(Göteborgs-Posten 1/2 2006)
Hela den danska Muhammedaffären är naturligtvis bisarr; om Jyllands-Posten hade publicerat tolv teckningar av Jesus hade inte ens Åke Green brytt sig om saken.
Men en miljon automatvapen kan inte ha fel.
Den mobb som hetsats upp framför tv-kameror i Mellanöstern vet förmodligen inte särskilt mycket om Danmark (eller hur mycket bistånd de skandinaviska länderna gett till Palestina) och har knappast fördjupat sig i tidningen. Men bakom den finns en stark ideologisk rörelse, som på olika fronter testar rättsstatens förhållande till basala friheter och samhällelig tolerans.
I Ontario i Kanada har muslimer velat införa sharia. I Göteborg gav chefen för Världskulturmuseet vika och plockade ner en misshaglig tavla. Det brittiska parlamentet debatterar i skrivande stund det lagförslag riktat mot kritiska skildringar av religion som pressats fram av Muslim Council.
Inget tycks vara så enkelt i dagens värld som att kränka en människa med religiös övertygelse. Hur många som faktiskt känt sig personligen kränkta av Muhammedteckningarna går inte att utröna, men i den politiserade religionens retorik har kränkningen blivit ett närmast permanentat tillstånd som får legitimera vapenskrammel och hot mot såväl individer som ansiktslösa kollektiv.
Anders Fogh Rasmussen, den danske statsministern, gjorde förmodligen en diplomatisk blunder när han vägrade diskutera rättssamhällets principer med företrädare för ett antal muslimska stater. Men i övrigt har han korrekt markerat avståndet mellan staten och medierna. Hans ursäkt är framtvingad av ekonomiska skäl (företag gillar inte att deras produkter bojkottas), men kan inte helt skiljas från den hotfulla atmosfär i vilken alltfler politiska – och framöver kanske också fler publicistiska – beslut fattas.
Ty vem kan inte känna sig kränkt av olika inslag i samhällsutvecklingen? Hot mot hela nationer eller befolkningsgrupper bottnar emellertid inte i kränkningar utan i maktpolitik; bakom betoningen av egen utsatthet flyttas ideologiska positioner fram som oundvikligen kommer att hamna i konflikt med den rådande ordningen.
Säkert känner sig många muslimer sårade av sådant som sägs om dem av andra. På samma sätt kan icke-muslimer bli upprörda över sådant som muslimer påstår om dem. I den nya hotvokabulären gäller respekt dessvärre bara i en riktning. Men ett pris som muslimer och kristna och vi otrogna betalar för att leva i ett någorlunda öppet samhälle är att våra idéer och symboler kan ifrågasättas och t o m förlöjligas.
Det är inte dåligt. Det är bra. Det är så saker kan förändras. Där hot går hem blir alla kränkta.