(Dagens Arbete nr 2 2005)
Också när middagshettan trycker på rör sig vinden genom dalgången; den drar mellan de svankiga brädorna, puffar på lösa plåtstycken, lyfter en knallblå mountain bluebird genom resterna av den gamla gruvstaden.
Bodie lutar och haltar, men bakom gardinerna står vardagslivet framdukat. Det är som om alla invånarna hade rest sig samtidigt och bara gett sig av.
Märkligare spökstad får man leta efter eftersom man fortfarande kan se precis hur människorna hade det. Vad de gjorde, hur de umgicks, vad de tyckte om. I slutet av 1800-talet glimmade guldet här i Sierra Nevada, bland ökenbergen på gränsen mellan Kalifornien och Nevada i USA, och på några få år bosatte sig tiotusen människor i detta ingenmansland, i Bodie.
När skolan och postkontoret stängde på 1940-talet fanns inte mycket kvar. Blåst och damm och snövintrar tog över. Porträttet på president George Washington fick hänga kvar ovanför matbordet och i skolans fönster har ytan på jordgloben frätts bort och lämnat kvar ett sprucket, övergivet klot intill ett blekt stjärnbaner.
Vägen till Bodie slingrar ut i evigheten. Hur någon kunde komma på tanken att bygga en stad här ute bland de sönderbrända sluttningar, där malört och salvia är det enda som växer och rovfåglar glidflyger över de tomma vidderna, framstår som närmast overkligt. Asfalten övergår så småningom i grus och dammolnet bakom bilen är det enda som stiger mot en stum och stekhet himmel.
Kanske är det detta som är kärnan i Amerika. Å ena sidan filmisk vidvinkelskönhet, en till synes orörd vildmark öppen för alla. Å andra sidan föreställningen att individen kan fara hit ut, gömma sig här ute, och bygga ett liv oavhängigt av samhället och politikerna.
Livet för en stor del av amerikanerna ser förstås helt annorlunda ut, men drömmen om en svårdefinierad frihet hålls mot alla odds vid liv också hos dem som lever med frihetens konsekvenser, på frihetens skuggsida.
Det hade gjorts guldfynd i Kalifornien 1849 och det följande decenniet drog 300.000 människor västerut över den nordamerikanska kontinenten. Många färdades i de kända passagernas antydda hjulspår medan andra chansade och fastnade i obekanta bergstrakter, där de som red åt ena hållet frös ihjäl och de som valde en annan rutt runt klipporna försmäktade i ökenvärmen. Sanden fyllde porerna. Mest beryktad har den grupp familjer från Illinois blivit, som under ledning av bröderna George och Jacob Donner misslyckades med en genväg genom Nevadaöknen och dukade under i snöstormar och, sas det, kannibalism.
Till Bodie, rakt ut bland bergen, reste människor för att bli rika och förändra sina liv. Ett fåtal lyckades. De flesta flyttade vidare efter några år för att leta sin gyllene framtid på annat håll. De sista som lämnade stan staplade det som fick plats på en hästkärra eller en pickup. Allt annat fick bli kvar för att täckas av öknens och historiens stoft.
Samhället föddes ur ett sorgligt öde. 1859 hittade en utflyttad newyorkare vid namn Waterman S. Body guld på detta isolerade högland, men innan han fick rikedomen ur marken frös han ihjäl på en höjd medan han släpade sin utrustning mot det nya guldgrävarlägret. Frustrerade karlar med silar och stövlar, som inte längre fick upp några glänsande korn ur bäckarna på Sierra Nevadas västsida, hade emellertid uppfattat ryktet och tog sig över till den östra utlöpare där Body hållit till. Och 1878 klack det till ordentligt när en imponerande guldåder uppenbarades i områdets största gruvhål.
Folk kom traskande och ridande över bergen, med famnarna fulla av hackor och förhoppningar. Året därpå var Bodies befolkning uppe i nära 10.000 och det påstods att ingen gruvstad kunde vara värre när det gällde banditer och busväder. En liten flicka, vars familj mot hennes vilja flyttade till det avlägsna, ökända ökensamhället, skrev i sin dagbok: ”Farväl, Gud, jag far till Bodie.”
Detta var de år efter det uppslitande inbördeskriget som kom att prägla litteraturens och filmens bild av den unga nationen USA. Väster om Mississippifloden uppstod Vilda Västern. Boskapshjordarna ersatte bufflarna, prärien öppnades för att snart hägnas in. Indianerna fördrevs. Räls drogs i dalgångarna. Hoppet om guld bortom Klippiga bergen fick järnvägsbyggena att skena. Och till nerdammade guldvaskarbyar sträckte sig inte lagens arm.
Som fjortonåring kom Grant Smith till Bodie 1879 och jobbade som springpojke åt telegrafstationen. 40 år senare skrev han i boken ”Bodie: The last of the old-time mining camps” att det aldrig har funnits något liknande. Stan dominerades av unga äventyrare, rotlösa gruvlägerkarlar: ”Dessa män var som regel virila, entusiastiska och fritänkande; de hämmades av få av det vanliga samhällets regler, men hade ändå en egen beundransvärd kodex: liberalt sinnade, överdrivet generösa, renhåriga och befriade från pretentioner och hyckleri.”
Men i en stad med 65 salooner och mer whisky än vatten handlade det också om kortspel, prostitution, opiumhandel och vardagliga slagsmål och dispyter som löstes med pistol i hand. En lokal pastor beskrev Bodie som ”ett hav av synd, piskat av lustarnas och passionens stormar”. De flesta invånarna var ensamma män, men om de gifta kvinnorna skrev Smith att de var ”av bästa virke” och ”mitt i allt tumult och all hänsynslöshet levde de stillsamma, händelsefattiga och alltigenom goda liv”.
Det var inte någon inbjudande plats de kommit till: landskapet var kargt och vindpinat och själva samhället låg på 2.500 meters höjd med gruvorna ett par hundra meter högre upp. Den första tiden bodde folk i tält eller jordhålor. Husen var ofta bara skjul av ohyvlade brädor. Vintertid blev kylan obarmhärtig, på somrarna virvlade torkan omkring.
Guldets dragningskraft tvingade emellertid fram en infrastruktur. Gatunätet vecklades ut, maskiner släpades till gruvorna, hotell öppnade, man fick butiker och en skola. Det drogs en smalspårig järnväg för virkestransporter från sågverket vid saltsjön Mono Lake fem mil bort. Varje dag lämnade täckta vagnar med guldtackor Bodie, bevakade av bistra män med avsågade hagelgevär.
Storhetstiden blev kort, som i så många av Västerns boomtowns. 1883 fick man inte längre något betalt för sina gruvaktier, schakten övergavs och arbetarna flyttade till nästa glittrande hägring någonstans i de gudsförgätna bergen.
Tio år efter den stora ruschen bodde knappt tusen personer kvar. Genom att introducera cyanid i utvinningsprocessen lyckades bankiren Jim Cain hålla liv i stan ytterligare några decennier, men 1932 gick sjuttio procent av träbebyggelsen upp i rök. Det var en liten pojke, Bodie Bill, som hade lekt med tändstickor. Cain lastade kassaskåpet på en kärra och lämnade Bodie och sitt hem med glasveranda, som fortfarande står kvar i hörnet av Green Street och Park Street. På 1950-talet hade den monumentala tystnaden lägrat sig och ingen kom längre ut för att schasa bort coyoten eller ormen med skallra.
Det som återstår är inte bara ekon och minnen utan också denna unika samling bostäder och offentliga lokaler från Västerns febrigaste dagar. Rostfärgen och de solblekta fasaderna – 170 hus finns kvar – för tanken till strandade skepp och bakom fönstren skymtar sängarna, skidorna, konservburkarna, biljardbordet, bardisken, telefonväxeln och reklamen för strumpor med kulörer från Paris. Kistlocken står öppna hos dödgrävaren och de sista bilarna sjunker i det stickiga gräset.
Många av den tidens tillfälliga byar har plundrats och vittrat bort. Andra gruvhålor har fått nytt liv som konstnärskolonier eller uppiffade små disneyvärldar.
Bodie bara står där och tittar tillbaka på oss, som undrar vad som driver människan och vad som har fått USA att bli som det är.