(Göteborgs-Posten 14/11 2004)
I debatten om mångkulturalism ställs Storbritannien och Frankrike ofta mot varandra och den sekulära franska inställningen framställs då gärna som intolerant. Tvisteämnet denna höst är självfallet förbudet mot religiösa symboler i franska skolor. Men varför är toleransen för odemokratiska och ojämlika idéer att föredra?
Sihem Habchi kom med sina föräldrar från Algeriet till Frankrike för tjugosex år sedan, när hon var tre år. Nu är hon vice ordförande i den livaktiga rörelsen Ni Putes Ni Soumises, Varken hora eller kuvad, som på sätt och vis har tagit vid där antirasistiska SOS Racisme somnade in.
– Jag kommer från en traditionsbunden familj, jag måste vara respektabel eftersom jag är äldsta barnet och dessutom kvinna! Mina föräldrar ville skydda mig genom att säga till mig att jag inte borde gå ut, det fanns folk där ute som kunde förändra mig. ”Du kommer att förlora din tradition”, det var de väldigt rädda för. ”Du kommer att tappa ditt språk.”
Men det var Frankrike, med en konfessionslös stat, som var Sihems nya hem.
– Jag bestämde mig för att lämna min familj eftersom jag insåg att om jag stannade skulle jag aldrig bli fri. Då skulle jag dö inombords. Jag såg min framtid utstakad – gift med en muslim från samma kvarter – och bestämde mig för att nej, så ville jag inte ha det. Jag är stolt för att mina föräldrar insåg att de måste ändra sig. De ser att mina systrar kan vara respektabla och respektera alla traditioner och samtidigt vara fransyskor och vara fria.
Vi träffas på rörelsens kontor i Paris; ett ganska typiskt aktivisthögkvarter med odiskad kaffekokare, fönsterlösa smårum och drivor med affischer. Ni Putes Ni Soumises är slumkvartertjejernas protest mot gubbväldets våld, men allt har växt snabbare än någon kunde tro och målgruppen för deras demokratiarbete utgörs av både killar och tjejer. Som så ofta började det med sorg och vrede.
Tre tonårskillar i en Parisförort ger sig på en 14-årig tjej, binder henne, kastar henne i en soptunna och slänger ner brinnande cigarretter. En kvinna bestämmer sig för att begära skilsmässa och hennes man iscensätter en offentlig avrättning och mördar henne med kniv inför grannarna och parets båda barn. En gängledare häller bensin över en 17-årig flicka och bränner henne till döds för att hon sagt emot honom. När polisen rekonstruerar mordet på plats möts mördaren av jubel från unga män i området.
Dessa och andra händelser ledde till gatuprotester mot det som organisationens ordförande Fadela Amara kallar ”de starkastes råa lag” i gettona. I fjol demonstrerade 30.000 människor i Paris och Ni Putes Ni Soumises har nu lokalavdelningar över hela landet. Amaras bok med samma namn som rörelsen kommer på svenska nästa år och Sihem Habchi berättar att en svensk systerorganisation också är på gång.
– Många hade sagt till mannen som mördade sin hustru att hon var ”dålig” och att han därför måste göra någonting för hela gettots heder. Om man inte angriper detta hedersvåld blir det som att säga att vi respekterar er livsstil och nu kan ni stanna i ert kvarter i evighet amen. Många som växer upp i gettona kommer från länder som inte är demokratiska. De har inga demokratiska referenser. ”Hedern” blir så viktig för dem. Den är det enda de har.
Sihem Habchi oroar sig för den islamiska mission som bedrivs bland förorternas ungdomar. Denna politiska islam är, menar hon, avskiljande och djupt reaktionär och den tillåter inga kompromisser med demokratin.
– När vi åkte runt i olika städer tidigare i år och diskuterade jämställdhet och sekularism med unga människor kunde vi se hur islamisterna dök upp eftersom vi rörde vid något som är väldigt känsligt. Det var oerhört jobbigt, de kom dit för att säga att jag horar åt republiken och att jag är en förrädare mot den islamska livsstilen och kommer att brinna i helvetet. För tillfället har vi skydd från myndigheterna, men vi vill inte visa oss rädda eftersom vi inte vill uppträda som offer.
Enligt Habchi är den politiska islam hotfull för att den syftar till att införa sharia. Ni Putes Ni Soumises stöder lagen som förbjuder slöjor och annan religiös klädsel i de franska skolorna.
– Barnen behöver ett offentligt utrymme utan religiöst tryck. Om man upprätthåller en miljö med dessa arkaiska traditioner blir det första offret kvinnan, men offren är också alla andra som bor där. När man sätter slöjan på en femåring är innebörden just att hon aldrig kan bli mannens jämlike. Slöjan är inte bara ett klädesplagg och om en flicka bär den sätter det press på andra. Jag såg småtjejer med slöja på gatan när jag var i Stockholm tidigare i höst. Det gjorde ont inombords. De växer upp utan känsla för sin kropp, utan att känna sitt värde.
Ett antal kända franska feminister, som Christine Delphy och Monique Crinon, har i debatten hävdat att slöjan tvärtom är en emanciperande symbol. Habchi svarar att det tycks vara vissa antirasisters och vänstergruppers ängslan för att framstå som negativa till muslimer som får dem att i stället omfamna islamismen; i kampen mot imperialismen tror de sig här ha funnit en ny revolution att ta till sitt hjärta.
Till European Social Forum i London i oktober bjöds således den misogyne Yusuf al-Qaradawi, som har uttalat stöd för självmordsbombare och är för dödsstraff för homosexuella. al-Qaradawi står nära det Muslimska brödraskapet och är bl a ordförande i ECFR, det europeiska fatwarådet.
– Visste du att det fanns ett sådant råd? De har utfärdat en fatwa mot Fadela Amara, ordföranden i vår organisation. Och al-Qaradawi blir inbjuden till London! Det är en ren förolämpning.
Biljett till London fick också Tariq Ramadan, den s k euroislams megastjärna. När jag berättar att han nyligen föreläste på Malmö högskola och att han i presskommentarerna därifrån beskrevs närmast som en frälsare (”ömsesidig respekt…försvarar det demokratiska samhället…förnyare…upplysningsteolog…inte överdrivet skrämmande…”) slår Habchi ihop händerna:
– Åh nej! Ramadan är en farlig man. Han är väldigt charmerande och smart och intellektuell och intelligent. Och sååå islamisk! Han har jobbat i många år på att nå ställningen som europeisk representant för islam, som om nu någon kunde företräda muslimerna i Europa. Han har absolut gehör för europeisk debatt och vet precis hur han ska lägga orden inför en icke-muslimsk publik. Men han har två ansikten och pratar med kluven tunga. I hans tal måste man alltid lyssna efter det som vänder sig till det islamiska samhället.
Från sin bas i Geneve leder Tariq Ramadan en uppsökande verksamhet bland ungdomar i större franska städer och sprider videokassetter med instruktioner om hur pojkar och flickor kan bli goda muslimer. Han uppmanar dem att acceptera landets lagar, men bara så länge dessa inte går emot religionens krav.
– Vi samarbetar med många lärare i de här stadsdelarna som känner att deras arbete motarbetas av islamisterna. Ramadan framträder som guru och när killarna har sett hans videor kräver de att tjejerna ska ta på sig andra kläder och hålla sig hemma. Det är väldigt enkelt att kontrollera den här befolkningen eftersom många saknar jobb. Han säger: lyssna på mig, i religionen finns regler som man kan följa för att bli en riktig man, en ny man. Jag är mer rädd för Ramadan än för dem som är våldsamma.
Endast genom att bli medborgare i en sekulär offentlighet kan man bli fri, menar Sihem Habchi. Att gömma undan människor är det värsta.
– Vi har gömt oss i så många år, vi tjejer från gettot. När flickorna kommer ut från skolan måste de tänka på hur de ser ut och var de går. Över allt finns pojkar som tvingar dem att välja en omväg. Det offentliga rummet kontrolleras av männen. Man betraktas som en dålig kvinna om man är ute efter klockan sex, man kan inte ta på sig kläder som sitter åt så att kroppen syns. Många flickor klär sig säckigt för att dölja sig. Det är ingen slöja, men det är samma sak och mitt arbete går ut på att bekämpa detta.