(Göteborgs-Posten 30/5 2004)
På flygblad med Munchs ”Skriet” både varnas New Yorkborna för att ”the Republicans are coming” och uppmanas de att demonstrera vid regeringspartiets konvent i staden i slutet av sommaren. En vän till mig säger att om Bush vinner valet flyttar hans familj till Kanada. En Bushseger skulle av andra ses som entrébiljett till en knäppreligiös polisstat på jakt efter medborgarrättens landvinningar.
New York är inte som resten av USA, men här är ödesmättnaden påträngande. Allt står på spel.
När jag möter Jonathan Safran Foer blir jag överraskad av att en person som ser ut som en 17-årig gymnasieelev (han är tio år äldre) kan aktivera en och samma beslutsamma politiska impuls hos en rad etablerade författare: Bush måste bort, allt annat är vid en jämförelse futtigt. Vi träffas på ett utomhuskafé i Brooklyn, där han bor på samma gata som Siri Hustvedt och Paul Auster, och kaffet späs ut av enstaka regndroppar. Han har prydlig brun lammullströja och vattenresistent hår.
– Presidenten har hundratals miljoner dollar och en av de mest hänsynslösa kampanjapparaterna någonsin. Jag tänker se till att demokraterna får lika stora resurser; jag tänker lämna in alla tomma ölflaskor, jag ska spara pengar genom att baka mina egna scones och läsa New York Times över axeln på folk och när de klagar ska jag be dem coola ner eftersom jag håller på att rädda den fria världen. Jag ska sluta äta och flytta hem till mina föräldrar. Jag ska donera löjligt stora mängder sperma och sälja alla mina icke-livsnödvändiga organ på den svarta marknaden. Jag tänker fråga vad min njure kan göra för mitt land.
För Jonathan Safran Foer har titeln på hans genombrottsroman, ”Allt är upplyst”, fått en överförd betydelse. Det står helt klart vad som måste göras. I boken reste han till Ukraina för att finna sin historia, nu tänker han påverka den. Han räknar upp alla områden där Bush gör världen farligare, för alla: kriget, korruptionen, hoten mot miljön, aborträtten, de fattiga, mot konstitutionen.
Han ringde ihop startfältet till nybildade Downtown for Democracys första författaruppläsning på klassiska Cooper Union på Manhattan, där Lincoln en gång talade mot slaveriet. Joyce Carol Oates kom, och Sontag, Rushdie, Auster, Franzen, Eggers. Downtown-gruppen är en kulturrörelse som vill omvandla sitt inflytande till politisk makt; samla in pengar, få folk att rösta i höst. Det blir konserter, fler uppläsningar, i slutet av maj ordnades en auktion med föremål från den ”vräkning” av presidenten som en rad kända konstnärer och designers iscensatte med en fiktiv extreme makeover av Ovala rummet.
– Trots att de fiskar efter stöd hos dem som vill censurera medierna har topprepublikanerna märkligt intima namn, påpekar Foer. Måste vi hålla för öronen och ögonen på barnen när George Bush, Dick Cheney, Colon Powell och John Asscroft visar sig i rutan?
Pendlingen mellan tasksparkar och anklagelsepunkter går igen i den mediala debatten, som frigjort sig från 11 september-försiktigheten. I bokhandlarnas välfyllda Irakhyllor är presidenten både byfåne och krigsförbrytare. Och för många demokrater förblir han dynastisonen som kuppades in i Vita huset och som inte kan ställa upp till omval eftersom han aldrig blivit vald.
– Jag har alltid haft starka åsikter, säger Jonathan Safran Foer, men bortsett från att rösta har jag aldrig gjort någonting. Det har räckt med att läsa tidningen; som om det var nog att vara informerad, som om nyheter var någonting som skapades av andra.
Han är klar med sin andra roman, men nästa bok i tryck blir ett kollektivt verk, en ordbok, ”Future dictionary for America”, där en rad författare omtolkar gamla begrepp och hittar på nya ord för tillvaron bortom Bush. Till boken hör också en cd med ny musik av bl a Pearl Jam och Beastie Boys.
Foer ger sig på ”sex” och ”död”, men konstruerar dessutom nya sammansättningar:
– Wind truck är en lastbil som transporterar vindkraft för el till platser där det inte alls blåser. Jag skriver också om ethnicity reserves, som är platser dit vi kan åka när alla blandats och har samma språk och hårfärg och kolla hur det såg ut en gång i tiden.
Jonathan Franzen är en av övriga medverkande och ett av hans bidrag är hush club.
– Att formulera ord som hör hemma i ett framtidsland, som i vissa avseenden är bättre än det vi befinner oss i, är för mig ett närmast omöjligt uppdrag eftersom jag är alltigenom dystopisk. Jag föreställer mig att unga människor om tjugo år kommer att se sig omkring i världen och finna att de har blivit fullkomligt bedragna. Medborgarna år 2004 var uppenbarligen alldeles för avskärmade, med sina hörlurar och mobiler, och de valde människor som blåste den kommande generationen.
Därför, menar Franzen, kommer det att uppstå behov av institutioner som är allvarliga och högtidliga, där man tillåts prata i normalt röstläge och där det inte hörs någon tv eller några telefoner. Dessa hyssjklubbar kommer dock bara att appellera till några procent av befolkningen, tror han.
– I övrigt kommer allt att vara så sabbat att det inte går att reparera.
I Franzens lägenhet på Upper East Side, i kvarter med vakter i entrén och extra många stadsjeepar och manikyrister utmed trottoarerna, är det stillsamt och sparsmakat. Köket är diskat, golvytorna renplockade och cd:arna staplade med Sleater-Kinney överst. Han berättar att han skriver med både öronproppar och hörlurar, sådana som alstrar negativt ljud. Ur tystnaden och en ganska gles produktion kom hans stora genombrott häromåret, den lekfullt samtidsbistra släktberättelsen ”Tillrättalägganden”.
Det var den andre Jonathan, Safran Foer, som drog in honom i Downtown for Democracy.
– Det spännande med den första uppläsningen var att så många kom, att så många av dem var unga och att dessa annars väldigt fräcka marginalkonstnärer och författare och studenter har insett att det här inte är året då man ska vara marginell eller Naderanhängare eller chomskyit. Detta är det år då man måste stödja Kerry och samla in pengar åt demokraternas valkampanj eftersom det är de, och inte de i marginalen – inte Michael Moore, välsignad vare han – som kommer att få bort George Bush. Detta är vår patriotiska plikt eftersom landet är i utomordentlig fara. Vi har den värsta presidenten under min livstid.
Under en tid hade Jonathan Franzen känt sig isolerad i New York, som om en ränksmidande klick hade tagit över resten av USA utan att de på Manhattan förstod vad som pågick. Han åkte då till Washington för att rapportera om skeendet i tidskriften New Yorker, men fick bara deprimerad skrivkramp. När jag frågar om hans nya engagemang framhåller han att livet här i det han kallar terroristernas främsta anfallsmål har gjorts än farligare genom besluten kring Irak.
– Den här administrationen tycks i allt väsentligt lyfta fram Bushfamiljens och dess vänners personliga intressen. Det är därför jag hyser så starka patriotiska känslor: han och hans missriktade föreställningar om personlig lojalitet förstärks på bekostnad av lojaliteten mot landet och mot vårt gemensamma intresse.
Har du ambitionen att skriva mer journalistiskt, nu när politiken ser ut som den gör?
– Nej. Jag anser att jag är särskilt illa lämpad att vara en journalist som driver opinion. Det som händer när jag försöker skriva är att jag inte kan låta bli att se den andra sidan. Om jag faktiskt slog mig ner med presidenten skulle jag börja tycka lite synd om honom. Han är ju en svag och inbilsk grabb, vilsen i sitt jobb, ömkansvärd.
Men är det dåligt för en journalist att kunna se flera olika sidor av en sak?
– Om man skriver långsamt är det dåligt. Det är bra om man är romanförfattare. Men det är inte alla frågor som rymmer två sidor. Ett av problemen med medierna är myten om att varje åsikt har sin motpol och att man därför ska ge lika mycket tid åt båda sidorna.
Han säger att han dessutom känner sig ”monstruöst underkvalificerad” att göra ordentliga intervjuer med makthavarna.
– Jag får hela tiden samtal från redaktörer och jag tänker att om jag hade två liv skulle jag vilja ägna det ena åt att fara till Mexiko eller Nevada och skriva alla intressanta stories som de föreslår. Men om jag bara har ett liv, vem ska då stanna hemma och försöka skriva fiction?
Till hösten tänker Jonathan Franzen, i något som kanske kan betecknas som ett tredje liv, åka runt i Pennsylvania, en av de delstater där valutgången är mest oviss, för att skaka loss kampanjbidrag och få folk till valurnorna. Författaren som valarbetare.
– Så viktigt är det, betonar han. 2004 är ett väldigt konstigt år, då många jag känner ser det som en plikt att ställa upp på ett sätt som aldrig förr. Och jag menar verkligen plikt. Det är som ett nationellt nödläge, ett undantagstillstånd.