Här börjar det nya Sverige

(Helsingborgs Dagblad 28/2 2004)

Landskrona är en ovanlig stad som helst av allt vill bli vanlig. ”Play dead” hette en installation på Konsthallen under januari och februari och kanske är det det som pågått alltför länge.

På samma sätt som skrivarkurser anses alstra en viss sorts kortromanprosa leder informatörsutbildningar till en identisk kavla-upp-ärmarna-broschyrsvenska i kommun efter kommun, som vill verka modernare än sin industriella skugga: ”möjligheternas Landskrona… en småstad i en tillväxtregion, nära till hav och grönska med ett rikt utbud av kultur och fritidsaktiviteter.”

Det är alltså in i den småmysigt småskaliga tillväxten som också Landskrona söker sig; undan varvskrisens gråmulna dysterhet, bort från hängläppstugget och flyktingtröstlöshetens tjuverier och sopor på lekplatsen.

I sin avhandling om Malmöstadsdelen Rosengårds hårdnande arabiska och muslimska enklaver, ”The imagined versus the real other”, beskriver socialantropologen Aje Carlbom det mångkulturella samhället som ett officiellt projekt, som i trettio år varit normgivande i Sverige utan att komplikationerna riktigt erkänts och risken med parallella institutioner uppmärksammats. Eftersom uppsåtet har varit gott har problematiseringar identifierats som mindre goda. Men i Landskrona kan integrationsfrågorna varken negligeras eller idealiseras eftersom invandrarna bor i centrum.


Skulle jag skriva en bok om det nya Sverige, det som föds i denna stund, skulle jag antagligen börja här. Det är ett Malmö i miniatyr: nedlagt varv, gettotendenser, fotboll. Skånska Teatern, vars embryo fanns i Malmö, har packat ihop en gång till. Men här finns också en amerikansk struktur, med de arbetslösa mitt i stan och de etablerade och välbetalda i periferin. I fjol sprängde man t o m ett bostadshus i luften, på amerikanskt vis, för att markera att 70-talets loftgångar hör det gamla till. Anhopningen av mörkt tegel i de centrala hyreskvarteren känns annars tysk eller dansk. Ljuset faller in från havet och i solgasset vid stranden nedanför Citadellet tycks skuggan från varvskrisen avlägsen.

Den skuggan är dessutom snarare mental än reell. Landskrona tappade sin stora arbetsplats, men fick många nya. Detta är något så säreget som en återuppstånden industristad.

– Självbilden är sämre än verkligheten, säger Jan Nilsson på kommunens arbetsmarknadsenhet. Vi har inte brist på arbetstillfällen, vi har brist på lämplig arbetskraft. Utbildningsnivån är låg både bland svenskar och invandrare.

Landskronas 90-tal var glåmigt. De många tomma lägenheterna fylldes med flyktingar från Balkan. Det har varit svårt att få ut framför allt kosovoalbanerna på arbetsmarknaden. Många jag pratar med talar nu om en annan anda i stan: företagen bjuder till rejält, buset har minskat, en ny generation politiker har flyttat in i stadshuset. Niklas Karlsson, kommunstyrelsens ordförande (s), ställer sig bakom Malmökollegan Ilmar Reepalus förslag om andrum och minskad inflyttning. Det går inte att låtsas. De som efter åratal i landet fortfarande står långt från det svenska samhället kommer inte att bli självförsörjande.

– Och ungdomarna är en tickande bomb, menar Jan Nilsson. Många av dem saknar språkkunskaper och fullständiga betyg. Kan man inte formulera sig har ens platsansökan inget värde.

Den öppna arbetslösheten i Landskrona ligger på 6,0 procent, över snittet i Skåne. Ungdomsarbetslösheten är 8,5 procent.

– Den har skenat i väg sedan slutet av sommaren, berättar chefen för arbetsförmedlingen, Eva Bohlin. Det är ingen bra start i livet att vara bidragsberoende. Man går lätt in i lunken. Regeringen har sagt att ungdomsarbetslösheten ska vara halverad till sommaren, men i stället ökar den.

Eva Bohlin bekymrar sig för stans ensidiga beroende av verkstadsindustrin eftersom den är känslig för konjunktursvängningar. Arbetsförmedlingen har skärpt sina krav, det är tätare kontakter med de arbetssökande. Om de inte kan redovisa att de söker jobb ifrågasätts rätten till a-kassa.

Har ni gett upp hoppet om 90-talsflyktingarna?

– Högutbildade invandrare bor inte här. Vi har en insikt om att det finns en gräns för hur mycket resurser som kan sättas in. Men det är en oerhört känslig fråga.

Hon betonar att flertalet invandrare arbetar och ofta är beredda att ta industrijobb som svenskar inte vill ha, men säger samtidigt att det är tragiskt med dem som inte ser möjligheten i att samhället faktiskt bekostar deras utbildning.

– De säger att de flyr för barnens skull, men någonstans på vägen tappar de det perspektivet. Vilket annat land ger människor samma möjligheter? Det har blivit mycket tycka-synd-om-stuk i vårt samhälle. Man kan leda hästen till vattnet, men den måste dricka själv. Drömmar realiseras inte utan egen insats.


Länge hade kranarna i hamnen något ödesmättat över sig, som likstela vadarfåglar stod de kvar vid inloppet till en sjunkande stad utan hopp och förbindelser. Nu kör nya trådbussar förbi Rådhustorget och Dammhagskolans gård har fläckfria fotbolls- och basketutrymmen. I fartvinden från vindsnurrorna har kranarna lagt sig till med en aura av sliten självmedvetenhet.

I en aktuell Sifo-undersökning av allmänhetens kunskaper om Landskrona förknippar 21 procent stan med Bois, fotbollslaget. På nätet och i gratistidningarna gör olika företagarsammanslutningar tummen upp. Affärsmän i innerstan har gått samman i ”Vänliga Landskrona”, i stadshuset samordnas planerna för ”Levande Centrum”. De vanligaste fraserna är på plats i kommunens integrationsplan. Den 24 april ska hela stan visa vad den kan: stadsvandringar, positiva föreläsningar, öppet hus hos föreningarna, tipspromenader och brandbilsuppvisning.

Men hur tränger man på djupet, hur förändrar man strukturer – om det nu är det man vill?

Jag går runt i kvarteret Juno, det kommunala Landskronahems skyltfönster, med projektledaren Anders Eneborg. Det är ett gammalt industrikvarter där bostäderna efter kriget byggdes för dem som jobbade på (arbetarna) och vid (tjänstemännen) varvet. På 90-talet fylldes arbetarsidan utmed Östergatan med inflyttare från Balkan. Genom kvarteret löpte en högst påtaglig tegelmur.

– När vi köpte husen hoppades tanterna på andra sidan att muren skulle förstärkas ytterligare. Men det var inte riktigt vår grej, säger Anders Eneborg.

Landskronahem förhandlade fram ett öppnat kvarter, renoverade, startade utbildning, byggde hus för sopsortering. De hushåll som engagerade sig i att hålla rent i trapporna och på gården fick hyresrabatt. Av dem som gått på bomiljökurs har två anställts som fastighetsskötare.

Medan arbetsmarknaden verkar ganska fastlåst används det kommunala fastighetsbolaget som socialpolitisk murbräcka. När Juno köptes avyttrades samtidigt fastigheter i Norrestad, miljonprogramsområdet som är nästa snäpp uppåt i boendekarriären. Landskronahem planerar att fortsätta att köpa och sälja, för att rensa och rusta upp, men det totala ägandet på 4.000 bostäder i ett totalt bestånd i kommunen på 19.000 ska inte växa.

– Självförvaltningen i Juno är ett socialt projekt som inte ger oss några förvaltningsfördelar, men det blir mindre skräp. AF och socialen är glada över att Landskronahem tar hand om de här människorna. Välfärdspolitik för vissa boende räcker inte för att skapa stabilitet, men brottsligheten har minskat.

Även om boendemönstret i Landskrona är amerikaniserat känns det inte riktigt befogat att prata om getto. Vore kollektivt omhändertagande en mer adekvat beteckning? I ett kritiskt perspektiv kan man hävda att kvarteret hålls i schack genom specialerbjudanden och ständig kontroll via bolagets bovärdar. I det Sverige som driver isär håller välfärden för de arbetande på att just amerikaniseras, d v s privatiseras, medan folkhemmet lever kvar som en lagstiftad restprodukt för dem som inte försörjer sig själva.

Anders Eneborg pekar på glappet i den sociallagstiftning, som tillkom i en expansiv period och för tillfälliga behov och som numera blivit ett långsiktigt försörjningssystem i ett klasskiktat stillastående.

– De kommunala bolagen kan åstadkomma en fysisk förändring på ytan. Förr var Juno bokstavligen skit och sprutor. Men många som bor här bestämmer sig inte för om de ska bli svenskar eller ej. Man når dem bara i hemmet. De gör bara precis det som krävs för att få stålar. Det är mer patriarkala, hårda familjer som har flyttat hit. Skolan tvingas schemalägga öppna aktiviteter för att tjejerna ska kunna komma.

Integration förutsätter rörlighet i steget och i själen. I rätt stor utsträckning skuggar varvsepoken fortfarande livet i stan; med sin manlighetskultur, sina låsta strukturer, sin påminnelse om en tid när allt tycktes enklare.

– Bättre bostäder kan lyfta andra kvaliteter i en stad, säger Anders Eneborg, men aldrig hjälpa individen med självförsörjning. Vi skulle behöva lägga mer utbildning ute i företagen. Låt ekonomicheferna undervisa i ekonomi. Lite mer reality.


Dammhagskolan, ett stenkast från Juno, har de ambitioner som ofta kännetecknar skolor i trilskande omgivningar. Rektorn Lena Andersson berättar om den engagerade personal som sökt sig hit och om hur folk häpnar över lugnet i korridorerna. 90 procent av de 500 eleverna pratar ett annat språk än svenska hemma.

– Har man väl vunnit barnens förtroende är det starkt. Det är inte lika lätt med föräldrarna.

Bois är involverat i en omfattande fritidsverksamhet där fotbollen kombineras med undervisning om kost, motion och hygien. Till hösten blir det fotbollsklasser från 6:an. I ett försök att bryta segregationen funderar ledningen på Dammhagskolan på fler specialinriktningar, som musikklasser och IB-klasser med undervisning på engelska.

Oron för klyftorna är verklig. I höstas öppnade den privata Kunskapsskolan i Landskrona och lockade över ett 50-tal elever från Dammhag, de allra flesta svenskar. Vad är det som drar?

– Segregation, kanske? De driver en aktiv kampanj, säger Lena Andersson. Affärsidén är att slippa invandrare.

Jörgen Patriksson är samordnare på socialförvaltningens fält- och fritidsgrupp och jobbade tidigare med integrationsfrågor i stadshuset. Han gläds åt att ungdomshuset Nova har 40-50 besökare en normal kväll – vi ligger inte längre och trycker i skyttegraven utan är uppe på barrikaden och fajtas, som han uttrycker det:

– Men vuxenvärlden har inte lyckats hjälpa barnen med integrationen. Det ska fan vara 13-åring och ta samhällsansvar och integrera sig. Det man främst ser är ytterligheterna hos andra. Vi vill lägga ut förvandlingsnumret på alla i stan. Någon Annan jobbar inte här. Var och en måste göra mer. Värst är den mentala bilden av framtiden. Det måste finnas någon som är lyckad och visar att man kan bli någonting. Om inte heller omgivningen tror på framtiden, hur ska det då gå?

Jo, en bok om det nya Sverige skulle nog kunna börja här, i Landskrona. Med lagar och debattperspektiv färgade av en annan tids ekonomi och invandring tvingas vi inse att marknaden växt sig starkare än den goda viljan. Att segregationen också gynnas av en identitetspolitik med rättigheter baserade på föreställningar om etnicitet, kultur, tradition och religion är ganska givet. Letar man bara tillräckligt länge efter sina egna rötter blir man skinhead, oavsett hudfärg.