(Göteborgs-Posten 10/4 2002)
I bokhandeln häromdagen såg jag en kille i tjugoårsåldern bläddra i en fotobok och fastna i förundran inför bilden av sprintrarna Tommie Smith och John Carlos med sänkta huvuden och knutna nävar på prispallen i OS i Mexico City 1968.
Deras karriärer gynnades knappast av den protesten, men scenen lever vidare. Kroppshållningen, de svarta handskarna. Trotset.
Black power var något annat än civil rights. Medborgarrättsrörelsen i den amerikanska Södern hade åkt buss, suttit på restaurang och tagit sina barn till skolan för att utmana segregationisterna och bryta ner whites only-institutionerna; för att bli likvärdiga medborgare. Den hade fått över lagen på sin sida och 1963 ringde Robert Kennedy, justitieministern, dagligen till Martin Luther King för att förhöra sig om det aktuella läget i Alabama. Det var de goda människornas rörelse med principer som alla anständiga självklart slöt upp bakom. Om några veckor sätts en symbolisk punkt för denna sydstatsoverklighet i och med att Bobby Frank Cherry sent omsider ställs inför rätta för det omskakande bombdåd, som dödade fyra svarta skolflickor i en baptistkyrka i Birmingham hösten 1963.
Vad var black power? Kanske först och främst en vision om självhävdelse, om rätten att definiera sig själv och sina egna normer. Kanske snarare kulturellt emblem än politiskt program. På så vis pekade den tidigt ut den inriktning mot etnicitet och identitetspolitik som flera decennier senare skulle komma att dominera, och vilseleda, den mångkulturella debatten.
Du är antingen en del av lösningen eller en del av problemet, sa Svarta panterledaren Eldridge Cleaver. Det var möjligt att ställa sig bakom black power, också som vit. Genom att uttala orden kunde man bli tillhörig något annat och större: ”Vi ska erövra vårt människovärde,” skrev Cleaver i ”Fråga inte ditt land” (1968). ”Jag är en De Ondas Iakttagare, en medlem av denna icke kartlagda, formlösa liga som har medlemmar på alla kontinenter och alla havets öar.”
Pantern Huey Newton satt på en av de mest spridda affischerna baskerklädd och beväpnad i sin korgstol: en familjefar som inte längre tänkte ta emot skit från någon. Eller en svart Billy The Kid. Det är så jag ser bilden med distans, som en amerikansk arketyp i nivå med farmarparet från Mellanvästern med högaffel och stålgrå protestantism i blicken. Black power var en rörelse, ändå lät Newton porträttera sig som ensam rebell. Han må ha hatat det amerikanska systemet, men den sortens bild kunde bara framställas just i USA.
När Martin Luther King mördas 1968 brinner storstädernas getton. Medborgerliga rättigheter? Svart makt. Svart desperation.
Black power översätts till en knuten näve, som multipliceras och blir till en skog av sturska symboler i studentkorridorer och alternativa musikklubbar. Många av oss som blev tonåringar på 60-talet fick vår världsbild ruckad av Vietnamkriget. De svarta radikalerna placerade tredje världen-revolten i den rika världen, i bestens tarmsystem, mitt i det Amerika som populärkulturen och nyhetsmedierna gjort hemtamt, nästan mer bekant än svenska landskap bara tjugo mil bort.
De som äntrade talarstolen – först Malcolm X, senare Stokely Carmichael, Bobby Seale, Angela Davies, Rap Brown, Cleaver, Newton – lät så kaxiga, men i min radioapparat vacklade James Brown mellan ”Don´t be a dropout” (stanna i skolan och läs läxorna) och den påstridiga kören i ”Say it loud, I´m black and I´m proud”. Muhammad Ali var den frie svarte mannen som knockade negern Sonny Liston. Aretha Franklin sjöng ”Respect”. Black power blev tusen saker för oss som sympatiserade medan de som var en del av problemet skaffade sjutillhållarlås och röstade på Tricky Dick.
För vita medelklassungdomar i USA och Europa fungerade det militanta Svarta panterpartiet som ett ställföreträdande fuck you och här löper en av flera trådar fram mot dagens hiphopkultur. Hos pantrarna kallade man varandra brothers, rapparna är niggaz – och ingen av dem sätter man sig på. Vapenfetischismen har glidit runt i allt flottare bilar, men främst syftar den till att etablera ett eget territorium med tydliga gränser. Man ska aldrig undervärdera den romantiska dragningskraften i ikonbilden av väpnad machismo, särskilt inte den som kompletteras med underdogretorik eller rättviseparoller.
Turistbussar kör genom dagens Harlem, ett slags gäst-hos-verkligheten-paketresor, men de som lever på samhällets frånsida finns ofta i andra stadsdelar. Jag promenerar när jag besöker New York gärna i den här delen av Manhattan och sedan några år pågår försök att få i gång en ny ekonomisk och kulturell Harlemrenässans: jazzklubbar fejas, butikskedjor flyttar in, konstmuseet på 125th Street visar retrospektiv underifrånkamp.
En tidig söndag sitter jag i Abyssinian Baptist Church och församlingen hummar och fläktar sig med textbladen, som de ordningsamma kvinnorna i vita långhandskar delat ut. Snart lyfter rösterna, strax vidgas rummet. På kortväggens läktare, just under taket, gungar kören i sina lila slängkappor; lyckliga ansikten guppande på en våg som häver sig fram och åter, med munnar som lovar och bekänner, i hela lokalen ett smatter av handflator som befriats från morgonens lojhet.
Snart måste det bli bättre. Snart kommer kollekten att gå runt. Snart kommer fler svarta ungdomar att ta sig in på college. Snart, så måste det bli, krossas missbrukets och förnedringens bojor.
Snart kommer Harlempastorn Calvin Butts i sin bländvita skjorta och slår näven i predikstolen:
– De många svarta män som dör av vapen eller knark är omringade, ansatta av det amerikanska samhället.
Och kollekten cirkulerar ännu ett varv. Rakt över gatan driver kyrkan ett daghem med hundra barn, gratis för dem med låga eller inga inkomster. Vägg i vägg ligger ett hus med 25 lägenheter för problemfamiljer. Kyrkans fastighetsbolag är en storspelare på den lokala marknaden. Calvin Butts har tagit fasta på den del av black power som ville göra de svarta myndiga. Hjälp till självhjälp. Han tror på systemet. Han har länge haft politiska ambitioner och är kulturkonservativ republikan.
Runt hörnet bor Jessica Care Moore, ung poet, som ger ut sina böcker på eget förlag. I ”The words don´t fit in my mouth” bubblar energin och ilskan över, skenar i väg. Hon bjuder på té i sin lägenhet i en lång korridor i en sunkig hyreslänga. I likhet med Butts anser hon att man måste forma i sitt eget öde, men hon misstror systemet. Jessica Care Moore skulle nog kunna ta black power i sin mun. I dikten ”Black Statue of Liberty” sätter hon sig längst bak i bussen för att hon gillar det.
Pratet om en växande medelklass har inte kunnat dölja det elände som annars fortsatt att bre ut sig i de afroamerikanska fattigkvarteren; varje ny invandrargrupp har successivt erövrat en bas i det amerikanska samhället samtidigt som de svarta lagt beslag på kanylerna, fängelserna och de sämsta skolorna. Så varför inte bryta helt med USA? Marcus Garveys tidiga rörelse för att återbörda slavättlingarna till Moder Afrika levde kvar som en underström i svarta protester under hela 1900-talet. Häromåret intervjuade jag den gamla, och av radikalerna hånade, medborgarrättsorganisationen NAACP:s ordförande i Mississippi, Wendell Paris, som förklarade att de svarta för att överleva måste köpa loss egen mark och skapa en egen infrastruktur, exempelvis ett helsvart flygbolag.
När Malcolm X utfrågades av Playboy 1963 hävdade han att separatism är ”naturligare än integration”. Rap – som kallades så för att han var så slängd i käften – Brown blev en av de radikala konvertiterna i Nation of Islam, omvänd till Jamil al-Amin, och så sent som i mars i år cementerade han sitt utanförskap genom en livstidsdom för polismord.
Är black power numera relevant annat än som devalverat varumärke på åsiktsmarknaden?
I min tv ser jag Rodney King misshandlas av poliser i Los Angeles och när gettot brister är det med fördröjd verkan, inte som reaktion mot övergreppet utan mot den rättegång som friar misshandlarna. I det längsta tycks folk på gatan alltså ha hoppats på rättvisan, på systemet. Men när Washingtons svarta borgmästare ertappas inför knarkspanarnas kameror bekräftas farhågorna hos dem för vilka dagspolitiken är korruptionens framsida. Jag ser hundratusentals afroamerikaner med samlade anletsdrag och pressveck på byxorna marschera i huvudstaden och deklarera att de hädanefter tänker bli ansvarstagande fäder och äkta män: Miljonmannamarschen, som senare fick ungdomliga och kvinnliga avläggare, framstod i allt väsentligt som en rituell handling kopplad till en allmänreligiös längtan efter det idealiserade förortsamerikanska familjelivet från perioden mellan Hiroshima och Song My.
1970 ger the Last Poets, en av de grupper som gjuter den framtida rappens fundament, ut en lp där de sarkastiskt summerar 60-talet. I ”Niggers are scared of revolution” tvingas de konstatera att svarta snackar skit och knullar och fixar och dealar och byter kläder och åsikter på en ständigt snurrande förändringskarusell – det enda de är rädda för är den stora förändringen, den som i grunden skakar samhället, och deras egen självbild. I ”When the revolution comes” sitter de svarta framför tv:n med kycklingslamsor i mungiporna och gissar att något har hänt eftersom programmen inte längre avbryts av reklam.
En annan värld var möjlig, särskilt om man gick samman; det var en 60-talstanke som bar långt. Men de emblematiska upprorsmännen tycktes alltid så ensamma. De verkade fingra på sina vapen i brist på närmare relationer.
När jag vid 70-talets mitt stämde träff med Svarta panterpartiets nya ledare Elaine Brown kändes det som om de där möjligheterna redan hade krympt rejält. Huey Newton befann sig i exil och här satt hon, hans flickvän, den första kvinnan i partiledningen, i en skumt upplyst restaurang i Oakland, Kalifornien, med solglasögondolda muskelbyggare strategiskt utplacerade i lokalen, och berättade om vardagen för black power: borgmästarval, egna förskolor, eskorter åt pensionärer som hämtat pengar på posten. Från samtalet var det referenserna till rörelsens inre liv som dröjde sig kvar. I sin memoarbok ”A taste of power” skulle Brown långt senare komma att beskriva hur machismon gröpte ur politiken – delvis en följd av att retoriken formulerades ur ett hårdkokt fängelseperspektiv – och vilka obehagliga maktmänniskor Cleaver och Newton, affischhjältarna, i själva verket var.
Det är lätt att dra parallellen mellan 60-talets vurm för den knutna svarta näven och nuets intresse för rapmusiken. Där finns den tilltalande käftigheten å andras vägnar, men också självdestruktiviteten, pråligheten, mansgriseriet. Mördade rappare, som Tupac och Biggie Small, har dock fallit offer för en maffiakultur utan nämnvärt oppositionellt innehåll och samma kriminalitet klibbar fast vid en driven livsstilsaffärsman som Puff Daddy. Rappen framstår som i grunden defensiv: den har varken lyckats formulera en radikal vision eller ett separatistiskt program utan har i stället gjort hyperkonsumtionen till provokation.
På ytan har rapparna alltså anammat en extremamerikansk livsstil; vad som döljs under denna infantilisering är mera oklart. Det finns inte så många motståndssymboler att hänga på väggen där de gamla häftstiften satt.