(Månads-Journalen april 2002)
Han säger, som den självklaraste sak i världen, att vi befinner oss mitt i den psykedeliska revolutionen.
– När vi kom till England möttes vi av klarögda, tunna, leende människor över allt i byarna. Våra kamrater. Såna som vi. Jag visste inte att de fanns, de har inte gjort så stort väsen av sig under de gångna åren.
Ken Keseys röst kommer inifrån Åskmaskinen, en påfågelsskrudad levande jukebox försedd med cykelhjul som nu ska fram ur ladans mörker, ut i offentligheten. Det sker inte så ofta, men i kväll ska 1960-talet upp på scen.
Postadressen här i nordvästra USA är Pleasant Hill och ängarna runt Keseys bondgård är sådana som man kan försjunka i eller försvinna över: de får mig förstås att tänka på hövding Sopasopa Bromden, halvblodsindianen, som slår sig fri från ett auktoritärt system och ger sig av i månljuset i slutscenen i Milos Formans filmatisering av ”Gökboet”, den klassiska skildringen av samhället som sjukhus, ständigt aktuell och återuppväckt på teaterscenerna.
Kesey, som skrev boken, är förmodligen den ende i Amerika som inte har sett filmen. Han tyckte inte, och det var han nog också ensam om, att Jack Nicholson passade i rollen som McMurphy. Kesey hade velat se Kirk Douglas.
– Nicholson är för kort, når inte riktigt upp. Och han agerar därefter. Han är väldigt skicklig, men han är inte McMurphy.
För att placera sig ännu mer på tvären säger Kesey dessutom att det numera inte skrivs någon intressant litteratur. De unga författarna från New York är bra på att uppträda som författare från New York, inget annat. De når inte upp. Han säger bara William Faulkner. Han säger bara det.
För Ken Kesey med de blekblå ögonen och glest vita polisongerna tog ungdomen aldrig slut. Han lever – än så länge, ska det snart visa sig – i en tidsbubbla och den har liksom blåst i väg från Kalifornien hit till Oregon och studsat mot stjärnorna och stoppat alla klockorna och satt Grateful Deads andra platta på repeat. Kirk Douglas i den ribbstickade mössan? Någon som vill ha ett bloss? Faye Kesey backar fram en herrgårdsvagn med släp och Åskmaskinen dras och knuffas på plats. Phillip Dietz hämtar vatten. Ken Babbs bullrar med rödsprängda trombonkinder. De här gubbarna har gnidits mot varandra länge; de rör sig avmätt, med monologer i mungiporna, som ett brödraskap. Kesey själv går lätt bakåtlutad i sina ljusa byxor med snöre i linningen.
Det är en nästan molnfri septemberdag långt ute på landet, två dagar efter att de där kapade planen styrde in mot World Trade Center ur ett arkaiskt, teokratiskt mörker, och författaren i den vita Snoddaskepsen håller på att ätas upp av sin levertumör, men det har jag ingen aning om och själv ser han mest spefull och uppspelt ut. Turné!
Ja, åtminstone för en kväll. De ska in till Eugene, närmaste staden, och spela åskmaskin på scenen och dra in pengar till en rock´n´roll-kock med ekonomiska bekymmer.
Bussen pyntas. Det är 1960-tal, fortfarande, och det kan bara fascismen eller de usla skribenterna eller aptrista musikerna ta död på. Senig i korta byxor sticker George Walker ner sin smala hals i motorn; han och Neal Cassady, för evigt reducerad till ”Jack Kerouacs kompis”, turades om vid ratten i den första psykedeliska upplagan av Further. Så står det på destinationsskylten på den nya också: Further. Vidare.
Ken Kesey har också haft en båt som hette Deeper, fast den sjönk fyra gånger och sedan fick den ligga kvar på botten. Bussen har varit ett mer lyckosamt projekt och Kesey putsar lite planlöst på den med en liten amerikansk flagga. Neonfärgerna lyser okynnigt, sagogestalter tassar in och ut i plåtens symbolvärld. På kylaren tronar en gyllene narrfigur med påfågelsfjäder. Inne i bussen kan man sätta på sig lurar med påhängd mikrofon och prata med medtrafikanterna. I likhet med originalet har den nya Further dessutom sittplatser på taket med kuddar och vindruta att spegla solglasögonen i.
Det är inte svårt att förstå varifrån Beatles inspirerades till sin ”Magical Mystery Tour”. Med hela sin person slog Kesey en bro mellan beatgenerationen och hippierörelsen; hans krets hade läst existentialisterna, nosat på buddhismen och fattat misstro mot det amerikanska systemet. Instuvade i Further for Kesey och Cassady och Walker och de andra glada upptågsmakarna i Merry Pranksters över den nordamerikanska kontinenten med fickorna fulla av pipor och piller för att hälsa på hos Allen Ginsberg och Timothy Leary, LSD-gurun. Det senaste året har Kesey suttit på bondgården och videoredigerat de gamla filmremsorna från resan, som nu säljs på Internet. Tom Wolfe skildrar denna odyssé i ”The electric kool-aid acid test” (”Trippen” på svenska) och ingen kunde väl då föreställa sig att USA år 2002 skulle komma att ha en justitieminister, som trogen sin bibel smörjer in huvudet med helig olja och frågar ut sina nyanställda om deras trohet i äktenskapet.
Det är något visst med de amerikanska vägarna, det vet alla som färdats längs dem på film eller i verkligt skick. Jack Kerouac var inte USA:s främste författare, men han skrev ”På drift”. Hunter S Thompson gjorde resan till landets mörka inre till en helvetesfärd. En av mina journalistfavoriter, Alexander Cockburn, föredrar att göra sina amerikanska reportageresor i en solblekt och nedsutten Plymouth Belvedere från 1962.
– Rolling Stone ringde, berättar Ken Kesey och viker ihop stjärnbanérsnäsduken och stoppar den i fickan. De ville att jag skulle skriva något. Vad som helst.
Att en gammal obstinat 60-talstidning, som blivit branschmagasin, hör av sig till Kesey kan vara ett tecken på nutida rotlöshet eller brist på bra texter. Eller på att redaktören vet att levertumören är elak. Jo, Kesey tänker skriva. Någon gång. Först vill han få i gång bussen, som var på teaterturné i Storbritannien häromåret med släktingar och vänner och Keseys improvisationstexter kring kung Arthurs hov och Trollkarlen från Oz, och när den är trimmad och finputsad ska den transporteras till Kuba.
– Vi måste kunna umgås, Kuba är en viktig del av Amerika. På 60-talet ansågs Castro som en bra grabb. Sen körde han i väg maffian till Miami och då blev amerikanerna sura.
När jag undrar hur Merry Pranksters har kunnat överleva i alla dessa år säger han att jag måste ställa mer intelligenta frågor. Med uppriktig stolthet i rösten påpekar han att de var det första bandet – något slags musikgrupp är de ju också – som spelade live när The Rock´n´Roll Hall of Fame invigdes i Cleveland. Med åskmaskin, trombon och en elektronisk mackapär av sovjetiskt ursprung, som ylade när Kesey svepte sina magiska handflator över den.
Hans hela litterära berömmelse vilar på ”Gökboet” (1962) och den följande ”Stundtals en sån lust” (1964), som utspelar sig i timmerhuggarlandet i Oregon. Sådant som man svarvar till legender av. Sedan blev det inte så mycket mer skrivet, åtminstone inte sådant som syntes. Han blev en vandrande tidsanda, som levde kvar i andan medan tiden vände. De inledande tre sidorna i ”Gökboet” skrev han på peyote, för att hitta tonen. Brände han ut skallen?
– Jag har försökt få ut en bok som heter ”Cut the motherfuckers loose”. Det är en bok jag skrev när jag satt i fängelse för marijuanainnehav och den ska vara så här stor.
Han måttar rejält med händer och armar.
– Den är handskriven och innehåller teckningar. Titeln är en av anledningarna till att den inte kom ut redan för flera år sen.
– Kan du tänka dig att ändra den?
– Jag kan tänka mig att sätta den med mindre stil, men det är förbanne mig så den ska heta.
Och så radar Ken Kesey upp sina bokprojekt, ofärdiga men på gång; belägg för att han är inne i en ny kreativ fas. Förmodligen känner han också att det brådskar. Till romanen ”Seven prayers” saknas bara den sjunde bönen, säger han. Men viktigast är en sorts självbiografi med arbetsnamnet ”Meat and magic”.
– Jag har gått in i mina katakomber och där finns utförliga noteringar som sträcker sig tillbaka till 1954. Vad jag än har varit inblandad i har jag alltid fört anteckningar. Jag har tvekat att ge mig i kast med det här, men häromdan fick jag en lysande idé: varför inte börja i nutid och gå bakåt i tiden tills jag till slut är två eller tre år gammal?
– Vad kännetecknar en god författare?
– De kommer inte från New York, New York ain´t it. När Hemingway skrev var han inte i New York. När Faulkner skrev var han inte i New York. Alla de här som samlas i New York och skriver därifrån är som Stephen King. De är inga författare som intresserar författare. Men jag saknar all kontakt med författarvärlden och är alltför upptagen för att bry mig.
Vid det här laget har Ken Babbs fiskat upp George Walker ur motorrummet och vi hoppar ombord på Further. Det tar en dryg halvtimme att köra in till Eugene med herrgårdsvagnen med Åskmaskinen i släptåg och musiken dundrar och Keseys son och sondotter pratar i de medhavda mikrofonerna. En mötande minibuss kör in i en personbil som förundrad stannat mitt på asfalten. När det är en timme kvar till föreställningen sitter Merry Pranksters och dricker vin och cocktails på Chez Ray´s, föremålet för aftonens omsorg.
Restaurangen går lite knackigt, men är nu full av människor som var unga på 50- och 60-talen: anarkister, gitarrister, IT-månglare, just frigivna heroinhandlare. På menyn finns pranksterburgers. I högtalarna hörs bara Grateful Dead. Ray var deras turnékock, en kort och trind man med svart basker och ymnigt skägg, en hippieträdgårdstomte vars blonda och slitsade hustru drar till sig allas blickar.
– Det finns ingen nyare musik än den här, säger Ken Kesey och pekar mot en högtalare i taket.
– Saknar du 60-talet?
– Nej. Det här är 60-talet. 60-talet upphörde inte för att vi kom till slutet av ett decennium. Åskmaskinen är 60-talet.
– Vad betyder den psykedeliska revolutionen i dag?
– Titta på ungdomarna som står här utanför på trottoaren. De har tagit samma droger som jag och de har allesammans tänkt samma tankar. De är allierade i en strid, en remarkabel sådan eftersom den handlar om att förvandla fienden till vän.
– Eugene har blivit känt för att här finns gott om unga anarkister, många av dem demonstrerade vid WTO-mötet i Seattle. Kan du förstå det de håller på med?
– Ja, politikerna och industrin är ju på villospår. Men de har svårt att förstå vad vi håller på med. De är fastlåsta i det där gammalmodiga tänkandet.
– Som går ut på?
– Att om man inte kan spränga det i luften, varför bry sig?
Sedan är det show och Keseys gubbar har vita kläder och åskmaskin och sovjetisk mackapär och rösterna lagras som besvärjelser – väldigt 60-talistiskt – och inne i smeten hör man Ken Kesey läsa George W Bush-citat ur dagens tidning: ”evil-doers…smoke ´em out…make no mistake…” Det är lätt overkligt och möter inget riktigt gensvar, som om insikten om terroristattackerna i östra USA ännu inte riktigt har trängt hit till västkusten. Backstage efteråt pratar Kesey engagerat om USA:s äventyrliga utrikespolitik och om talibanernas vidriga kvinnosyn. När farbröderna minglat, och vinglat, färdigt backar Faye Kesey, hustrun som undervisar i bibelläsning, fram herrgårdsvagnen och på något mirakulöst sätt hittar även Further hem till bondgården.
I trettio år har paret Kesey bott här ute i den oregonska dalgången. Smithsonian Institute i Washington har velat införliva originalbussen med sina historiska samlingar, men Ken Kesey har viftat bort dem och påstått att den är försvunnen. I själva verket står den halvt nedsjunken och överväxt med mossa bakom boningshuset. En bit därifrån ligger äldste sonen, en hyfsat framgångsrik brottare som dog i en bilolycka, begravd. Mellan de båda gravarna spelade Grateful Dead sin sorgekonsert sedan deras ledare Jerry Garcia hade gått bort.
Och så kommer då en dag mejlet, som berättar att cancern på allvar hunnit i fatt 1960-talet och att Ken Kesey, 66 år, vandrat bort över ängarna vid Pleasant Hill.