(Obs, Sveriges Radio P1, 18/1 2002)
Vem är det allra mest synd om? Politikerna och journalisterna svarar nog numera: de hemlösa. Välgörenhetstanterna och gråterskorna är tillbaka, uteliggarna i motljus gör sig fint på tidningssidan.
De som tidigare pratat om ”våra invandrare” talar sedan några år varmt om ”våra hemlösa” som om de vore undulater eller kramdjur.
Världen förstår vi oss inte längre på – den är enbart obegripligt ond och vi har därför Göran Perssons statsmannaord på att attacken mot World Trade Center, eftersom den var så obegriplig, lika gärna kunde ha skett här, hos oss. Däremot har vi fortfarande känslor och de hamnar gärna där ett uns av dåligt samvete ligger och skaver. Den tid då året vänder och kylan biter blir den då nöjessalongerna öppnas för de hemlösas kalas, reklamradion ordnar sympatikonserter och frälsningsarmén sprider soppköksskivor.
I början av januari gav tidningen Nöjesguiden i Malmö till och med sitt pris till ”Årets glädjespridare” till de hemlösas tidning. Flera av dem som säljer tidningen på Malmös gator är fulla och mår dåligt, men i den mediala välgörenhetsvärlden förvandlas de till små solstrålar. Applåderar vi så kanske de till och med gör konster.
Ingen frågar längre varför Jeppe super och de som lever i marginalen blir genom sin oförmåga till anpassning ett slags voyeuristiska offer för vår uppriktiga förvåning. Man kan alltså använda kundvagnar till annat än hyperkonsumtion!
När den brittiske författaren John Berger häromåret kom till Sverige för att prata om sin då till svenska just översatta bok ”King”, om dem som hamnat utanför, försökte han tala om fattigdom som en följd av ett hjärtlöst system. Den kopplingen hamnade på hälleberget. I tv klipptes Berger ihop med en kvinnlig uteliggare vars privata plågor det var omöjligt att förhålla sig till. Stockholms moderater, ivriga påhejare av en hjärtlös ekonomi, framhåller numera gärna de hemlösa som exempel på hur mycket gott som frivilliga, och gärna religiösa, krafter kan göra. Sjung en sång, bädda en härbärgessäng. Lappa och plåstra, gör inga kopplingar. Lägg huvudet på sned. Vädja till undulatkramaren i oss.
Man ska nog inte heller bortse från det romantiska draget i hemlösheten. Bland oss, som aldrig upplevt iskylan i busken i parken, kan utanförskapet ibland få en mer eller mindre uttalad rebellisk innebörd. Den hemlöse plågas inte bara av sin faktiska belägenhet utan också av en inre existentiell konflikt, som tvingar honom ut på vägarna, undan det vanliga livet. Sedd i det perspektivet blir den hemlöse en rollfigur att sjunga om eller spela in film kring, en symbolgestalt som lyfts ur sitt sammanhang och frigjorts från de krafter som format honom. Vagabonden, nomaden. Är vi ändå inte alla en smula hemlösa i konsumtionssamhället, avskurna från inflytande och ganska misstrogna inför framtiden?
I London har de hemlösas tidning The Big Issue existerat i tio år. Bland de nuvarande 150 försäljarna har 37 procent suttit i fängelse, 28 procent använder regelbundet heroin och 22 procent blev misshandlade som barn. Tidningsförsäljningen hjälper dem ekonomiskt och på andra sätt, men det är hemlöshetens bindning till andra problem som är den centrala. Folk hamnar för det mesta på gatan för att ingen har hjälpt dem tidigare. Och när hjälparna uteblir, eller får sina tjänster indragna, återstår det tomma, dragiga utrymme där tycka-synd-om-kolportörerna samlas.
De hemlösa har naturligtvis individuella, personliga historier som lett fram till den nuvarande situationen. Men hemlösheten är lika lite som ondskan blind och obegriplig – även om det faktiskt är svårt att förstå hur hemlösheten kan öka i ett samhälle med lagstiftning som garanterar alla en bostad. När USA på 1980-talet började stänga mentalsjukhusen hamnade tusentals människor vinglande mitt i trafiken eller nerfrusna under broarna. De svenska nerskärningarna inom psykiatri och missbruksvård har självklart bidragit till en liknande utveckling hos oss. Hemlöshet handlar sällan bara om att man inte betalar hyran i tid.
Den som på en nöjesgala utropar de hemlösas tidning till årets glädjespridare framstår mest som osmaklig cyniker. Välgörenhetskulturen är som alltid en smula pynt i de välbeställdas skyltfönster och dess viktigaste förutsättning är att orättvisorna och utstötningen består. Framtidens hemlösa finns bland de barn som far illa just nu och deras värld blir knappast bättre av att man sjunger gulliga visor eller kastar ut godis från höjderna.
Det är skam att folk inte har tak över huvudet, men det som skett är att vi har tillåtit hjärtlösheten invadera och gröpa ur det samhälle som vi borde ha ett gemensamt ansvar för.