(Obs, Sveriges Radio P1, 7/12 2001)
Det var mer rock´n´roll i Bill Clintons administration än det är i USA:s nuvarande regering, där det inte sitter särskilt många roliga figurer. Och dagens dystra ringar på vattnet kan ju göra en lätt bekymrad.
Till exempel skulle det gamla spöket Joseph McCarthy ha känt sig hemma i The American Council of Trustees and Alumni, som just har pekat ut 117 studenter och universitetsanställda som skyldiga till opatriotiskt beteende. Dessa subversiva har sagt saker som att ”okunnighet föder hat” och att USA bör bygga broar och inte bara bomber. Universitetslärarna är den svaga länken i Amerikas svar på angreppet, skriver den här stiftelsen, som bland sina grundare har Lynne Cheney, gift med USA:s vicepresident.
Justitieminister John Ashcroft hör till dem som verkar trivas i det rättsosäkra klimat, med nya lagar och domstolar som riskerar att sätta likhetstecken mellan terrorism och politisk opposition. Där han kommer ifrån dansar man inte i bänkraderna. Där sIår man ner blicken och understår sig inte att gå på bio. I sin bok ”Lessons from a father to his son” skriver Ashcroft om hur han som senator hade dagliga bönestunder med sina anställda och hur han likt ”Israels gamla kungar” smörjde sig med speciell olja. Om kulturpolitik har han sagt: ”Inga fler statliga bidrag till gudlöshet eller obsceniteter, inga fler tjusiga gåvor till symfonierna.”
Striden mot de otrogna och ogudaktiga är universell; på vissa håll sköts den av omänskliga regimer, på andra hanteras den av sekter i samhällets dunklaste sprickor. Gemensamt för mörkrets furstar och änglar är att de alltid framställer sig själva som bärare och spridare av ljuset.
John Ashcroft dansar inte och det är tveksamt om han lyssnar på musik. Men efter den 11 september säljer kristen musik bättre än på länge i USA, säkert som tröst, men också som uppbyggelse. I en nyinspelad version av ”America The Beautiful” avtackas de nationer som ställt sig bakom den amerikanska alliansen. I en del nyskrivna låtar, som Jonna Biancos och Colleen Lloyds ”In America”, framstår begreppen Gud och Amerika som utbytbara mot varandra och harmoni blir synonymt med amerikanskt vardagsliv.
Mycket av detta är naturligtvis förutsägbart patriotiskt: endast Amerika riktig frihet har. Intressantare är på sätt och vis det ljus som terrorattackerna kastar över musik som vi redan hunnit höra tidigare. Som Ryan Adams ”New York, New York”:
Ryan Adams ”New York, New York”
I den video som visats på musikkanalerna under hösten sitter Ryan Adams med sin gitarr och sjunger med World Trade Center i bakgrunden. Videon spelades in den 7 september och medan vissa filmproducenter valt att retuschera bort skyskraporna finns de kvar i Adams video, som en förstärkning och fördjupning av hans kärleksförklaring. Andra artister har däremot dragit tillbaka såväl låtar, videor som skivomslag. Hiphopparna The Coup gjorde t ex om det omslag där de sprängde World Trade Center i luften. Låttitlar som ”Crash” och ”When the world ends” har lagts i malpåse och gruppen Jimmy Eat World döpte om sitt album ”Bleed American”.
Det är inte svårt att hitta personliga kopplingar till de osannolika och fasansfulla händelserna den 11 september: textrader, bilder, associationer ur den populärkulturella strömmen. Allra märkligast är kanske den irländska gruppen U2:s album ”All that you can´t leave behind” från år 2000. Den är som ett soundtrack till den molnfria, himmelsblå morgonen på Manhattan då två passagerarplan styr ut ur ett arkaiskt, teokratiskt mörker.
U2 ”Walk on”
Nästan varenda textrad på det här U2-albumet kan läsas som en reaktion på det oerhörda, från den tidiga ”Det är en vacker dag, himlen faller och det känns som en vacker dag” till den sena ”Gå varligt längs din mörklagda stig, gå varligt under jord”, för övrigt skriven av Salman Rushdie. På skivomslaget står de fyra gruppmedlemmarna med sitt handbagage i incheckningshallen på en flygplats, liksom nedsläppta i ett tomrum: kommer planet att avgå i tid, vilka blir de andra passagerarna? Kanske är de på väg till New York, där ”friheten består i alltför många val” och där man hör röster över allt, i mobiltelefonerna och i de väldiga byggnadernas trapphus.
U2 ”New York”
U2:s religiöst färgade Amnesty-humanism genomstrålas av ett ljus som förefaller betydligt mildare än det som faller in i vissa mullors och justitieministrars himmelrike.
Självklart kunde inte rockgruppen föreställa sig angreppet på World Trade Center, men den 12 september hörde jag deras låt ”Peace on earth” på bilradion i Oregon, där jag då befann mig, hopmixad med nyhetsröster och ögonvittnen från New York. Först lät det bara sentimentalt, med textraderna om att de läser upp namnen på radio på människor som vi andra aldrig kommer att få lära känna. Sedan började musiken skava mot den officiella retoriken och man förstod att bombplanen snart skulle lyfta.
Förenade står vi, United we stand, har flaggviftarna framhållit. Mina vänner i New York har valt en annan devis, United we can´t stand it, Förenade står vi inte ut, när de demonstrerat i den drabbade stad som är långt ifrån så enigt krigisk som nyhetsrapporteringen låtit påskina. Och på något sätt känns det mer hoppfullt att inte stå ut tillsammans med Ryan Adams än att stå ut tillsammans med John Ashcroft.
Ryan Adams ”New York, New York”