(Göteborgs-Posten 24/9 2001)
Tjock rök stiger fortfarande ur hålet som tisdagen den 11 september förändrade så mångas, och inte bara amerikaners, uppfattning om trygghet och överblick, om säkerhet och normalitet. Mer än en vecka efter att Manhattans högsta byggnader utplånades är vinden ännu full av aska; i den gråa hinnan av pulvriserat byggmaterial, papper och människorester ristar New York-borna en ny sorts graffiti präglad av sorg och vilsenhet.
Richard Goldstein skriver i Village Voice om det som alla först tänkte, att detta var film, ett påhitt. Att det var en uppföljare till ”Armageddon” och ”Godzilla”, med kollapsande skyskrapor och storstadskanjoner fyllda av flyende. Men, avslutar han sin artikel, för att kunna hantera de nya realiteterna måste metaforerna skjutas åt sidan. Endast så kan vi försvara oss mot såväl terroristerna som militaristerna.
Klarsyn är dock inte amerikanska nyhetsmediers dominerande drag. Hos CNN eller Fox News får man sällan höra talas om hur USA delfinansierat de regimer som nu ska rökas ut, eller om hur vicepresident Cheney så sent som i fjol som styrelseledamot i ett stort oljebolag gjorde betydande affärer med skurken i Bagdad. Tv-kanalernas distanslösa uppslutning bakom George W Bushs tal i kongressen på torsdagskvällen framstår som en logisk fortsättning på den endimensionellt sentimentaliserade dygnetruntrapportering, som mobiliserat amerikanerna inför kommande krigsinsatser.
Häromdagen tog tabloiderna New York Post och Daily News presidenten på orden och tryckte upp ”Wanted – dead or alive”-affischer med bin Ladins fula nuna. New York Times hänger i steget, obekväm med delar av våldsretoriken, men ovillig att sätta ner foten och ifrågasätta en synbar nationell enighet.
På New Yorks gator, i samtal och i folks ansikten, avläser jag också andra stämningar, mer reflekterande, mindre tvärsäkra på krigets välgörande effekt. Södra delen av Union Square har förvandlats till fredsmonument. På New York University ordnas varje kväll parallella teach-ins och debatter om Mellanöstern, Afghanistan och nödvändigheten av att stoppa den storskaliga vedergällningen. I fredags kväll vandrade den första demonstrationen till arméns rekryteringskontor vid Times Square.
Kan man vifta med flaggan utan att framstå som halvfascist, är det möjligt att kritisera kapitalismen utan att stämplas som landsförrädare?
Hos mina vänner på 91:a gatan har ett fyrtiotal konstnärer, skribenter och musiker träffats tre kvällar i rad för att formulera sin förtvivlan över det mörker landet dragits in i. I veckoslutet klär de sig i svart, tillsammans med många andra, och håller upp skyltar där de kvardröjande turisterna drar fram. Deras budskap: ”Vår sorg är inget rop på krig”. För två år sedan bodde samma vänner nere på Greenwich Street. Från deras gamla fasadtrappa ser man nu rökmolnet välla fram bakom förvridna stålskelett; planen kraschade bara några kvarter från barnens skola.
New York är en stad så kosmopolitisk den bara kan bli (bland dödsoffren vid World Trade Center finns 60 nationaliteter), vänd mot den omvärld som många småstadsamerikaner främst hör talas om när vapnen skramlar, och när man står i askan och vinden på nedre Manhattan är det inte nödvändigtvis behovet av simpel hämnd som övermannar en. Blickarna är trötta, det röda i ögonen kommer ur oro och sökande. Många funderar naturligtvis över sin plats i tillvaron. Så småningom kommer fler att problematisera USA:s internationella ställning och inställning.
Vi trevar efter fotfäste. George W Bushs svaga demokratiska legitimitet motsvaras på ett oroande sätt av de starka risker han nu utsätter oss alla för.