(Göteborgs-Posten 27/3 1999)
I slutet av mars har Malmö Dramatiska Teater premiär på Ulf Peter Hallbergs nyskrivna pjäs ”Folkhemsnatten”. Regissören Anders Paulin berättar att när han ville ha Tage Erlander på teateraffischerna på stan, undrade de unga marknadsförarna: vem är det?
Och visst är det slående med vilken lätthet det går att vända sig bort från det som nyss var kollektiva referenser och en naturlig ram kring tillvaron.
Skälet till att ”Folkhemsnatten” skrevs är självfallet att ingen tycks diskutera välfärdsstaten – annat än som ett nostalgiskt projekt. De flesta i vårt land har växt upp med den, levt i den, men i dag är den framför allt ett av många svenska tomrum. I backspegeln ser vi mest mörker, framför oss vår egen reflex i datorskärmen. Sverige, hävdar Anders Paulin, har blivit historiens ensammaste samhälle.
Under flera år reste den amerikanske journalisten William Finnegan på andra sidan generationsklyftan i sitt hemland. Han besökte hem utan böcker, med barn som får sin kunskap om slaveriet och Hitler och Charles Manson genom serietidningar och gatans skvaller. Han hamnade i Antelope Valley i norra Los Angeles, där filmbolagen tidigare ställde upp sina trailers för att fånga den kantigt ödsliga ökenterrängen. Numera åker actionregissörerna dit för att bränna ner eller spränga bort ödekåkar.
När Finnegans kaliforniska reportage först publicerades i The New Yorker för drygt ett år sedan tog Mary Ellen Mark bilderna på unga människor, som hänger i gathörnet tills de hittar en komplett och färdigkonstruerad estetik och livshållning. Några blir antirasistiska skinheads, andra deras bittra fiender. De växer upp i Förortslandet, i en småhusstad som samlat 400.000 människor där det för tjugo år sedan mest blåste sand mellan yuccaplantorna. I Marks foton ryms en väldig stumhet, som man kan skära sig på.
En snaggad pojke sitter inomhus med huvudet mellan knäna. Bredvid honom en stålfjäderspänd kamrat, eller storebror, med bar överkropp och högerarmen vinklat snett uppåt mot kameran. Över hjärtat ett tatuerat hakkors. Med sin tveklösa uppenbarelse kunde han vara en förlaga till Edward Nortons rollfigur i bioaktuella ”American History X”.
Dessa unga, i filmens fiktion och i Finnegans ökenförstad, reagerar på en förändring som de inte förstår och inte vill omfatta. Nya revirkänsliga gäng flyttar in och fäster sina signaturer i natten. Hemma i den främmande byn, eller i den mytologiska historieskrivningen, bestod världen av tre kvarter. I den nya metropolens marginal blir tre kvarter ett universum möjligt att överblicka och försvara.
Som motvikt till denna balkanisering och subkulturella splittring fungerar underhållningsindustrin och reklamen snarast homogeniserande. Som alternativ till fundamentalismen existerar enbart en liberal konsumism. Ingenstans skymtar en välfärdsstat eller ett folkhem. I ”American History X” går kaliforniska småhusungdomar in i väggen. Mycket i filmen löper på räls. Nazistens omvändelse i fängelset är inte särskilt trovärdig. Men trots sin tillrättalagda pedagogik bjuder den in till funderingar kring historielöshet, hemlöshet, generationsglapp – och förståelse och hämnd.
Det kommer alltid att finnas plats för debatt i utrymmet mellan att piska och att förstå. Vad finns det att förstå hos antisemiterna i Lars Noréns ”Sju tre”? Vad återstår att piska när gängen i ”American History X” har ombildat sin hud till pansar?
Man hamnar i svårigheter både när man förklarar och inte vill förklara. Välfärdsstatens upplösning hör besynnerligt nog till de ämnen som tycks undandra sig alla förklaringar och icke-förklaringar. Om den pratar vi mindre än vi gör om nazism och pedofili. Med den får det bli som det blir. Que sera sera.