(Göteborgs-Posten 14/8 2014)
Vi måste prata om Hamas. Vi måste prata om vad Hamas och liknande rörelser gör med våra möjligheter att fritt diskutera hur vi vill ha vårt samhälle, med förmågan att se hoppfullt på framtiden.
I Mellanöstern pågår ett muslimskt inbördeskrig och det påverkar dessutom i tilltagande grad hur vi kommer att leva i Sverige. Det är ett krig mellan kombattanter som också föraktar samhällen som det svenska. Vår egen ryggradsreflex är att protestera mot politiker som de israeliska. Vi demonstrerar aldrig mot Hamas eller Isis eller al-Shabaab eller Iran eller Saudiarabien, rörelser och stater som vill förinta människovärde och yttrandefrihet.
Även om man ogillar israelisk politik måste man fråga sig vilken sorts idéer man ger sitt stöd, direkt eller indirekt, när man håller tal och går i demonstrationståg där Hamas flagga vajar.
Det är dags för alla som ser sig som vänster att prata om Hamas och deras ideologiska trosfränder. Det handlar till och med om simpel självbevarelsedrift. De är ju högerextremister och de ger sig, när de får chansen, på allt som luktar vänster.
Muslimska brödraskapet bildades i Egypten 1928 och slog från början fast att Profeten var dess ledare, Koranen dess lag och jihad dess arbetsmetod. Att dö för Allah var människans främsta hopp.
Vid 1970-talets ingång trodde Israel att skapandet av islamska institutioner i det ockuperade Gaza kunde bidra till att splittra palestinierna och försvaga det sekulära PLO. Tio år senare hade kampen mot Israel islamiserats. Stärkt av den iranska revolutionen och Hizbollahs framgångar i Libanon gick Muslimska brödraskapet i Gaza från välgörenhet till terror och bildade Hamas.
Precis som USA fullkomligt missbedömde Afghanistan, begick Israel misstaget att tro att religionen skulle pacificera befolkningen och vaknade en dag med en än dödligare fiende i knäet. Det är inte bara staten Israel som Hamas vill bli av med. Det är judarna. Alla judar.
Det finns de som tror att Hamas är en befrielserörelse och därför inte ser att det är en rörelse för människans ofrihet, och då i synnerhet kvinnans.
Goda skäl talar för att vi ska prata om Hamas och om dem som gynnar dem också i Sverige. Kan vi demonstrera mot Israel och samtidigt tiga om det mörkrets tillstånd som är det som islamismen i slutänden har att erbjuda? Hur hanterar vi dess oförsonlighet?
Det går inte att låtsas som om denna inte existerar bara för att vi vill slippa få de vanligaste skällsorden kastade i ansiktet. Vi måste prata om det som Hamas symboliserar och vad det gör med vår vardag och vår tilltro till morgondagen.