(Göteborgs-Posten 3/12 2010)
Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna är en identitetspolitisk olycka.
Hon motiverar sitt beslut om att skolor inte får förbjuda heltäckande slöja med att den aktuella kvinnan på barnskötarutbildningen bar niqab av religiösa orsaker och godtar därmed att religion kan anföras som skäl för vilka absurditeter som helst. Endast ogenomtänkt lagstiftning och uttolkare med förbundna ögon kan utlösa denna huvudlösa diskussion om huruvida dagispersonal ska få lov att vara maskerad eller inte.
DO framstår här som den mest uppenbara institutionaliseringen av ett synsätt där religion och kultur kan åberopas för att få fribiljett till särskilda hänsyn och undantag.
I stället för öppen debatt om hur samhällets problem kan lösas och den gemensamma framtiden utformas riskerar vi ett tillknäppt, defensivt samtalsklimat präglat av grupptänkande och rädsla för att trampa andra på tårna. Kompromisslös religionsutövning ges företräde framför likabehandling av alla medborgare. Och lagen tvekar inte:
”Om den som anser sig ha blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit diskriminerad eller utsatt för repressalier, är det svaranden som ska visa att diskriminering eller repressalier inte har förekommit.”
Anmälningar och angiverier uppmuntras och då gjuts grunden till ett stamsamhälle fyllt av förorättade grupprepresentanter med falsk rättighetsretorik i mungiporna. Den antidiskriminerande och antirasistiska välvilja som säkert spökar i bakgrunden bidrar i realiteten till ökad uppmärksamhet på människors ursprung och olikheter. Känslan av att vara förfördelad förstärks liksom upplevelsen av att vara annorlunda och offer för andras fördomar och aversioner.
Niqab är ett ideologiskt plagg. Det ska förstås i ett sammanhang, som del i ett politiskt projekt. Om diskrimineringslagarna får sanktionera att kvinnor på olika sätt göms undan saknar de till slut legitimitet. En annan allvarlig brist är deras upplösning av gränsen mellan egenskaper man föds med och åsikter man tillägnar sig.
I lagstiftningen räknas de grupper upp som specifikt ska skyddas. Varför inte alla, varför inte likhet inför lagen? Den som vänder samhället ryggen får särskilt DO-stöd. Dessutom värderas idéer olika. Tror man på Gud får man inte diskrimineras. Tror man på jämlikhet och jämställdhet har man inte motsvarande skyddsnät.
Värst av allt är nog att anpassning till kvinnoförtryckande regler och beteenden över huvud taget kommit på tapeten och att folk kan låtsas som om det vore en fråga om fria val eller religiösa känslors sårbarhet.