Vanlighetens extremism

(Göteborgs-Posten 17/12 1995)

”P minns att de kom överens om att de skulle skrämma mannen, men han kan också påminna sig att hotet skulle verkställas genom att knivar skulle komma till användning.” (Ur polisförhör 26/10 1995)

Nu är det verkligen de mörkaste veckorna på året.

Det sneda ljuset skyndar bort över Öresund, med västanvinden driver klasar av sjöfågel långt upp på land. Åkrarna andas långsamt, silvriga i gränslandet mellan frost och förlösning. Över allt vägarbeten: röda markeringspinnar, schaktmaskiner, folk som ser ut som om de inspekterade.

”K uppgav att han är rasist och att han tycker det finns för mycket utlänningar i Sverige och framför allt i Klippan…Han har haft samma åsikt länge.” (Polisförhör 15/9)

Det är snuskioskens och snabbmosets land; några rökpuffar ur moppen och en vänlig koll av läget när matkassarna möts mellan posten och macken, på Storgatan, i det centrum musikgruppen Torsson odödliggjort, i den värld som börjar om där den slutar.

”…de gick i snabb takt och hann i fatt negern i gatukorsningen där vapenverkstaden i Klippan finns. Negern stannade upp och vände sig om mot killarna. Det hela gick nu mycket snabbt och K säger att hans kompis höjde näven och slog till mot bröstet på negern.” (Polisförhör 24/10)

I oktober hälsade jag på hos en lokalredaktör i Klippan. Hans arbetsrum ligger snett emot det låga tujabuskage utanför försäkringskassan där Gerard Gbeyo från Elfenbenskusten hittades död lördagen den 9 september, 15 timmar efter att han höggs i hjärtat och vänstra lungan. Vid mitt besök visste reportern ingenting om polisens förhör med de misstänkta pojkarna. Han uteslöt dock rasistiska motiv. Dels hade man inga större problem av den typen i Klippan, och han kände verkligen bygden utan och innan, dels, sa han, brukar rasister misshandla sina offer. Gbeyo hade inga kängavtryck på kroppen, bara ett knivhugg.

”…de tog sig hem till K där de gick in genom källaren…och därefter upp i köket där de åt chokladpudding och grädde och därefter så gick de till sängs.” (Polisförhör 24/10)


De brutala brotten på de mindre orterna väcker återkommande frågor, från Åmsele och framåt. Är det Djävulen som kommit till byn? Är det fan som farit i ungdomen? Någonting producerar varulvar i skogsgläntan, i månskenet bortom neonet och TV-skärmarnas blåflimmer.

Man hamnar då så lätt i ondskan, t o m i Den Nya Ondskan. Artiklar, tv-program. Bjuv var som ett avsnitt av ”Arkiv X”. Klippan liknar ett förebud. De onda får metafysiska drag, mellan skräckfilm och new age; så kör vi en vända ockulta studiosamtal för den publik som tappat tron på allt utom plånboken.

På polishuset i Ängelholm står jag och tittar på P:s jacka. Den ligger på ett bord, som ett museiföremål. Det är en svart bomberjacka med vinröda ärmar. Muddarna är mycket slitna, hål gapar mellan de lösa trådtestarna. De fastsydda tygmärkena är nazistiska. Någon dag efter mordet satte P dit en varghake. Där finns en luftwaffe-örn i metall. På högra ärmen en armbindel med hakkors. P kommenterar spydigt att polisen har satt den på fel sida.

P fyllde 16 år en dryg vecka innan han blev mördare. K blev 18 i somras.

Vid Åbyplan mitt i Klippan finns Pub Krogodilen, ett dystert rum med gråbeiga plastsitsar och bruna träben, inhyst på baksidan av en centrumlåda med hotell och disco. Bilarna framför huset står samlade runt en hög julgran utan dekorationer. På landsbygden är det fri parkering. Det är glest mellan kvarteren och lätt att köra fram till porten.

En man från Elfenbenskusten måste synas väl om han stiger av bussen i detta öppna landskap, också en septembernatt när gatubelysningen slår ljusringar i backen.

Kvällen den 8 september träffas ett tiotal ungdomar och häller i sig HB och öl i kamraten T:s föräldrahem. Vid midnatt går de mot Klippans centrum. På Krogodilen blir alla insläppta. De dricker mer öl tills P mår illa och går ut och spyr. När han försöker komma in igen blir det nobben. Klockan är då någonstans mellan halv två och två och en buss bromsar in på Storgatan.

I polisförhör den 29 november underrättas K om att P ”i förhör sagt att K ropat ’nigger, you gonna die, I´m gonna kill you’. K bekräftar att det var någonting i den stilen han skrek”.


”Teenage Wasteland” kallade den amerikanska sociologen Donna Gaines en tankeväckande rapport, som hon häromåret lämnade från den ganska lilla staden Bergenfeld i New Jersey. Hon reste dit för att söka bakgrunden till ett gruppsjälvmord, som fyra ungdomar hade begått genom att gasa ihjäl sig i ett garage. Vad Gaines fann var ett tonårslandskap utan framtidstro, en epidemi av självmordsförsök och självstympningar i ett samhälle vars mentala gränser slutits runt den egna sysslolösheten.

”När ungarna väl har hoppat av försvinner de i ett fantasirike”, säger en intervjuad polis i Gaines bok.

Man kan ana sådana ödemarker också här, områden där Sverige väger mellan fast mark och kippande gungfly. Runt varje större stad uppstår ett slags raggarsamhällen, renoveringsobjekt med doft av motorolja och laglöshet. I stiltjen skapas fantasiriken, gärna nostalgiska, i värsta fall självstympande och aggressiva. Där allt verkar lugnt kan en grupp tonårspojkar köra huvudet i väggen och växla in realiteterna mot livsfarlig eld.

Utmed kusten i Nordvästskåne, från Helsingborg till Mölle, bor de som vänder ansiktet mot solen. Någon mil inåt land är försagdheten större, dialekten mer utestängande.

I medierna betonas yttrandefrihet och mångfald. Det är inte de misstrognas, besviknas, otryggas, ibland hunsades debatt. Det är inte den diskussion som förs där bara gardinerna sitter kvar sedan folkhemmets möblemang burits bort i skymningen.

Vägen till Sjöbo leder uppenbarligen också till Klippan; den vindlar in i den föreställning vi skapat om oss själva som litet skyddat land, gott och godtroget. Bondesamhälle eller industriort tycks spela mindre roll. Det är positionen på baksidan som göder motståndet mot bygdens förändring. Vanligheten föder sin egen extremism, den småskurna inavelns uppror mot förlusten av ett retuscherat minne.

Folk står i dörren och tittar och de ser hur flyktingar, ganska många, hamnar mitt i byn, människor med bakgrund det inte går att förhålla sig till, med namn som inte kan uttalas och som kanske justerats. Klippan rymmer i dag många kulturer. Detta lockar dit också dem, som önskar enkelhet, renhet, tydliga hierarkier. De med klistermärken. De som har en idé. Här kan de tala om hur de menar.

Världen har ju blivit besatt av frågan om identitet. I november placerade TV:s ”Striptease” en kamera hos ett bastugäng i Klippan. Avklädda med sina handdukar satt gubbarna i värmen och bekräftade att unga fanatiker framkallas ur gamla kemikalier. Kan ni tänka er svarta grannar, frågade Janne Josefson. Mummel. ”Bara di har rätt edentitet.”


P har inget fungerande hem. Där finns vuxna, visst, men de är förskingrade, otillräckliga, kriminella, bortvända. K har draperat sitt rum i nazism hemma i kåken där pappan driver eget företag. K och P är långt inne i någonting som vuxenvärlden inte velat se, eller som den sett men inte blivit särskilt upprörd över.

Medan Klippan putsat på sitt finpapper och sina brottarmedaljer och småsnackat mellan posten och macken har några av bygdens pojkar förberett rån, tillverkat vapen, provsprängt ammunition, bränt kors, samlat kartor med invandrares och antirasisters adresser, sparkat in dörren hos en invandrarfamilj och planerat att slå ihjäl F, en jämnårig, mörkhyad kille.

Hemma hos K har de suttit med dundrande musik, bland skjutvapen och nazistfanor, och skissat på taffliga flygblad åt Nationalsocialistiska Ariska Befrielsefronten, ett eget påfund. Efter ett tag har de inga andra att vara med. De blir bilden i spegeln; ratade av skolan och allt de stöter emot, inkapslade i sin bitterhet och tilltagande oförsonlighet.

”P förklarade att han inte gillade invandrare och att han haft den inställningen länge. Han gav ett exempel på att han bl a misshandlat sin syster vid ett tillfälle för att hon var tillsammans med en invandrare.” (Polisförhör 12/9)

Jag kör runt i bygden, genom orterna som ringar in P:s och K:s värld. Ljungbyhed, Bjuv, Åstorp, Kvidinge, Stidsvig, Östra Karup. Hallandsåsen rullar genom tillvaron, grågrön i sin frusna decemberdräkt. Jag passerar sjön där den ihjälskjutne F enligt planerna skulle sänkas. Här ligger mosterns tomt där P brände ett kors och kände flammorna hetsa mot huden.

Det är som om underjorden spritts på åkrarna, en överdoserad ungdomlig hätskhet som söker fäste bland murkna idéer. Inne i Klippan har det demonstrerats mot mordet, men bland de äldre hörs mest storögd tystnad. Henning Sjöström har rest hit för sin comeback som advokat. Bygden är inte van vid denna uppståndelse.

Man lägger märke till hur den mördade mannen i polisutredningen konsekvent kallas negern, också när polisen för pennan och inte bara citerar. Inte Gerard Gbeyo eller Patrick Nadji (hans alias) eller offret eller den svarte mannen. Negern.

Så upprätthålls distansen, så bekräftas lokalperspektivet; språket spatserande i egna cirklar.

Hänsynslöshet är ett lättidentifierat drag i vår kultur, från börsen till finkan. Ett motsatt drag är den försynta toleransen. Omgivningen ser på medan en liten grabb växer upp till brottsling, våldsam och omöjlig i skolan; ser hur kriminaliteten skaffar sig en ideologi. Omgivningen ser en död människa på gatan och låter honom ligga.

Det var fullt möjligt att ana att det skulle gå illa. När de sociala myndigheterna sent omsider ville tvångsvårda P sa den juridiska instansen nej. När en Klippanbo ringde polisen och berättade att det låg en död man på Storgatan körde en bil dit och såg ingenting.

Vill man se, ser man. Vad kallas det när alla vet och ingen gör något?

Natten mellan den 8 och 9 september 1995 gick två svenska tonåringar, som just släckt en medmänniskas liv, hem i köket och torkade av mordvapnet. Den ene tog av sig sin hakkorsbindel, så åt de chokladpudding med grädde innan de la sig för att sova.