(Göteborgs-Posten 17/2 2006)
Det är en förvirrad tid när högernationalister säger sig försvara tryckfriheten och somliga inom vänstern demonstrerar tillsammans med dem som vill begränsa den.
Regeringen tycks inte heller veta vart den ska vända sig: yttrandefriheten är viktig, men den får inte användas för att såra, säger Laila Freivalds i riksdagen och uttrycker därmed en icke-hållning som håller dörren öppen för dem som, i likhet med kristdemokrater och Sveriges muslimska råd, vill införa en sådan lag mot kränkning av religion som det brittiska underhuset klokt nog just har avvisat.
Försvaret för yttrandefriheten är inget försvar för att bete sig som ett svin. Som bekant finns också juridiska begränsningar som de flesta anser rimliga. Men med Muhammeddebatten har smygcensorerna väckts till liv och frågor borde ställas om vad de vill förbjuda och varför just deras värderingar är särskilt ömhudade. Den 15 februari skrev sjutton religiösa företrädare på GP:s debattsida att ”vi försvarar tryckfrihet och yttrandefrihet och menar att dessa friheter måste användas med ansvar som inte kränker religiösa rum, skrifter, föremål och gestalter”. Det intressanta är att det står ”och” i stället för ”men” efter ”yttrandefrihet”; på freivaldskt vis skapar de här total osäkerhet om sina syften genom att begränsade friheter framställs som förstärkta.
Ordet kränkning har under de senaste veckorna genomgått en uppseendeväckande devalvering parallellt med att protesternas ideologiska innehåll kommit att ge de danska teckningarna en närmast mytologisk innebörd. Få ting har skadat den internationella bilden av islam mer än dessa uppeldade folkhopar, vars missnöje inte handlar om Danmark utan mer om förhållandena i de egna länderna.
I danska Weekendavisen stryker Martin Krasnik också under en avgörande skillnad mellan Muhammedteckningarna och nazismens antisemitiska bilder. De senare riktade sig mot alla judar som kollektiv och som individer. De förra – eller faktiskt bara några få av dem – uttrycker synpunkter på religiösa dogmer och politiskt missbruk och kan därför jämföras med exempelvis kritik av israelisk politik.
Muslimer må utgöra minoriteter i många länder, men islamismen är en global politisk rörelse med föga tolerans för tecknare och andra otrogna. Fler muslimer behandlas illa i muslimska länder än någon annan stans. De nya bilderna från Abu Ghraib, betydligt allvarligare än Muhammed med bomb i turbanen, gör det dock svårare att prata om att västvärlden funnit vägen ut ur barbariet.