(Sydsvenskan 12/2 2009)
Yttrandefriheten bör alltid diskuteras: när det bara finns en stor morgontidning på orten, när teatergrupper mister sina anslag, när reklamen perforerar offentligheten, när en politiker samlar all makt på sitt skrivbord, när människor omplaceras på jobbet, när polismän fyller i nidbildens alla konturer.
I Malmö har det blivit allvar. Folk som visar sina åsikter och uttrycker sig i manifestationer och demonstrationer angrips fysiskt av dem med andra ideal. För full hals försöker de senare vråla ner yttrandefriheten.
Och medan polisen sätter upp och sedan monterar ner sina kravallstaket – ledningen meddelar nu att taktiken varit lyckad; innebär det att vi kan vänta mer av döda zoner i vår stad? – yttrar de lokala politikerna, de med ett faktiskt ansvar för hur det ser ut och för vad som kan sägas, inte ett ljud till de demokratiska principernas försvar.
Inom Malmö stad, i stadshuset och i förvaltningarna, råder i stället sedan länge en tystnadens kultur – man svarar inte på kritik, man uttrycker inga avvikande uppfattningar – som också letar sig ut på gatorna, där rätten att yttra sig till sist tillfaller den som är bäst på att hota och som har tillgång till de högsta rösterna och de flesta smällarna.
Men livet i Malmö är inte något explosionsspel på skärmen och inte heller något tv-program, där man röstar ut dem som inte är coola eller anpassningsbara eller som råkar ha annan släktbakgrund än man själv.
Nog borde man därför fundera över vad utanförskapets motsats, innanförskapet, skulle kunna betyda. Vilken sorts tillhörighet i det svenska samhället önskar sig de killar i Malmö som eldar i Rosengård och hyllar Hamas på Stortorget? Vill de in – eller ut?
Det var exempelvis svårt att säga vad de hoppades på i söndags när de drev runt i smågrupper efter sin motdemonstration mot den Israelvänliga manifestationen vid rådhuset. Letade de efter judar att trakassera eller poliser att mucka med? Varför gick de inte hem, nöjda med att ha visat vad de kände, tillfreds med att ha skrikit ”Krossa Israel” (inte Israels politik) och ”Länge leve Hamas!” (och därmed dess judehat och misogyni)?
Givetvis undrar man också vad är det för sorts pappor som tar med sina småpojkar och bär dem på axlarna medan de själva bråkar med polisen på Stortorget eller när de går ut för att titta på bränder i Rosengård. Hur tänker de om framtiden, vad är det de vill lära sina barn?
Den moderna svenska samhällstraditionen är uppfostrande. Den har investerat miljarder i försöken att skapa tillhörighet hos dem som kommit utifrån, men nuförtiden visar en liten, men växande grupp inflyttade att de inte alls gillar det här samhället. Ofta försörjda av ett system som de föraktar vill de, precis som Hamas, ha något helt annat.
Vad nyttjar då kulturförståelse? Man får hoppas att fler – även Malmös politiker – ställer sig bakom yttrandefriheten, ja, aktivt verkar för den, och erkänner existensen av en värdekonflikt som kräver nya förhållningssätt.
Inga fascister på våra gator, har det skanderats i demonstrationer ordnade av vänstergrupper. Det tål att begrunda när vi i vardagen möter kraven från en global backlashrörelse, vars ideologiska huvudfiende naturligtvis finns just till vänster.