(Sydsvenskan 20/6 2010)
Ljuset silas genom det skira bladverket och landar som skuggspel på våra huvuden. Oddvar Fiskesjö lägger sig på knä på stenarna i bäcken och dricker av det strömma vattnet.
– Inte illa, säger han. En liten smak av mossa, men det är mycket bättre än det som vi får in i vår kontorsbyggnad. Där har vi tre olika reningsanläggningar och ändå får vi anmärkningar ibland så att vi tvingas klorera och hålla på.
Naturvårdsbiologen Fiskesjö är chef för Söderåsens nationalpark i Skåne och kan bekräfta att det faktiskt finns drickbara bäckar inte bara i fjällen utan också i vårt sydligaste landskap. Vattnet här i Skärån i det naturskyddade lövskogsområdet mellan Röstånga och Ljungbyhed skulle visserligen knappast godkännas som livsmedel av de myndigheter som undersöker dricksvattnets kemiska och mikrobiologiska innehåll, men vill man bara släcka törsten behöver man inte tveka, menar han.
Förutsättningarna är goda på den skånska åsen. Åtminstone sju kända källor fyller på bäcken och i tillrinningsområdet finns det inte några industrier, bara några få jordbruk och nästan inga bostäder. Det går ett diabasstråk genom berggrunden, vilket bidrar till att vattnet blir kalkrikt och får ett pH-värde mellan 6 och 7. De många renvattenkrävande mossorna och insekterna i bäcken talar också för att Fiskesjö inte kommer att få ont i magen när han reser sig upp och torkar gruset från knäna.
Han berättar att han ibland guidar åttondeklassare från Malmö i nationalparken:
– De är oerhört kaxiga och högljudda och coola, men när man visar dem Rårödpågens källa blir de imponerade. Vi har haft unga killar och tjejer här som hällt ut sin coca-cola för att kunna fylla sina flaskor med källvatten. Det kommer hit folk från storstan med bilen full av dunkar. De odlar groddar och använder källvattnet till sina bästa kaffebönor och när de ska göra vin. Det är både magiskt och gott.
Och visst är det fantastiskt att i klimatförskjutningarnas tid kunna dricka sig otörstig mitt i naturen. Fiskesjö tycker att det är ”helt sanslöst” med alla dessa lastbilar som kör land och rike runt med flaskvatten. Med den hanteringen har vi helt avlägsnat oss från det naturliga; det är som om vi struntade i att vi bor i ett land med bra kranvatten och med friska bäckar som den på Söderåsen.
– För ett otränat öga kan det vara svårt att avgöra vattnets kvalitet, men om man som här har ett strömt vattendrag i ett större skogsområde är det tämligen riskfritt, vill jag påstå. Dessutom har svavelnedfallet minskat kraftigt på senare år. Luften är inte så dålig som man tror.
Fredrik Ståhlberg, som är chef för Stenshuvuds nationalpark på Österlen, delar sin kollegas uppfattning. Han berättar att man har provfiskat och inventerat insekter i Rörums norra å och funnit att det inte är någon fara med vattnet där.
– De flesta vattendrag i Sverige kan man nog dricka av, men man kanske inte ska göra det varje dag, funderar han.
Nu ska det sägas att det är det långt ifrån alla som skulle vilja böja sig ner bredvid Oddvar Fiskesjö och Fredrik Ståhlberg och kupa händerna i skånskt bäckvatten.
– Normala svenska ytvattendrag uppfyller inte de biologiska krav som ställs på exempelvis enskilda brunnar, säger Torsten Lindberg, statsinspektör på Livsmedelsverket. Man kan inte ens utgå från att en fjällbäck är ren, det finns flera exempel på att folk har blivit sjuka av fjällvatten. I de bäckar som anses drickbara kan man undra om någon verkligen har kontrollerat mikrobiologin.
En annan skeptiker är chefen för den vattenstrategiska enheten på länsstyrelsen i Skåne, Ola Gustafsson:
– Jag skulle inte dricka från någon bäck eller å i södra Sverige utan att först koka vattnet ordentligt. Jag har varit med när folk har blivit magsjuka så jag chansar inte. Det är oftast väldigt rent i vildmarken uppe i Norrland, men även där kan det vara problem. Man vet ju inte om där ligger en död lämmel eller om det har varit en hjord med renar uppströms. Ger man sig ut på vandring i södra Sverige ska man ta med sig kranvatten på flaska och tänka på att man förbrukar många liter under en dag.
Länsstyrelserna runtom i landet håller på med en noggrann och tidskrävande kartläggning av kvalitén i våra vattendrag. Det här arbetet sorterar under Vattendirektivet, som är en EU-förordning som ska omsättas i nationella förvaltningsplaner med syfte att garantera kommande generationer friskt vatten. Prover tas både på grundvatten och ytvatten och landets bäckar inventeras i detalj. Man mäter kväve och fosfor och metaller och kontrollerar floran och faunan, meter för meter.
– Det tar veckor att kartlägga en bäck, berättar Gustafsson. Och det är inte så många som kan det här, man måste vara väldigt duktig på att kartera, man ska kunna både växtliv och djurliv väldigt väl.
Ringer man runt till olika miljökontor och länsstyrelser och frågar om drickbarheten i de svenska vattendragen får man försiktiga svar. Jo, det går säkert att sörpla i sig på ganska många ställen, men vattnet lever inte upp till de livsmedelskrav som myndigheterna ställer. Ingen skulle med andra ord få tillstånd att sälja bäckvatten på flaska i livsmedelsaffärerna.
Hans-Peter Dahlgren, chef för Dalslands miljökontor, bekänner emellertid att han i åratal har druckit ur bäckarna i Upperudsälvens vattensystem:
– Som privatperson och kanotledare har jag använt vattnet utan att tveka. Som miljötjänsteman skulle jag kanske inte uttala mig lika tveklöst utan vilja ha en del mätningar av koliebakterier och annat. Jag kan inte säga att det är absolut riskfritt att dricka vatten i fria naturen, för det hänger väldigt mycket på hur känslig man är. Barn är känsligare, gamla likaså. Jag har druckit direkt ur sjöar och bäckar nästan varje helg under 20 års tid och jag kanske är tillvand. Jag har aldrig blivit sjuk.
På Institutionen för vatten och miljö vid Uppsala universitet samlas ett omfattande material från provtagningar, och försurningsforskaren Jens Fölster menar att man i princip kan dricka allt bäckvatten i Sverige om man undviker jordbruksområden och vatten nedströms olika avlopp.
– Kemiskt och ur hälsosynpunkt är nog allt vatten bra. Däremot kan det förstås finnas risk för bakterier från dåliga utedass eller enskilda avlopp.
I klimatförändringarnas och den globala vattenbristens tid har rent vatten ett starkt symbolvärde; det är sinnebilden för ett samhälle i balans, för något friskt, oförstört, ja, närmast jungfruligt. Så som det knappast kan bli i det hårt exploaterade Skåne med dess växande städer och långtradarkaravaner och lönsamhetskrävande jordbruk.
Men där nationalparkschefen Oddvar Fiskesjö traskar runt i sin lövskog är det nära till en paradisisk stämning.
– Det gäller att fånga vattnet innan det kommer ut på öppen mark, bland människorna, säger han och drar ett streck med pekfingret i den grusiga bäckbottnen.
Gruset är definitivt ett gott tecken, liksom vattnets porlande hastighet. Skuggan likaså. En konsultfirma hittade nyligen sju arter av rödlistade eller ovanliga nattsländor i fyra bäckar här på Söderåsen. Väldigt bra. Nästa gång tar vi med en dunk och fyller på vid Rårödpågens källa.