Tystnaden talar

(Sydsvenskan 18/8 2008)

Hotet mot det öppna samhället kommer inte endast från dem som vill avlyssna för mycket utan också från dem som säger för lite.

Ett effektivt sätt att försvåra tillkomsten av ett reportage är att inte delta. Journalister kan förstås inte alltid begära att folk ska uttala sig, men om de som håller sig undan är personer med ansvar för viktiga skattefinansierade verksamheter uppstår ett demokratiskt problem.

Den här veckan väntas en grupp saudiska skolbarn till Malmö. Det är svarsvisiten efter den kritiserade resan till Saudiarabien i våras med barn från tre malmöitiska grundskolor.

Ett utmärkt tillfälle alltså att nu ta reda på varför hela utbytet hanterats så hemlighetsfullt och stingsligt, med sådan irritation över oss som undrat hur Malmö stad kan skicka in skolbarn i ett samarbete med en brutal diktaturstat.

Men de tiger som både allmänhet och massmedier har rätt att få upplysningar av.

Skolutbytet är en av årets lokala skandaler, särskilt som ingen av kommunfullmäktigepolitikerna i den styrande kartellen s-v-mp ens har velat se det som en politisk fråga eller haft ett ont ord att säga om det saudiska apartheidsystem med barbariska lagar, som förpassar kvinnorna till en skuggtillvaro utan grundläggande mänskliga rättigheter.

Dessutom rymmer historien en rejäl dos självtillräcklighet på den kommunala chefsnivån i stadsdelen Limhamn-Bunkeflo.

I den andra involverade stadsdelen, Fosie, har inställningen varit öppen och tillmötesgående, både bland politiker och tjänstemän, när jag velat göra intervjuer. Fosies barn- och ungdomschef svarar t ex att han led vissa kval innan han bestämde sig för att detta var ett utbyte ”på barnens villkor”. Finns det, om Saudiarabien är okej, några länder som Malmö stad av politiska och moraliska skäl inte kan sända barn till? ”Ja,” säger han, ”Burma och USA”.

Av Limhamn-Bunkeflos stadsdelschef Inger Björkqvist, utbildningschef Mats Bååth och dåvarande stadsdelsordförande Birthe Sörestedt (s) har jag däremot fått besked att de avböjer att låta sig intervjuas.

Ändå var det Bååth som personligen förberedde utbytet under en resa till Riyadh som betalades av den saudiska regeringen. Och medan barnen från Fosie reste på skoltid, som ett led i undervisningen, ledde kritiken av projektet till att man i Limhamn-Bunkeflo förvandlade det hela till en märklig semesterresa som eleverna fick söka extra ledigt för.

Accepterar verkligen kommunledningen att en chefstjänsteman på arbetstid åker på en resa betald av en diktatur för att planera en turistresa för en handfull elever och föräldrar, och sedan vägrar att svara på frågor?

Malmö stad har en kommunikationspolicy för alla anställda. I den läser jag att ”Vi ska vara enkelt tillgängliga för journalister och villiga att svara på deras frågor” och att ”Vi ser till så att journalister möts med största möjliga öppenhet och får full insyn i våra olika verksamheter.” Till yttermera visso framgår det av kommunens hemsida att just Inger Björkqvist och Mats Bååth är stadsdelens presskontakter.

Mycket tyder på att de inblandade har missförstått ordet kommunikation och tror att det handlar om motsatsen till dialog. De bortser kanske också från att de arbetar för den allmänhet som betalar deras löner.