(Sydsvenskan 21/3 2012)
Det är ett nederlag när staden blir ett polisiärt ärende, och i Malmö hänger patrullförstärkningen ihop med den livslögn som socialtjänsten och skolan delat och burit på. I stället för att föra liv om sådant som måste förändras har de som vetat hur det ligger till i familjer och trappuppgångar bestämt sig för att inte prata om det.
Kriminalitet, otrygghet och skolproblem gör nu ändå sent omsider att Malmödebatterna står som spön i backen; på Athen i Lund i torsdags var vi ett par hundra som lyssnade till socioekonomiska förklaringar och i måndags hos SNS i Malmö nästan lika många som hörde krav på effektivare polisarbete och strängare domstolar.
De av oss, som länge försökt få till ett offentligt samtal om oroande uppväxtmiljöer, känner förstås en viss sorgsen leda. Det är ju bättre att ingripa i dagisåldern än på ungdomsvårdsskolan. Vi borde ha pratat om detta tidigare, funderade kriminalreportern Tobias Barkman i Lund och hans kollega Joakim Palmkvist konstaterade någon dag senare att maffiakulturen har fått möjlighet att bita sig fast.
Många talar om en rädslans kultur, en tystnadens kultur. Man vågar inte vittna. Man lägger sig inte i.
Det finns också en annan tystnadskultur, den i den kommunala verksamhet som i åratal observerat de eskalerande problemen och som i stället för att ge skall har försökt förklara bort dem och hitta på ursäkter. Genom sin konflikträdsla har den i praktiken lämnat barnen i sticket.
Stadens förvandling de senaste tjugo åren har varit omvälvande; det är en epok som kanske först om något decennium kommer att få ett namn i någon doktorsavhandling. Skolans förutsättningar har drastiskt förändrats liksom försörjningssystemens, bostadspolitikens, vårdens och rättsväsendets. Varje samhälle som på kort tid tar emot många människor, som inte kan språket och som saknar relevant utbildning, sätts på prov.
Medan högern odlat sina myter (alla kan bli egenföretagare) och vänstern sina (alla är diskriminerade) har invandrarskapet omformulerats som ett utanförskap. Det är en falsk beskrivning: exempelvis får skolorna i Rosengård mycket mer pengar per elev än de i Limhamn. Den inhemska biståndspolitiken är inte snål, däremot kan den beskyllas för bristfällig analys, tveksamma metoder och dåliga resultat.
Så länge vi när föreställningen att de ska passa in i det svenska samhället har vi ett problem, sa Tapio Salonen, professor i socialt arbete, i debatten i Lund, dock utan att ringa in det. Och varför skulle det inte vara en ambition att nyinflyttade ska passa in?
Det brukar framhållas att Malmö är en ung stad med gynnsam befolkningspyramid, men sådant blir ju positivt först när de unga går ut i samhället med kunskap och en känsla av tillhörighet. Som det nu är vet ingen ens hur många tonåringar som bor här.