(Göteborgs-Posten 19/2 2008)
Bommarna är fällda runt Jyllands-Postens redaktion i utkanten av Århus. Post till medarbetarna scannas innan den får öppnas. När tecknaren Kurt Westergaard kommer gående i korridoren med knallröda byxor, snusnäsduk och skinnväst har han en larmtelefon i bröstfickan.
– Jag vet inte när min fru och jag kan flytta hem igen, säger han. För mig själv måste jag erkänna att jag aldrig kommer ur det här. Hotet kommer att finnas kvar så länge jag lever.
Det har nu gått en vecka sedan tre muslimska män greps av den danska säkerhetspolisen PET för att ha planerat att mörda Westergaard, tecknaren som hösten 2005 ritade profeten Muhammed med en bomb i turbanen. Veckan har i Danmark varit full av diskussioner om det juridiska underlaget för utvisningar av terrormisstänkta. Men det centrala är naturligtvis dödshotet. För att markera sitt försvar av yttrandefriheten återgav ett tjugotal danska tidningar – bland dem Politiken, som starkt kritiserat Jyllands-Postens publicering av de tolv teckningarna – Westergaards bild när mordplanen blev känd.
Öppna eller förtäckta hot, och frågan om självcensur, har blivit en realitet för fler journalister och konstnärer än på länge; i Holland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Sverige. I ett omdiskuterat uttalande har danska journalistförbundets viceordförande just uppmanat till ”låg profil”.
Jyllands-Postens chefredaktör Carsten Juste beskriver Muhammedkrisen som konstant pågående. Kurt Westergaard har tvingats leva på hemlig ort och i höstas fick en reporter på tidningen ett brev med okänt pulver i.
– Det var ett hot riktat mot henne personligen. Det satte i gång hela apparaten, med polis och beredskapsstyrelse. De kom och spärrade av området, det kunde ju vara mjältbrandssporer. Och vi får löpande dödshot via telefon eller mejl eller brev.
Vilka blir då konsekvenserna av att en av de stora danska morgontidningarna tvingats bygga om entréerna och förstärka skyddet för medarbetarna på redaktionerna i både Århus och Köpenhamn? Kan journalistiken fungera som tidigare? Undviker man vissa frågeställningar?
– Det är obehagligt, men vi har blivit härdade, säger Carsten Juste. Vi sätter en ära i att fortsätta arbeta som vi alltid gjort.
Inga medarbetare har enligt honom sagt att de inte längre vill skriva om exempelvis integrationsfrågor eller islam.
– Flera journalister här var emot att vi publicerade teckningarna och vi hade en bra intern debatt. Men när våldet och ambassadbränderna utlöstes stod alla samlade. Dessvärre har inte alla kollegor insikt om vilket våldsamt problem vi står inför. Svenska medier har varit hopplösa, förfärliga. Det är smärtsamt att bevittna deras ofantliga beröringsskräck. Vi har inte gjort annat än att försöka integrera muslimerna, men de vill inte veta av vår västliga kultur. De hatar den ju, säger Juste.
Tidningens kulturredaktör Flemming Rose såg en tendens till ökad försiktighet efter krisens dramatiska kulmen för två år sedan. Bland annat lades en teckning av Kurt Westergaard åt sidan, som illustrerade den muslimska befolkningsökningen i Europa med en gravid kvinna i burka.
– I en demokrati har du många rättigheter. Du har rösträtt, yttrandefrihet, religionsfrihet, rörelsefrihet, församlingsfrihet. Det enda du inte har är rätten att inte bli kränkt. Risken finns annars att de som mest explicit ger uttryck för att de är kränkta och sårade kommer att bestämma vad som får och inte får sägas. I Sverige finns en rädsla för att uttala att vissa hållningar hos en minoritet kan vara problematiska och måste fördömas. Det tycker jag är omvänd diskriminering eftersom poängen i en demokrati är att alla behandlas lika i stället för att man betraktar vissa som omogna eller invalidiserade.
Kurt Westergaard har hunnit bli 73 år, men han fortsätter att teckna i sin tidning. Om Muhammed med bomben säger han att han först funderade på om den kunde uppfattas som pro-islamsk med sin turbantext om att det bara finns en gud.
– Anarkistbomben är en metafor för terror och jag ville att den skulle illustrera hur terrorister använder sig av delar av islam som andlig ammunition. Man plockar ju inte material ur tomma luften. Det finns en anekdot om hur Picasso träffade en tysk flygofficer, som frågade konstnären om det var han som hade gjort Guernica. Nej, det var ni, svarade Picasso.
De senaste tre månaderna, sedan polisen kom mordplanen på spåret, har Westergaard och hans fru bott på olika adresser, ute på landet eller i en utländsk huvudstad.
– Våra grannar har väl inte riktigt förstått varför vattenskadan som fått oss att flytta inte har lagats ännu…
Samtidigt är han den av Muhammedtecknarna som har visat sig mest offentligt.
– Mitt temperament är sådant. Jag har blivit arg och vreden är en god, aktiv känsla. Då känner du på något sätt att du ger igen. Jag tror att det är viktigt för min familj eftersom jag inte riktigt kan göra något åt deras rädsla.
Jyllands-Posten har i svenska medier framställts som främlingsfientlig, men Kurt Westergaard hävdar att den åtminstone i förhållande till religion har övertagit konkurrenten Politikens kulturradikala skepsis. Hans egna teckningar har tidigare fått kristna och judiska läsare att invända.
– Jag har själv inte någon religion. Jag vill beteckna mig som en kulturkristen kulturradikal. Min familj är multietnisk och dess praktiserade sexuella globalism har gett väldigt fina barn, med bruna ögon och ljust hår. Jag tror att det är ett sätt att komma åt rasismen på.
Han säger att han framför allt saknar en satirisk muslimsk tecknare som kan ta ett grepp på danskarna.
– Jag är säker på att den här tidningens spalter skulle vara öppna. Men det finns ingen. Det är beklagligt att det sprids en offerkultur bland muslimer för om du alltid känner dig som offer blir du paranoid.
Vad händer nu med debatten i Danmark, efter den avslöjade mordplanen?
– Det är klart att de muslimska reaktionerna skadar toleransen. Vi är ett tolerant land som tagit emot invandrarna väl, tycker jag. De får utöva sin religion och starta friskolor där staten betalar det mesta. Precis som i alla samhällen finns det lite smårasism nere i golvhöjd, men livet i Danmark ger ju perspektiv, barnen kan få gratis universitetsutbildning om de vill. Folk frågar: varför åker ni inte hem till Mellanöstern? Det är det förstås ingen med förnuftet i behåll som vill om man har kommit i gång här.
Det säkraste, och mest banala, som kan sägas om Kurt Westergaards framtid är att den är osäker. Till det väsentliga hör att han kan organisera livet så att han får umgås med barnbarnen. Och hans syn på polisen har förändrats:
– Förr i tiden petades PET in i antiamerikanismen, men om man tror att det är folk med snagg och solglasögon tror man fel. De har förstånd på människor och jag är helt på det klara med att de har räddat mitt liv.