Sverige – en sommarsaga

(Upp & Ner nr 11 1993)

Gosse, du är också långt hemifrån, tänker jag när det vietnamesiska hembygdssvinet sticker fram sitt blytunga huvud ur stenstian på prästgården i Ölands Smedby. Ovanpå trynet balanserar ett knippe halm som en felplacerad prilla. Hängbukssvin, rättar mig ägaren, och det rultiga djuret fnyser till och försvinner in i dunklet.
Det är en annan värld där ute, en främmande tredje, fjärde värld.Knastrande grodor i natten, lägereldar kring faxen. Hetta som bankar, bildflimmer ur kokosdjunglers djup. Det tassande ljudet av barfotadansare på klippans yttre rand.

Jag kör genom Sverige med Bosnien i radion; bränner i väg över ängarna, bort genom skogarna.

Förbi Guns Intim & Video Cave.

Bort, bort. Jag har passerat och sprängt alla gränser: polcirkeln, odlingsgränsen, trädgränsen, den finska, den norska, södra avfarten från Ölandsbron.


Ingenting får en svensk så snabbt på fötter som en avslutad biograffilm. På Röda Kvarn i norr reser sig publiken så fort eftertexterna börjar rulla på duken. Med stor målmedvetenhet rusar unga och gamla rastlöst ut på den folktomma Köpmannagatan och skingras i den ljumma kvällen, som aldrig riktigt töms på ljus. Hastigt försvunna, till vad?

I söder står fågelskådarnas knallröda reflekterande bilar i bredd bredvid de hukande spejarna med sina kamouflagefärgade specialkikare. Ser de något?

Resan går genom hi-tech och lo-budget, i ett land som vårdar töntbilden av det nyligen förgångna: från Britt Ekland till Loket till Nordman. Själen tycks fjättrad vid mjölkpallen. Det är rövarnas och krämarnas och skojarnas rike, de glupska är just i färd med att lämna över välfärden till sina glupska polare. Barnen reser jorden runt, sedan kollar de ängsligt i brevlådespringan innan de öppnar för okända.

Den som handlar på TV-Shop riskerar inte aids.


Tigande vatten, rodnande himlavalv. Jag far till Norrbotten i islossningens tid, för att höra braket i den stora, stora tystnaden.

Ett fjäderlätt regn smeker fönsterblecken på Pajala Wärdshus och jag observerar en berusad finska under en stum MTV-skärm. Unga män direkt ur bilarna, starköl under kepsarna från Lantmännens. En uppskruvad radio rapporterar skorrande om en undersökning om amerikaners åsikter om analsex medan regnet börjar stänka mot rutorna i Pajala och finskan bärs ut och sitter i den blöta ödsligheten och ropar förbannelser mot den gråkalla skyn.

Så brister älven, landskapet som längtat så återtar en sprittande lekfullhet. Spinkiga björkar tittar förtjust på de grönmurkna isresterna runt sina stammar. Någon målar himlen paradisblå ända bort till Kautokeino. I Norrland, sa rikskanslern Axel Oxenstierna, hava vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det.

Det är långt mellan bygdens anslagstavlor, som anger vad vi håller på med: amatörteater, frikyrkosång, möte mot nazismen, folkdanscirkel, namnlista för lasarettets bevarande, work-out. Vissa stugor saknar telefon och TV, men ingen bor utanför hemglassbilens räckvidd.

Korpilombolo har en stram träkyrka i grått och grönt, en lugnets lada på höjden. Två män låter maskinsågens ångestsurr ackompanjera kvällsnyheterna. I skyltfönstret hos Bergdahls Kläder står en BMX och en gungstol. Jag går ut i dygnetruntljuset efter TV-programmens slut, vandrar i den myggfria majnatten.

Människorna i Korpilombolo drömmer. Deras bilar står parkerade på allmänningen, på slänten ner mot vattnet påminner de om en dåsande boskapshjord. Fönstren i husen ger insyn, saknar mörkläggning; det är som om kåkarna sov med öppna ögon. En sällsam stämning, med hundskall som bär långt. Några sångsvanar gläfser i stiltjen över älven. En tankbil ilar bort i den flamingofärgade evigheten, på lätta däck som inte vill störa, inte punktera magin.

De unga börjar flytta tillbaka. Ska man vara arbetslös kan man lika gärna vara det hemma. Och tjejerna blir tidigt gravida. Barn. Barn är gulliga. Man engagerar sig i dem på något vis. Tiden får mening.


Essi Sarri i Nikkaluokta har samiska kindknotor och ögon som tindrar under den silvriga luggen. Jag irrar i vildmarken på jakt efter ett kafé och han säger att kaffe, jo, det har han nog. Rynkorna har bitits av vädret, han redovisar en melodisk förnöjsamhet med livet i järvens och örnens närhet.

– Svenskarna går lydigt uppför Kebnekaise. De är trevliga människor.

Sarri är pensionerad fjällförare och lär ut korrekt beteende:

– Man ska gå över bäcken där den är bred. Smal bäck är strid. Lyft inte benen, släpa fötterna utmed bottnen, annars är det lätt att tappa balansen och dras med. Jojomänsan.

Smal bäck är strid. Han får det att låta som en metafor, som ett recept för överlevnad i osäkra tider. Stockholm? frågar han tillbaka. Dem bryr vi oss inte om. Låt dem hålla på och tjafsa. Och EU då?

– Fjällen fylls av tyskar. Jojomänsan. Det kommer inget gott av det.

Vägen från hans hus slutar bland dvärgbjörkar och upp ur vattnet kravlar sig halvnakna, smältsnöglänsande bergssluttningar. I väster en solbränd glipa mot fjällvärlden, mot Kebne. Ur motljuset lösgör sig en yngling, som kommer glidande i det sista, snart upplösta spåret. Han har just varit i Alaska och analyserat prover från oljekatastrofen härom året. Sådana människor stöter man sällan på i tunnelbanan.

Jag kör honom till Kiruna, den eviga utposten, lite lurvig och sammanbiten. Vakarna på myren drar säsongens första pollensnuviga andetag. En ung amatörteatergrupp spelar kabaré på ett fik i ett varuhus: allvarliga ungdomar med svartmålade ögon och hårstubb gör hitlerhälsning medan Phil Collins sjunger ”Another day in paradise” på kassettbandspelaren. Det är ingen subtil ironi. Publiken består av pensionärer, som inte förstår engelska men som känner igen en skitstövel när de ser honom. Långt borta är aldrig långt borta.


Norra Norrland är inte som jag trott. Vegetationen är närmast bräcklig, ett slags tandpetare som vinden klätt med mossa. Man anar en mänsklig hand, eller maskin, bakom dessa taniga tallrabatter.

På byvägen i Svappavaara spatserar svarta människor från en avlägsen kontinent. Det är bråk i hembygdsföreningen: halva styrelsen vägrar hyra ut samlingslokalen till flyktingar. Här utanför någonstans löper odlingsgränsen. De säger att sedan är det kört. På Malmfälten köper varje invånare i stället lotter för 1.250 kr om året.

Ödet, alltid Ödet.
Och den mäktiga himlen över den nästan lika väldiga tystnaden.

Landsbygdens biografer visar ”Cliffhanger”, ”Falling down” och ”Alive”. Allt tar slut vid Esrange, där rymden sprakar och man står mitt i skogen och pratar in i ett kodlås. Bevakningskamerorna följer min långsamma färd mot högkvarteret: space is our place. Fingeravtrycken är redan på väg till Houston eller Mars.

Universum är grått som smutsig bomull. Det är en främmande värld där ute, en tredje, fjärde, femte dimension. Grånade bodar och visthus, genomlysta av blekhetens vidder, ett gulgnetigt ljus över hedar, kärr, hjortronmyrar.

En hel dag vid ratten mot nya utkanter, nya GB- och Sibyllavimplar. Stannar var som helst, hos Oscars Pizzeria utanför Puoltikasvaara t ex. Svensk vägkant med furor i backarna. Vägarnas folk i skärmmössa och snickarjeans med antydda pressveck. Bostongurka. Bingo på fredag.

Långt ute och nära.


Mc-gänget utanför bebyggelsen heter Outsiders. Till deras lokal kommer emellanåt sheriffen, officiellt för att stoppa ölförsäljningen. Skvallret hävdar att han är ute och letar efter sin hustru och sin dotter.

– Ibland får vi konstiga samtal, berättar Lena Forslund i trähuset vid sjön Gopens strand. Nyligen kom en ung tjej hit för att köpa en väst i födelsedagspresent till sin pojkvän. Man får se upp med potentiella rånare.

Lena och Bengt Forslund odlar tigertomater och flera sorters paprika i sitt välskötta växthus. De designar också skottsäkra västar, en alltmer efterfrågad vara i gettoupprorens och den stegrade förvirringens tid. Hon håller upp en vit väst, som ska stå emot knivar och omantlade kulor.

– Påven har en sån. Fast det är varmt att gå omkring med den för jämnan.

Tvåvåningshuset vid sjön är arvegods efter fadern, liksom det konstnärliga. Lena har haft syateljé och designat en drottningklänning. Bengt var styckmästare innan han började rita slipsar på datorn. Findus har beställt en julslips till anställda och kunder: med en tomte som rullar ner köttbullar i en stekpanna.

Det är en naturskön trakt. Längre bortåt vägen ligger ett pärlband av byar i falurött, ett Idyllien som utstrålar estetisk renhet. Skramlet kommer från ölburkarna, som bygdens barn samlar i turistdikena.

Jag tänker: hur ska detta kunna anpassas till en söndrig Europadröm? Dessa myggsvärmar mot kvällsmånen, dessa äkta par i turkoslila tvåpacksoveraller från lågprisvaruhusen, dessa dyngsura folkparkskvällar med Tomas Ledin, dessa flintastekar på de tusentals radhusgrillarna. Dessa flickor med tights och betald föräldraledighet. Dessa basebollkepsförsedda pojkar med mental hemvist i Omaha, Nebraska.

Hur ska de anpassas? Denna storslagenhet kan inte anpassas till något annat än sig själv. Den är sin egen spegelbild.

– Nya hot föder nya marknader, säger Bengt Forslund. Numera finns västar även för skolbarn. Företagsledare bär alltid väst.

Deras designfirma håller på att militariseras, den glider från bjäfsiga tyskslipsar och strikta brittslipsar över säkerhetsslipsar för dörrvakter och taxichaufförer ut i Marinkårslandet. Också storkrig har sina mönstertecknare.

– Visst har det gått mode i uniformerna. Men man slåss också i olika miljöer, som kräver olika sorters kamouflage. Nordafrika har t ex en helt annan karaktär än öknarna vid Persiska viken. En dag fick vi en förfrågan från en stor engelsk uniformstillverkare. Vi ritade Desert Camouflage som blev mönstret på de allierades uniformer i Gulfkriget. Varenda syfabrik i Europa och USA la allt annat åt sidan och sydde upp 860.000 uniformer i våra färger på sex veckor.

Vi betraktar Gopen, dess rofyllda yta, solspåret som släpar sig österut i det fallande ljuset. Hit till trakten kom för drygt hundra år sedan två tyska officerare och slog sig på nickelhandel. Deras fruar var fina, hopsnörda damer med parasoll och bönderna blev övertygade om att det var Ronna som anlänt i tvillingskepnad; Ronna, vittran som uppträdde som vore hon herrskapsfru. Henne skulle man hålla sig väl med. Hon var nämligen ihålig, hade hål i ryggen. Saknade skyddsväst.

Bengt Forslund försäkrar att han inte är vapenfreak. I sina skåp samlar han bara frimärken. De tredimensionella hologrammen kommer att revolutionera kamouflagetänkandet, säger han. Framtiden ligger i ständigt nya material: textilier som slår sönder laserstrålar, får dem att vika av; och så försvarets nya hjälmar, som ska vara lite bulligare, som de amerikanska, samtidigt som man ska kunna koka soppa i dem.

– Man undrar ju vad man håller på med, ler Lena. Men världen är inte god.

Så fort TV berättar om något rån ökar efterfrågan på skyddsvästar. Nedgången i ekonomin motsvaras av en uppgång i försäljningen av skottsäkra kläder. Vilken blir nästa grupp till påklädnad? Rektorer? Fackliga företrädare? Journalister? Muslimer?

– En sak är i alla fall säker, menar Bengt i stugan vid sjön. I nästa krig ska vi ha royalty på uniformerna.


Det bubblar en del machismo i Dalarna. Arméns mc-förare visar upp, hemvärnet minns, amerikanarna paraderar i Rättvik.

Och Elvis Presleys regalier förevisas på ett vägkantsmuseum. Jo, Priscilla var där och skvätte parfym och såväl Lasse Berghagen som Björn Afzelius rekommenderar en titt. När skymningen blivit riktigt tung svänger den sista bilradiomasten med Davy Crockett-svans förbi Vasaloppsmålet.

Dala-Demokraten meddelar: ”En fönsterruta i källarvåningen på Dalagatan 18 B har krossats. Gärningsmannen är okänd.”

Nära, nära. Nästippen tryckt mot världen, den lilla.

I väster försvinner dagen över blånande berg, under det mörklila himlatäcket glöder en sista febrig aftoneld. Nästa morgon är frisk. En vacker kvinna kliver ur sin MG och in på ICA i Gräsmark och frågar efter The Independent. Själv följer jag vägskyltar som säger Gettjärn, Metbäcken, Lekvattnet.

En hök slår följe, glider ut över vykortslandskapet. Hungrande finnar tog sig hit för flera sekler sedan, svedde marken och präglade bygden. Vad gör folk i dag? De är väl arbetslösa som över allt annars, suckar kafétanten i skogen. Lite virke, några kor. Man långpendlar. De kvardröjande kokar java.

Utmed hela norska gränsen hör jag huggkubbarnas sång: vintern är inte bortglömd.

Tält vid tält invid 90-vägen, mitt i stänket. Tygskynken, vindskydd, saggiga tvättlinor. Sur rök från fräsande eldar, blöta underkläder på tork. Gräset är nedtrampat, underlaget ett gungfly. De har uppenbarligen levt så här ganska länge, i månader.

En tunn flicka i röd träningsoverall värmer en nappflaska. Män i grupp, kortärmade skjortor, en av dem låtsas förstå vad jag säger, han bär mörkrandig kostym, väl inrökt, med slitna armbågar. Över vägen hastar en äldre, blonderad kvinna med vattenhink. Hennes blanka jacka är tigermönstrad i svart och vitt.

Medan de drömmer om Kalifornien får Finnmarken duga.

– I Polen, säger Kjell Norman, har jag sett mycket elände. Mina grannar klagar på polackerna, men de säger inget när turisterna bajsar i buskarna.

Han anländer i vit Volvo mellan stallbyggnaderna. Flickvännen är mer sminkad än brukligt här i skogen, själv bär han någon sorts marinrandig tröja och buskiga ögonbryn. Hans svärmor sitter inne i huset, bakom stumma gardiner.

Hela grässlänten mittemot är full av vilande bärplockare. Kjell Norman betalar 7 kr kilot för blåbär, som sedan går på export till Tyskland. Som mest har han haft 120 polacker på sin tomt. Att få ut svenska ungdomar i bärskogen bedömer han som omöjligt.

– Jag köper 50 ton i år, men det är osäker business numera. Fryskostnaderna har blivit för höga och nu klampar ryssarna och letterna in på bärmarknaden. Jag får sälja hö också. Till slut tvingas man sälja skogen.

Ryktet går förstås, om svart arbetsförmedling, om lösa kvinnor som inte kostar mycket mer än några nävar blåbär. Kjell Norman morrar och skakar ögonbrynen. I själva verket har polackerna gett Konsum och bilverkstäderna ett välbehövligt uppsving, säger han.

Han tycker sig ha identifierat problemet:

– Det är värre med de andra längre söderifrån, som inte vill jobba. Men när de ändå böjer sig mot Mecka kan de väl passa på och hålla en bärplockare i handen.


Bilradion spelar U2. ”Zooropa…be a winner, eat to get slimmer. Zooropa…a bluer kind of white.”

Det är två kilometer till Poptorp och alldeles tyst och stillheten består när jag siktar klungan av röda träkåkar. Sädesärlor fladdrar omkring. Förmiddagsfika vid lien. Ingen rave-hangar så långt ögat når. Det är långt till Hultsfred, ännu längre till Max Yasgurs gamla betesmarker utanför Woodstock.

Så börjar det regna över gränslandet. De grå draperierna blir till en cementtung heltäckningsmatta över väg 62 nära Norge, snart är himlen skoningslös. Härifrån finns bara en riktning, det är lika bra att ge sig hän. En och en halv mil från Mörkret upphör asfalten. Tallarna stiger fram, men tiger samfällt. Gräset är märkligt mjukt, tunt som en gamlings hår, och lägger sig när vinden andas på det.

Långt ute, så långt från havet man över huvud taget kan komma i Skandinavien. En å från fjället förirrar sig över ett stup och faller 90 meter. Och Lasse Olsson, lärare och en lagom trind man i sina bästa år, är snart ensam i Mörkret.

– Det är svårt att bo på ett sånt här ställe om man är otrevlig, säger han.

Fiske och jakt fyller frysen, kostar bara en hundring för bofasta plus den där extra semesterveckan med ammunition och brännvin, förstås.

– Turisterna kommer hit upp och tror att de ska få kvällstidningen klockan fem. De förstår inte att man måste planera sitt liv i Mörkret. Och när det någon gång kommer in några snygga kläder i affären får man inte bli förbannad om alla har likadana kavajer på nästa fest.

På 1840-talet blev Lasse Olssons farfars far den första bofasta i Mörkret. På den tiden gick det till som i Vilda västern, man tog sig ett stycke mark och sköt ut hakan. Tvåhundra år tidigare hade några hundra svenska bönder begett sig västerut och kapat åt sig gränslandet från norrmännen. Här skymtar ett tidlöst mönster: släktingar och vänner separerades av nya streck på kartan. I hemlighet, ”i mörke”, möttes de på halva vägen, i Mörkret, och höll sina underjordiska gudstjänster där inga elektroniska ögon kunde se dem.

– Det speciella här är inlandskänslan. Folk är lite öppnare. Det var otäckt när jag läste i Uppsala, ingen sökte kontakt.

Lasse Olsson ryser till. Bortom höjderna meandrar sig Klarälven mot kyrkbyarna och städerna. Älven dominerar ett landskap sönder-brutet av viskande sjöar; här och var en rökkvast ur djupskogen, en urtida signal bland parabolerna.

Utkanten är männens värld. Tvärtemot vad som sägs i all flykt- och uppbrottsmytologi, om erövringståg och i svekdebatter, är det männen som blir sittande.

– Om man går ut med nån kvinnlig bekant nere i Särna eller Idre sätter man i gång snacket och det är inget snällt skvaller i vildmarken, vill jag lova, säger Lasse Olsson.

Så männen stannar. Sönerna målar om husen medan döttrarna söker nya liv. Bilen rostar och hunden blir gråhårig och på radion pratar någon som kallas Bildt om att han är bra för Sverige och att rasism är en personlig fråga och det är tusen mil hit från allt annat och nu skulle det vara gott med lite kokkaffe och en tur på sjön. Ä, jag skiter i rakningen i dag också.


Landet är fullt av sådana uthuggningar i dunklet, en näckrosdamm kanske, ett grustag och en grafitgrå husvagn som står tom. Det luktar inte likadant där ute, språket skaver vid första mötet; en sorts tredje, fjärde, femte värld, ett sjätte sinne.

Alvarets vindpinade buskage ser ut som sjöfåglar som stelnat i flykten, som skarvar paralyserade av sitt dåliga rykte.

Jag ser videokameror på drift över tundran, hör en biltelefon ringa ödsligt i sin BMW. Men dominerar gör det kvarlämnade åretruntlivet, över vilket måsarna rör sig som en kollektiv skälvning, nervigt glimmande, digitala tecken ur cyberspace. Vågorna rullar sakta, driver in aromen av tång och ofantlig omvärld. Nedanför den vita fyren är marken täckt av blankspolade, fotbollsstora stenar på en bädd av pulvriserade snäckskal.

På en träskylt framför ett litet hus på den öländska heden står att Här Bor Icke, men det gör han inte. Icke Svensson har släpat Sissi, taxen, bort över vägarna till en ny pensionärslya i Södra Möckleby. Han predikar syndaförlåtelse i närradion och ringer till lokalradion i Kalmar och säger att människan ska vara glad och tacksam. Han har väggarna täckta av korsstygnstavlor, fönstren dolda av krukväxter.

– År 2000 är jag 75 år. Vad borde ändras till dess? Människan. Jag hälsar på alla jag möter, men i Stockholm tror de att jag är idiot då. Människor måste anstränga sig, utveckla sina talanger, de unga kan inte bara hänga på moppen. Om u-länderna bara hade vårt jordbruk skulle alla vara försörjda. Men de fattiga är inte värda ett nickel. De som styr nu vill fösa oss tillbaka till hur det var på barnarbetets tid. De mindre bemedlade får alltid betala kalaset. Det är inte rätt.

Icke Svensson har varit stenhuggare och stenläggare hela sitt liv. Halva öns fundament av kalksten har knackats fram och lagts i skifferformation på gärdena. Och medan han högg såg Icke naturen angripas, elementen utmanas och tokarna testa gränserna.

Spik-Pelle konstruerade en elektrisk stol för katter. En tokfrans plockade av däcken på vintrarna och cyklade på isgatan på fälgarna. Eine byggde ett plan av entumsbräder och väntade på vinden uppe på Getingberget. Det var tio meter rätt ner och han hoppade nästan ihjäl sig. Varenda dag flydde Icke och de andra barnen förbi Mutter-Gustav, som inte hade några fönster i sitt hus, men väl en färdiggrävd grav som han skulle stoppa alla ungar i.

– Varför ska man se ner på original? Allt ovanligt blir till skratt. Men det måste få gå snett ibland ocså. Alla människor är original i ordets rätta bemärkelse. Konstigt egentligen att vi kan bli så olika, att man kan variera en näsa och två ögon så mycket.

På östsidan möter jag säsongens sista hyrbussar: hallelujafolket har tystnat på Löttorps camping, nu ska det squaredansas i Böda och kontempleras i kapellet i Byxelkrok. Här och var bland myrsnäppor och flugsnappare en gubbe på cykel, flackande bland förhöstens vissnande strandväxter och igenlimmade kebabbodar.

Byarna heter Ormöga, Lerkaka, Runsten. I Skärlöv påminner husen, inbakade i sin gråa eternit, om murriga trenchcoatar från andra världskriget.

Ute på fälten, där vi står och filosoferar om vädret och jordbruket och budgetunderskottet på andra sidan Ölandsbron, dyker en butter fiskare upp, klädd i oljigt jeansställ och och dränkt i en gul mopedhjälm, och pruttar förbi på sin skinande röda Puch.

– Vi bor ju lite ocentralt, säger mannen med rektangelansikte och keps med bruten plastskärm.

– Vintern 87 var svår, nickar grannen med det veckiga, pliriga huvudet.

Bensinmacken en bit söderut vill ha papperstior, men sådana finns ju inte längre så det går ju inte.

Runt kröken ligger Össby. Av folk utifrån kallas byn Turkiet, kanske för att den ligger så långt bort. Gustav Karlsson, 85 år, klipper vinbärsbusken och baddar sin sönderrivna handled. Han säger, att här har aldrig funnits några andra utsocknes än en österrikare, vad han kan minnas. I Skärlöv däremot drev det någon gång iland sjöfolk från gud vet var och på så sätt blandades befolkningen upp.

Jag har blank bil till låns och raybanglasögon. De jag pratar med har 50-talscyklar, femkilos gummistövlar och mössor från en gödningsfirma. Det är jag som förvandlar deras värld, gör den mångkulturell; jag och sådana som den ganska nye ordföranden i hembygdsföreningen i Smedby, som har hästsvans och batiktröja och underlåter att ansa gräset intill kyrkmuren.


Det drar ihop sig. Jag vrider om startnyckeln, vänder tillbaka mot metropolernas reklamtavlor. Sarajevo på nyheterna. Musiken som följer gnisslar opposition: ”Zooropa…jag har ingen kompass, ingen karta, inga skäl att se tillbaka!” Det är stängningsdags på Ullas Fik här vid motortrafikleden mot kontinenten, där två karlar i luggslitna kavajer dricker kaffe i en vit container.

Det är stängningsdags och bussarna kör mot utkanterna, lämpar av de vilsna barnen på cementplattan framför tärda huskroppar i skugga. Klotter i den månlösa natten, sprejade koder där gränserna lösts upp. Ett fönster står vidöppet mot det sydliga havet och smattrar samplade ökentrummor.

Icke Svensson säger att det kan inte vara lätt att vara ung nuförtiden:

– Det är alltid enklare att få det bättre än att vara med när det går åt andra hållet.

Själv älskar han blommor: hästhov, solvända, våradonis, blåeld. Naturen lurar oupphörligt människan och repar sig när giftfloden sjunkit undan, det har han sett så många exempel på.

– Om dygnet hade 48 timmar skulle jag ändå alltid vara sysselsatt. Det finns bara mer och mer att se och göra här i världen. Naturen är ständigt ny.

Han går och går över sitt alvar. Med håret svängande över tinningarna håller han på att slita ut sin fjärde hund, med sjumilakliv stegar Icke Svensson upp sträckan mellan myt och verklighet, mellan utkant och omvärld. Ständigt på väg där allt tycks stå stilla.