Suggestionens starka kraft

(Göteborgs-Posten 11/8 2012)

Hannes Råstam
Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare
Ordfront

Den där blicken bakom de där glasögonen. Kroppshållningen, den bleka hyn. Just så kunde han rimligtvis se ut, mannen som gav sig på pojkar och tältturister i skogsbryn och vid sjökanter eller tog livet av unga kvinnor på avlägsna grusvägar.

I november 1994 var Expressens kriminalreporter också helt säker: ”När man vet den fruktansvärda sanningen om vad Thomas Quick gjort med sina offer – och när man hört hans djupa, djuriska vrål – finns bara en fråga: Är han verkligen en människa?”

Quick erkände mer än trettio mord. Sex enhälliga domstolar ansåg att han hade mördat åtta personer. Han var Sätermannen, inlåst för övergrepp på småpojkar. Han var missbrukare och mentalpatient, ett vrak, en fara; redan 1970 slogs det fast att han led av ”konstitutionellt betingad, höggradigt sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus”. Så en dag började han plötsligt berätta om så mycket mer och allt var mycket värre än vad någon kunde föreställa sig och ta till sig. Med hjälp av terapi, mediciner och polisutredare sökte han sig bakåt i tiden, in i barndomen, in i andras och egna övergrepp. Efter den sista domen 2001 tystnade han och återtog sin gamla identitet som Sture Bergwall.

Sedan accepterade han ett besök av tv-journalisten Hannes Råstam på Rättspsykiatriska regionkliniken i Säter sommaren 2008. Det kom att leda till att han i SVT tog tillbaka allt som han hade bekänt.

Thomas Quick var ett påhittat namn. Bar alltså även hans många erkännanden mytomanens stämpel?

Vid läsningen av Råstams postuma – han gick bort i cancer tidigare i år – redogörelse för denna overkliga historia, ”Fallet Thomas Quick”, dyker ordet suggestion upp i bakhuvudet, om och om igen. En snöboll rullar i väg och blir till klot och lavin; rättsväsendet och psykiatrin och medierna och Quick själv suggererar fram en bestialisk berättelse, som till slut är alldeles för omtumlande för att inte fortsätta med eget liv.

Efter den första rättegångsdagen i Piteå tingsrätt skrev Aftonbladets reporter: ”Mannen är seriemördare, pedofil, nekrofil, kannibal, sadist.” Där, i november 1994, kom den första Quick-domen för mord.

Och suggestionen lever kvar när man läser; det är ett svenskt landskap i svartvitt, närmast drömskt, med tallar och vattenspeglar och bilar utan färg och tillhyggen som gömts i skogen eller tjärnen eller grävts ner under någon sliten husvagn. Det är inte någon idyll, men det är en helt vanlig vardag där ondskan rör sig inne i skuggorna. Det är ”Twin Peaks”, kanske på riktigt, kanske på låtsas.

Jan Guillou lyckades få den morddömde Keith Cederholm frikänd trots att de som gripit, åtalat och dömt honom fortsatte att vara övertygade i skuldfrågan. Om Quick säger den numera pensionerade åklagaren Christer van der Kwast fortfarande samma sak som tidigare: ”Jag menar att han har blivit korrekt dömd med en korrekt bevisning.” (Dagens Nyheter 7/8)

Få av dem som sett Hannes Råstams tre tv-dokumentärer i ämnet lär hålla med. I den nya boken detaljgranskas de åtta domarna med något som bäst kan beskrivas som sanningssökande besatthet. Om Quick var på plats A när ett mord begicks på plats B – hur kunde han då dömas? Varför valde man att tro just på sådana motsägelsefyllda våldsbeskrivningar som måste betraktas som otillförlitliga? Och tydde inte det faktum att han erkände flera inte ens begångna mord på att här fanns en fantasi som skenade?

Diskussionen om Quicks trovärdighet har varit i gång i snart femton år. 1998 avvek kriminalreportern Dan Larsson på Norrländska Socialdemokraten från journalisternas massmördarkonsensus genom att peka på det märkliga i att samtliga mordutredningar leddes av samma lilla grupp – åklagaren van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, terapeuten Birgitta Ståhle och minnesexperten Sven Åke Christianson. Strax efter blev Quicks försvarare Claes Borgström ifrågasatt och kritiserad för att ha bistått åklagarsidan snarare än sin klient.

Dammet hade dock lagt sig över handlingarna när Hannes Råstam klev in och begärde att få se alla papper och filmerna från vallningarna på brottsplatserna. Hans slutsats, som väl antagligen också var hans misstanke från början, blev att den person som Dagens Nyheter 1999 utnämnde till ”en av de värsta seriemördarna i världen” i stället var ett offer för rättsröta. Omtöcknad av övermedicinering och ledande frågor konstruerade Thomas Quick sin egen persona och sitt eget kriminella CV. Utredningarna framstår hos Råstam som skrivna på förhand; det gällde bara att klippa och klistra, gömma undan komplikationerna och få den åtalade att mumla i rätt riktning.

De tyngsta invändningarna mot granskningen är naturligtvis att Quick kunde redovisa så många detaljer kring brotten, men sitter man med tillgång till medierapportering och har all tid i världen erbjuds också möjlighet att dra in både sig själv och andra i suggestionens magnetfält.

Nu rullar upprättelseprocessen på, långsamt men dock. Råstams otroliga berättelse riktar obarmhärtigt ljus mot både åklagare, poliser, försvarare, psykiatriska experter, journalister och JK-ämbeten. Vattnet krusar sig oroligt i tjärnen där borta mellan tallarna.