(Göteborgs-Posten 4/2 2005)
Det skulle inte vara särskilt svårt att få åtta-niohundra personer att skicka mejl med begäran om att all reklam togs bort från kommunens lokaltrafik eller att personer med misshagliga åsikter lyftes ut från Sveriges Television.
Med hänvisning till kommersens frihet och mediets oberoende skulle den sortens krav dock kategoriskt avvisas.
På den aktuella topplistan över missbrukade ord skuggar ”kränkt” sedan en tid den suveräna ettan ”respekt”. Och mest kränkta förefaller de vara, som anser att just deras religiösa föreställningar representerar sanningen. Mest kränkt har mest rätt. Dagligen ser jag och andra våra värderingar och ideal om en rättvisare värld dras i smutsen, men det leder inte till att vi hotar de ansvariga för orättvisorna eller ens till att vi försöker bryta strömmen för deras propagandakanaler. Vi gnetar i stället på, med argument, i hopp om att det finns förnuft.
Med några undantag – som nazister och en israelisk ambassadör – har konsten i Sverige länge varit ganska förskonad från hot. När Världskulturmuseet ger efter för muslimska påtryckare överträds därför en gräns och en europeisk debatt tränger sig på. Salman Rushdie bor så att säga också här.
I Göteborg har en mejlopinion getts en assisterande curatorfunktion. Museichefen Jette Sandahl ser uppenbarligen inte allvaret när hon defensivt talar om att den nedtagna målningen av Louzla D´Arabi lett bort uppmärksamheten från utställningens hiv-tema och därefter äppelkäckt lägger till att ”det är spännande att få en diskussion med våra besökare”. Hur spännande vore det inte för dem som ogillar svarta konstnärer om de diskussionsvägen kunde se till att Fred Wilson inte får återkomma till museet?
När sikhiska extremister nyligen angrep Repertory Theatre i Birmingham och tvingade pjäsförfattaren under jord fann teatern inte något stöd hos den brittiska inrikesministern. I samband med att BBC visade ”Jerry Springer: the opera” spred kristna fundamentalister tv-chefernas hemnummer på nätet med en rad hotsamtal till familjerna som följd. Regeringen fortsatte att hålla tyst.
Borde teatermanus, filmklipp eller utställningsdetaljer först godkännas av publikpoliser? Theo van Gogh, filmaren som precis som D´Arabi ställde samman korancitat med nakna kroppar, mördades för sin hädelse. Salman Rushdie har apropå det brittiska lagförslaget om förbud mot yttranden, som kan uppfattas som hatiska mot religiösa grupper, talat om en ”moderiktig blairistisk undfallenhetspolitik till varje pris”.
Nu har vi en bekymmersam start för ett nytt museum. Världskultur kan inte tillåtas vara summan av alla kränkta gruppers krav på anpassning.