(Vi nr 12 (december) 2010)
Om inte lagen gäller för alla, gäller den då för någon?
Det kan tyckas som en märklig fråga, men Maryam Namazie har varit med om att dra i gång organisationen One Law For All just för att det finns olika sätt att skipa rättvisa i Storbritannien.
– Shariadomstolarna här i landet är en skandal, säger hon. Tusentals människor skickas dit för att de ska besluta om äktenskap, vårdnadstvister, skilsmässor och arvsfrågor, och lagarna som används är orättvisa och diskriminerande, särskilt mot kvinnor och barn.
Sharia är ett laddat begrepp. Enligt islam uttrycker det Guds vilja och är ett lagsystem byggt på texter ur Koranen och sunna, om hur Muhammed levde. Detta har naturligtvis tolkats olika vid skilda tider och på olika platser. Det gemensamma är att kvinnans ställning är svagare än mannens. I det land, Iran, som Namazies egen familj flydde från 1980, kan det leda till stening av kvinnor som påstås ha varit otrogna. Här i London handlar det främst om familjerättsliga avgöranden.
Vad många oroar sig för är Suhaib Hasans vision; generalsekreteraren för det Islamska shariarådet i Storbritannien formulerade sig så här i en brittisk tv-intervju 2008:
– Om sharia införs här kan landet omvandlas till en fredlig plats eftersom ingen kommer att stjäla när man väl har huggit handen av en tjuv. Om den som begått äktenskapsbrott stenas kommer ingen annan att begå samma brott. Detta vill vi erbjuda det brittiska samhället. Om de inte accepterar det kommer de att behöva fler och fler fängelser.
I praktiken används sharia i europeiska länder på ett mer lågmält och mindre dramatiskt sätt. De flesta målen gäller arv och skilsmässor. Det kan vara fråga om att komplettera den officiella skilsmässan med en separation enligt religiösa regler. Ibland försöker man övertala parterna att inte skiljas. Men ibland bidrar man också till att dölja hot och våld i släkten.
Att det över huvud taget existerar shariadomstolar i Europa är ett tecken på samhällenas förändring och splittring. Minoritetsgrupper etablerar egna, parallella institutioner. Samtidigt finns en önskan att tillmötesgå framför allt religiösa minoriteters krav för att på så sätt inlemma dem i samhällsgemenskapen.
Maryam Namazie ser i stället detta som en kapitulation för konservativa krafter; människor isoleras, konflikter göms undan för att lösas där utomstående inte har någon insyn.
– Jag hatar när samhället vill trycka ner invandrare och ger sken av att stödja dem. I själva verket vill man ju begränsa deras rättigheter och deras frihet och göra det omöjligt för dem att andas.
Det har varit en hastig förändring i London. De många niqabförsedda kvinnorna på Whitechapel Road såg man inte till för några år sedan, men nu är de ett markant inslag i gatubilden. Heltäckta, svartklädda och anonymiserade promenerar de här med sina matkassar och barnvagnar, med bara en springa öppen för ögonen.
Vid den här livliga genomfartsgatan i stadsdelen Tower Hamlets ligger den stora East London Mosque med tydligt markerade separata ingångar för kvinnor och män.
Det påminner om skyltar som en gång fanns i Sydafrika och den amerikanska Södern och som då väckte harm och ilska och protester världen över. Kring separeringen av könen finns inte något motsvarande engagemang.
Tvärtom kan religiösa grupper leva ett delvis avskilt liv med delvis andra regler än dem som gäller för det övriga samhället. Häromåret förklarade ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, att det är oundvikligt med sharia i Storbritannien. Chefsdomaren i Högsta domstolen, Lord Phillips, sa att det inte fanns några skäl för att sharias principer inte skulle kunna erkännas i brittiska rättssalar.
Det äldsta shariarådet i landet inrättades i ett oansenligt kontor i Leyton i östra London redan 1982. Sedan dess har mer än 7.000 fall avgjorts.
– Vi agerar som religiös domstol, berättar Mufti Barkatullah, en av rådets gråsprängda uttolkare, för nyhetsbyrån AFP. Människor i Storbritannien lyder under landets lagar, men betraktar dem som administrativa och inte som gudomliga. Äktenskap och skilsmässor är religiösa frågor.
Som troende muslim kan man gifta sig och skilja sig på olika nivåer. Om en vanlig skilsmässa inte bekräftas enligt islamsk lag kan kvinnan inte gifta om sig. I Leyton utgörs shariarådet av en liten grupp äldre män, som fäller sina avgöranden på grundval av studier av Koranen och islamsk tradition.
Barkatullah hävdar att antalet personer som vänder sig till hans shariaråd ständigt ökar.
– Det är konsumenten som väljer, säger han. Det var det ärkebiskopen menade: ni måste anpassa er, det är oundvikligt.
Skilsmässor och vårdnadstvister är centrala för utövandet av sharia, menar Maryam Namazie från One Law For All.
– De här råden agerar som om de sysslade med medling, men i stället arbetar de genom hot och skrämsel. Vi bevakade ett antal mål, där det fanns förelägganden från domstol om att männen måste upphöra med sitt våldsamma beteende. I en engelsk domstol skulle mannen och kvinnan inte ens ha fått vistas i samma rum eftersom han hotat henne. Men här hade männen släpat med sina fruar för att omförhandla vårdnadsskap och skilsmässa. Vi har haft fall där kvinnorna uppmanats att stanna kvar i våldsamma förhållanden för att inte förlora rätten till sina barn.
Namazie anser att shariaråden tillåts på grund av missriktad politik.
– Det här är den politiska grenen av terroriströrelsen. Oavsett om det sker genom terrorism eller sharialagar är det så här den lyckas skaffa sig inflytande i samhället.
Religionens återkomst i politiken har varit snabb. Vem kunde för tio år sedan ha trott att muslimska friskolor skulle diskuteras i en svensk valrörelse eller att en brittisk chefsdomare skulle acceptera sharia?
Är det individer eller grupper som har rättigheter och därför ska skyddas av lagen? Frågan har borrat sig in och rubbat de politiska cirklarna.
Vad innebär det om religiösa lagar får genomslag vid sidan om den nationella lagstiftningen? Är inte alla lika inför rättvisan?
I kanadensiska Ontario fördes för flera år sedan en intensiv debatt om provinsregeringens förslag att tillåta shariadomstolar. Efter en internationell motkampanj skrinlades planerna. I Storbritannien har man däremot kommit närmare en formalisering av sharia genom inrättandet av fem speciella skiljedomstolar, s k Muslim arbitration tribunals.
Ett utslag i en sådan domstol anses juridiskt bindande om parterna i målet är överens om att det ska avgöras där. I praktiken innebär det att mål, som annars skulle tagits upp i vanliga domstolar, nu kan avgöras med stöd i sharia. Lagens skrivning är emellertid omtvistad. Förre justitieministern Jack Straw har hävdat att de muslimska domstolarna inte har rätt att döma i familjemål. Han betonar att enligt brittisk lag ska man se till barnets bästa. Enligt sharia får fadern vårdnaden vid en förutbestämd ålder oavsett omständigheterna.
Ytterst handlar det också om synen på rättssamhället. Eftersom sharia av de troende uppfattas som helig står den över all världslig lagstiftning och får inte ifrågasättas. Här ställs man alltså inför två oförenliga traditioner.
Sedan starten 2007 har skiljedomstolarna främst tagit upp skilsmässor, arvstvister och störande grannar. Men de har också dömt i sex fall av våld i hemmet och enligt initiativtagaren, advokaten Faiz-ul-Aqtab Siddiqi, planeras en utvidgning för att ta upp fler mål som faller under brottsmålslagstiftningen.
Både politiker och människorättsorganisationer har kritiserat det de ser som uppbyggnaden av ett parallellt juridiskt system. Siddiqi bekräftar i en intervju i Sunday Times att skiljedomstolen i Nuneaton tilldömt söner dubbelt så stort arv som döttrar, allt i enlighet med sharia. I samtliga sex familjevåldsfall tog kvinnorna tillbaka sina polisanmälningar och domen för deras män blev att de skulle samtala med äldre medlemmar i församlingen.
De s k shariaråden, vid sidan om skiljedomstolarna, uppskattas vara ett hundratal runtom i landet. Här finns ingen insyn och det saknas protokoll och juridiska handlingar. Kvinnojourer har rapporterat att uppgifter om kvinnors hemliga adresser via shariaråden har läckts till de män som de skiljt sig från.
I en annan del av London, långt väster om centrum, har Southall Black Sisters sitt högkvarter. Det är ett vitmålat hus med porttelefon och övervakningskamera vid en smal gata, som trots sitt ambitiösa namn, Avenue Road, uppvisar klara slumtendenser. Buskagen utmed trottoaren är stickigt vilda och fyllda med krossat glas och den långa raden slitna garagefronter kunde vara kuliss i någon gangsterfilm.
Southall präglas av den indiska invandringen; smala, djupa affärslokaler har förvandlats till basarer, hela Bollywood finns tillgängligt på dvd och gatulivet, allt trängre framåt eftermiddagen, vävs in i guldkantade tyger och studsar runt på musik från subkontinenten. En pub gör reklam för sig som den första i London att ta betalt i rupier.
Här startade Southall Black Sisters som antirasistisk och feministisk organisation 1979. Utåt demonstrerade de på gatorna och inåt ordnade de skyddat boende och rättshjälp åt hotade, misshandlade kvinnor. Hållningen har alltid varit sekulär: kampen har förts inte bara mot rastänkarna utan också mot den patriarkala konservatismen bland invandrarna.
Pragna Patel, jurist med gråstänk i sitt korta hår, har varit med hela vägen:
– Familjen är central eftersom makten är ojämnt fördelad där. Våld i familjen omfattas av kriminallagstiftningen, men vad de muslimska skiljedomstolarna håller på med är att försöka få kvinnorna att ge upp tanken på ett åtal i vanlig domstol. Ofta leder det också till att åklagaren inte fullföljer åtalet. Och kvinnorna skickas hem till dem som har slagit dem.
Enligt Patel har det blivit allt svårare att finansiera gräsrotsarbete på det sociala området. Under Tony Blairs tid som premiärminister uppmuntrades trosbaserade frivilligorganisationer att ta ansvar för det sociala arbetet. David Camerons regering fortsätter på den inslagna vägen, anser hon:
– När det talas om ökat inflytande på lokalplanet, s k empowerment, innebär det i praktiken större inflytande för patriarkala institutioner. Där går idéerna väldigt mycket ut på att begränsa kvinnors deltagande i samhällslivet. Vi har länge varnat för detta och sett hur den religiösa fundamentalismen växt. Det här är politiska rörelser som vill tvinga fram en särskild världsordning med klart definierade roller för kvinnor och män.
Hur påverkar det de kvinnor som kontaktar er?
– Utsatta kvinnor som behöver undkomma våld i familjen, som kanske skulle vilja skaffa sig ett yrke eller studera vidare, får sina önskningar och drömmar söndersmulade. Andra som lever i en tillvaro med övergrepp hamnar i livshotande situationer. Det sociala trycket är hårt.
Man kan inte vara tolerant och kulturellt finkänslig inför hot och tvång och när barn far illa, säger hon.
– Då måste staten ingripa. Men när kvinnor misshandlas har man alltför länge bara sagt att i er kultur är det normalt att behandla kvinnor annorlunda.
Det går alldeles galet, hävdar Maryam Namazie, när kultur och religion ges företräde på bekostnad av individerna och deras rättigheter.
– När man segregerar folk i separata skolor och ger dem skilda lagar uppfattar jag det som väldigt rasistiskt. Det hindrar människor från att integreras och leva som jämlika medborgare.
Namazie påpekar att de första shariaråden i Storbritannien kom till strax efter att en islamsk regim hade etablerats i Iran. Det är viktigt att göra den kopplingen, säger hon, för det är en internationell rörelse som växer fram.
– Ofta framställs domstolarna som om de byggde på önskemål från muslimer i ett visst område. De bygger tvärtom på krav från islamismen. Muslimerna är i själva verket de första offren för den här rörelsen och för sharia. Människor gettoiseras. Jag står själv till vänster och problemet med vänstern är att den så ofta urskuldar islamismen. Det är de grupper som motsätter sig kvinnoförtryck och hedersvåld som är den nya människorättsrörelsen.
Gita Sahgal är aktiv i gruppen Women Against Fundamentalism och vill placera frågan om sharia i Storbritannien i ett internationellt perspektiv. Hon har valt att träffas i den vackra lilla parken vid Tavistock Square i Londonstadsdelen Bloomsbury. Det är en plats med starka symboliska inslag; här står Gandhi staty och här sprängde en självmordsbombare en stadsbuss i det samordnade terrorattentatet i juli 2005.
– Jag tror att mitt problem har varit att jag varit tidigt ute, säger Gita Sahgal. Jag arbetade med hedersbrott innan någon annan tyckte att de var intressanta. Det var ju bara någon asiatisk kvinna som blev mördad någonstans och det spelade ingen roll.
När hon nyligen arbetade för Amnesty International uppenbarades en motsättning mellan att verka för kvinnors rättigheter och manliga fångars rättigheter.
– Man tycktes inte förstå att offer även kunde vara förövare. Här hemma har regeringen valt att samarbeta med fundamentalister och det har fått katastrofala följder för samhällspolitiken och de sociala frågorna.
Och problemet har inte blivit mindre med regeringsskiftet, tycker Sahgal.
– Om de tänker montera ner välfärdsstaten, vilket de håller på med, blir frågan vem de ska förlita sig på. Det uttryckliga svaret är att mer och mer pengar skickas till fundamentalistiska kristna och muslimska frivilligorganisationer. Det kommer att leda till en avsekularisering av ett väldigt sekulärt samhälle.
Pragna Patel i Southall menar att det finns en genomtänkt kalkyl bakom förändringarna.
– Man låter lokalsamhället ta hand om familjefrågor så länge den allmänna ordningen inte störs. Kriget mot terrorn handlar inte bara om fysisk militär krigföring utan också om en politik som går ut på att låsa in problemet. Och hur gör man det? Man går de religiösa ledarna till mötes.
Då får man ge och ta, säger Patel, som ser ett samhälleligt kontrakt utformas.
– Det kontraktet säger att ni får viss autonomi och kan styra er själva i vissa frågor i utbyte mot lugn på gatorna. Så länge ni inte kastar bomber på oss kommer vi att ge er viss självständighet. Ni kan öppna religiösa skolor, ni kan utföra socialt arbete och ha egna lagar – det är vad man kan kalla den mjuka sidan av kriget mot terrorn.