Pressens kritiska massa

(Sydsvenskan 30/3 2010)

Snarare än som en geografisk plats beskrivs USA ibland som en pågående idédiskussion. Det kan t ex vara väldigt uppmuntrande med det allvar som omger amerikanska mediedebattörer när de analyserar journalistikens betydelse för demokratin.

Sådant hör man så sällan här hemma, där dörrarna står öppna mellan redaktion och annonsavdelning, innehållet livsstilifieras och tidningarna uppträder som medarrangörer ihop med föreningar och förvaltningar de borde bevaka med kritisk distans.

Det välformulerade amerikanska teamet Robert McChesney, medieprofessor, och John Nichols, journalist på The Nation, tror fortfarande på andra värden än vinstmaximering. De har länge varit förgrundsfigurer i den gräsrotsrörelse, som med överraskande kraft krävt en reformering av det inhemska mediesystemet. I deras senaste bok, ”The death and life of American journalism”, beskrivs journalistikens dödskamp av två idealister som i stället vill väcka verksamheten ur det kommersiella komat.

För första gången i modern amerikansk historia, skriver de, är det fullt möjligt att det inte kommer att finnas ett minimum av resurser till den sortens journalistik som krävs för att hålla medborgarna informerade. Det är en kris de menar inte bara kan skyllas på nätet och recessionen. Den handlar om hur medierna blivit big business och att det inte längre är lönsamt att rapportera från kommunfullmäktige eller fjärran länder.

I boken understryks att pressen i USA en gång byggdes upp med kraftig federal subventionering av tryckning och distribution. Författningsfädernas argument för detta var demokratiska. Efter självständighetsdeklarationen noterade Thomas Paine att det som kännetecknar en nation bäst kan avläsas i dess press.

Tidningskrisen i dag är en skälvning från San Francisco till Boston, och naturligtvis också från Köpenhamn till Malmö. Om de amerikanska dagstidningarna fortsätter att tappa upplaga i samma tempo som nu har de bara åtta år kvar.

Länge genererades tillräckligt med pengar av samspelet mellan journalistik och kommers för att seriösa redaktionella satsningar skulle kunna finansieras. Den affärsmodellen har begravts av bonusekonomin. Med gratiskultur och minskad annonsering tycks bara nedskärningar återstå, och vem vill fortsätta att betala om allt gradvis blir sämre?

McChesney och Nichols vill att vi ska betrakta journalistik som samhällsnytta. Vi behöver nyheterna, men minst lika mycket idéspridningen. Journalistisk urlakning ger ett fattigare, bistrare samhälle där makten lättare kommer undan med det den nu håller på med. Nätet då? Jo, men vem ska betala dem som vill borra på djupet? Dagspressen är fortfarande nyhetscirkulationens huvudkälla. I fjol var 26 av de 30 mest besökta nyhetssajterna i USA knutna till dagstidningar och etermedieföretag.

Många public service-exempel visar att samhällsstödd journalistik inte måste bli Pravda. Och varför skulle skattemedel innebära mindre oberoende än annonsintäkter? Ett av McChesneys och Nichols konkreta förslag är en nyhetscheck, som varje vuxen medborgare kan ge till valfri redaktion.

James Madison hade starka ideologiska argument för sin tids presstöd: kunskap kommer alltid att styra över okunskap, ansåg han, och om ett folk vill vara obundet, som det amerikanska efter självständigheten, måste det beväpna sig med den makt som kunskapen ger. Det är inte Madisons fel om någon skulle tycka att detta inte riktigt stämmer som beskrivning av dagens medieutbud.

Journalistik borde vara en undersökning av världen; ändå finns det snart fler vinskribenter, relationsbloggare och tv-tyckare än reportrar. Det är möjligt att vi inte i demokratierna till fullo insett värdet av en fri press – även journalisterna har blivit lata – och kanske är det därför den också så lätt kan förtvina.