(Göteborgs-Posten 24/6 2008)
Där jag tillbringade midsommarhelgen var himlen ena stunden vidöppet genomskinlig och i nästa sekund grå och sluten som en arbetsgrupp inom FRA.
Oron för förlorad integritet kan tyckas märklig i en kultur så inställd på exponering att folk står i kö för att få visa upp sig i tv-rutor eller på internetsajter. Väldigt många verkar ha väldigt få invändningar mot att ha Storebror snokande bland underkläderna.
Vilka intressanta hemligheter finns då kvar att avslöja? Tänks det över huvud taget några subversiva tankar vid sidan om dem som emanerar från någon grotta i en bergig del av Asien?
Det fanns en tid, inte mer avlägsen än att jag minns den tydligt, när socialdemokratiska lokalpolitiker stod på trottoaren och fotograferade vänsterns förstamajdemonstrationer. Kanske lagrades porträtten sedan i någon kartong på Folkets hus. Eller så fick ABF hand om dem för att veta vilka fria teatergrupper de inte skulle samarbeta med.
Själv sökte jag en gång en deltidstjänst på en konsthall, blev rekommenderad av konsthallschefen, men fick nej av konsthallsnämnden som hade klippt ur mina artiklar från de lokala kultursidorna och förmodligen också ansåg att jag hade för många skumma kontakter utanför ABF. Det kunde nämnden emellertid inte säga högt utan sköt tjänstetillsättningen på obestämd framtid med motiveringen att jag hade kommit till anställningsintervjun i gympadojor.
Dåtidens ideologiska ordningsmän hade koll på vem som tyckte vad, men jag blev faktiskt mer illa till mods när gaturummet och telefonen senare började fyllas med marknadsundersökare, som ville fråga mig om sådant jag inte ville svara på.
I ”Who´s watching you?”, utgiven på det amerikanska förlaget Disinformation, skriver Mick Farren och John Gibb om hur de gjort oräkneliga sökningar på ord och begrepp kopplade till al-Qaida, tortyr, George Bush och Paris Hilton utan att bli kontaktade av agenter från Homeland Security. De påminner om att den rumänska säkerhetstjänsten Securitates skräckrykte visade sig baserat mer på paranoia än på verklig förmåga. Farrens och Gibbs slutsats är att vi lever i potentiella mardrömsstater, men att det enda vi kan göra är att kasta smuts i det elektroniska ögat eller anpassa oss så att livet med ständig kontroll ändå blir hanterbart.
Misstror man de nya insynslagar, som införs från Washington till Stockholm, är man nog också införstådd med att lagstiftningens universum i vilket fall är mer begränsat än teknikens. När jag än en gång lämnar ett konsumtionsspår via mitt kreditkort stärks jag i övertygelsen om att den kommersiella övervakningen sker mer professionellt än den politiska.