(Göteborgs-Posten 19/5 2005)
I november 2002 var jag i Pentagon. Ombyggnaden pågick fortfarande efter 11/9, men säkerhetskollen var påfallande lättsinnig; man tittade i min lilla väska och kontrollerade att jag hade avtalat tid med någon i huset. Olika informationsofficerare hängde i telefon, intervjuades av Fox News eller justerade mikrofonerna på Donald Rumsfelds presskonferenspodium. Alla var övertygade om att ett anfall mot Irak var förestående.
Ute vid Fort Meade, mellan Washington och Baltimore, pågick utbildningen av hundratals nya pressofficerare. Det var en vacker höstdag med strama, avlövade träd runt huslängorna, som mest påminde om en svensk folkhögskola. Behovet av korrekt information är stort, inpräntade lärarna. Framför videofilmande kamrater spelade eleverna upp fiktiva intervjusituationer: tveka inte, hakan fram, se ärlig ut! Vid lektionens slut kastade sig de flesta framstupa på marken och gjorde armhävningar som om det var det de hade längtat efter hela dagen.
Bilden av kriget är förstås central för legitimiteten, opinionsbildningen, historieskrivningen. En tumregel skulle kunna vara: ju fler informatörer desto mindre information.
Mark Danner, aktuell med boken ”Torture and truth: America, Abu Ghraib and the war on terror”, skriver i New York Review of Books (28/4) om hur den amerikanska hemmapubliken – och alla andra som är länkade till samma nyhetskällor – fått se Irakkriget sammanfattat i fyra bilder, ”the management of images”. Först vältes Saddamstatyn i Bagdad, sedan pillade man med den infångade diktatorns skägg och tänder, därefter lämnade USA:s administrativa befälhavare Paul Bremer över självständighetshandlingar till Iyad Allawi och till sist viftade glada väljare med sina lilafärgade fingrar.
Missräkningen var tortyrbilderna från Abu Ghraib, som spreds på nätet och som genom sin avsaknad av ”management” blivit krigsdokument av en ny typ.
Å andra sidan väckte de ingen långvarig uppståndelse i USA. De flesta åtalade har frikänts, något politiskt pris har inte betalats. Med lite distans kan man fundera över om soldaterna inte också ansåg sig vara moraliskt rättfärdigade, utskickade med en särskild mission som de var, när de ställde upp sig bland dessa undermänniskor till fångar. Deras leenden antydde att de nog mest såg detta som en något udda grisfest. Här fanns Ku Klux Klan-symbolik hos fången i kåpa, men framför allt en identifikation med exponeringen som populärkulturell drivkraft; allt för synligheten, i en realityshow sitter det aldrig fel med lite porr.
I de första krigen som kunde fotograferas, som Krimkriget och amerikanska inbördeskriget, låg slagfälten och själva striderna utom räckhåll. Första världskriget gav oss skyttegravar, kroppar utspridda i leran. Spanska inbördeskriget var det första moderna bildkriget; med små lättviktskameror kunde fotografen komma nära, visa smärtan och förödelsen i människors blickar. Vietnam blev det första tv-kriget med napalm till kvällsmaten vid soffbordet. Sedan dess har eländet varit en böljande bildkuliss var helst vi befinner oss, hemma, framför skyltfönstret, på väg till pendeltåget.
Man måste uppbåda ett förråd av stoicism för att ta sig igenom morgontidningen, skrev Susan Sontag, och ändå löper man den uppenbara risken att stöta på bilder som får en att gråta. Trots detta måste vi fråga oss: vilka bilder, vems grymheter, vems död visas inte? Även om vi överdoserar på vidriga bilder kommer nya vidrigheter inte att kunna förhindras, informationsbrist är ju inte problemet. Redan 1899 förklarade Gustave Moynier, den internationella rödakorskommitténs första ordförande: ”Vi vet numera vad som händer varenda dag i hela världen.”
När jag häromåret träffade den brittiske fotografen Don McCullin berättade han om hur han fortfarande hemsöktes av spöken ur sitt förgångna bildjournalistliv i Biafra, Indokina, Palestina. Han hade bosatt sig på engelska landsbygden och köpt upp mark runt huset för att hålla rävjägarna och deras gevärsknallar ifrån sig. Men så fort han gick in i mörkrummet dök minnena från krigen i Afrika och Asien upp. Han hade pressat ner sina kopior i kartonger under skåpen och sängen, men när som helst i mörkret kunde locket flyga upp och spökena göra sig påminda.
Som ung reste McCullin ut för att förändra världen, men hans fotografier hade inte åstadkommit ett vitten, sa han. Allt hade varit förgäves. Hans nya projekt var att fotografera blommorna i trädgården.
Många anar perversion hos dessa krigets manliga krönikörer, som precis som soldaten ”trycker av” när tillfälle ges. I vartenda klick lurar ett potentiellt övergrepp oavsett hur det rättfärdigas. Varje år avbildas våldets verkningar i vinnande bilder hos World Press Photo och misären tycks alltid så måleriskt vacker i sina välkomponerat skimrande detaljer. Fokus har förskjutits, bort från själva dödandet och mot de sörjande och liksvepningen.
Kan man säga att rapporteringen har bidragit till en normalisering av kriget? Bilderna som får oss att rysa och att reflektera är fortfarande andra än de med bombkrevader: den judiska pojken i Warszawas getto, den springande flickan på en vietnamesisk byväg. Trubbar exponeringen för våldet av? Naturligtvis. Cynismen lurar också. Men försvinner det hemska om vi inte får se det?
Där terrorns idé är att vara visuellt påträngande och hamna i medierna förs otaliga krig i det undanskymda. Censur och militär mediehantering krymper också synfältet. Till Falklandskriget 1982 nekades alla fotografer utom två tillträde och ingen direktsänd tv förekom. 1991 iscensattes Gulfkriget som ett dataspel, ett technokrig där de osynliga döda på marken speglade sig i natthimlens fyrverkerier. Afghanistan 2001-02 var också stängt för flertalet bildjournalister. Samtidigt behöver varje krig sina emblematiska avtryck, noggrant utskurna tablåer som redan från början valts ut för framtidens läro- och historieböcker.
Journalisten David Halberstam skriver nästan drömmande i Vietnamboken ”Requiem”, med foton av några av de 135 fotografer som då försvann under sitt arbete vid fronten:
”Det var ett krig med mätbar skala. Männen som utkämpade det betydde fortfarande någonting och smärtan och skräcken och utmattningen syntes fortfarande i deras ansikten. Kriget var märkligt tillgängligt – man kunde hyra en taxi i Saigon för några dollar och åka till My Tho, åka till kriget om man ville, och det fanns där varenda dag, det var bara att ta för sig. Det var Robert Capa, ikonernas ikon, som tidigare än de flesta förstod Vietnams betydelse, som insåg att den anmärkningsvärda mänskligheten hos dem som slogs där hade skapats av den lika anmärkningsvärda omänskligheten hos dem som hade planlagt kriget.”
Fotografer från hela världen for dit: äventyrare, pacifister, machokillar, folk med existentiella grubblerier och sådana som ville ta sitt livs bild och bli ekonomiskt oberoende.
Trettio år efter Vietnamkrigets slut har människorna mitt i kriget – civilbefolkningen, soldaterna – på nytt blivit ansiktslösa. I dagens Bagdad vågar fotograferna bara smita ut några nervösa minuter på gatan medan reportrarna hålls inbäddade eller sitter inlåsta som på fästning. Allt färre tidningar vill betala vad det kostar för den sortens bilder som allt färre fotografer kommer att ta från okända ökenregioner. Annonsörerna föredrar en okontroversiell feelgoodmiljö och pressade redaktionsledningar tappar tron på att journalistiken längre har något att berätta.
Därför är McCullins och James Nachtweys och de andras personligt och konstnärligt formulerade krigsvittnesmål troligen en döende dokumentationsform, alltför exklusiv för nyhetsmaskineriet. Nästa självmordsbomb kommer att fångas av en mobiltelefon och dess splitter finfördelas över nätet som fotografiska bloggar.
Allt som händer registreras av någon, men om krigets ohygglighet och drivkraft lämnas vi okunniga när ingen tränger sig på med sitt subjektiva engagemang. Vi lever i raderbar realtid: deleta, klicka vidare.