(Göteborgs-Posten 4/9 2000)
Jan Stenbeck pratar om att konstruera budet på ett riktigt sätt: man kan inte köpa människor, men det finns folk som säljer sig.
Han ärvde hur mycket pengar som helst och han har använt dem bl a för att fördumma och kommersialisera den svenska medievärlden. Där det funnits andra ambitioner, som hos ZTV och Moderna Tider, har han sett till att plocka bort dem.
När han körde i gång tidningsdelen av sin verksamhet valde han att omge sig med en grupp journalister med gemensam bakgrund hos en av de mest auktoritära vänstergrupperna, skp. Ett av skp:arnas kulturpolitiska manifest fick titeln ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”. Det var en hyllning till det blågula – knätofs som folklig symbol – och ett angrepp på USA-imperialismens elektriska oljud. Stenbeck flög över skp-gänget till någon krog i New York och talade om var skåpet skulle stå (och var fiolerna skulle gömmas undan): det var onekligen en ny tid som var här.
Hur fann de varandra? I Per Anderssons ”Stenbeck” framställs både Husse, det är en benämning som återkommer, och hans valpar som ”de som kunde bära omvärldens spott, förakt och oförståelse utan att tvivla på att det är vi som har rätt och de som har fel”. Självgodheten var lika stor oavsett om sekten de trädde in i var maoistisk eller kapitalistisk: ett grabbgäng som gärna busar till det, hoho.
Anderssons ärende är dels att beskriva hur Jan Stenbeck lyckades med sin omvandling av Kinnevik från traditionellt till virtuellt bruk, dels att scanna det samhällsklimat som möjliggör och följer av de nya spelreglerna. Det är drastisk och bekymmersam samtidshistoria, rappt förmedlad. Många har mycket att vinna, andra lika mycket att förlora och de smöriga eller sargade rösterna, ibland anonyma, förstärker märkligt nog Stenbecksmytologin samtidigt som hans visionära styrka och affärsmässiga smartness görs begripliga.
Genidraget är den mycket tidiga satsningen på mobiltelefoni. Medan hans gamla klasskompisar från Östermalm sprätte runt i pappas kostymer lät han sin far, advokaten och affärsmannen Hugo Stenbeck, betala studierna i USA där han kunde odla en excentricitet som inte föll Wallenbergarna på läppen. Mobilerna i USA började med AT&T, Motorola – och Jan Stenbeck. Han mutade in tredje världens blivande mobilnät när ingen såg på. Snart ligger dessutom Metro i all världens tunnelbanor. Nu väntar skördetiden.
En av Wallenbergs direktörer sa en gång till honom: ”Jan, du ser ofta runt hörnet.” Stenbeck svarade: ”Det gör jag inte alls, jag bor runt hörnet.” Den sortens anekdoter gillar han. Han är furste, patriark, buspojke. Cirkusdirektör. Event manager. Fräsig är det lite ålderdomliga uttryck som Per Andersson gärna använder om honom.
Kränkning är ett annat ord som ofta återvänder i boken. Jan Stenbeck styr genom att kränka. Det verkligt kränkande formulerar Andersson så här: ”han deltar inte på lika villkor med sina medmänniskor, bara när han vet att han vinner.” Hans slagfärdighet får folk att bullra av skratt och krypa ihop i ångest. Direktörerna ges höga löner och goda viner, men falluckorna smäller stup i kvarten. Lars Engqvist, Stenbecks partner i striden mot TV4 om den första kommersiella svenska tv-kanalen, talar om rikemanssonens märkliga sociala revanschbehov, liknande ”det som finns hos både sossar och journalister”.
Hur fann de varandra? Gemensamt restaurangintresse, en känsla av att de vanliga cirklarna var för snäva, beslutsvägarna för långa – och så kunde de ha nytta av varandra. Engqvist gav Stenbeck koden till partiapparaten, med nya slantar tänkte Engqvist befria tidningen Arbetet och ge sig in på nya mediedomäner.
Allt det där sprack, men vildmannen från Villagatan startade tv-kanaler och tidningar och la sig innehållsligt på en nivå som tidigare inte existerat. Föreslog han själv programidéer kunde de handla om att intervjua kändisar på Café Operas toalett. Med Jan Stenbeck tog marknaden definitivt hand om kommunikationerna i landet. Men han bekämpade inte monopolen för principens skull; när regeringen delade ut en tredje GSM-licens till Europolitan protesterade Comviq med samma argument som Televerket tidigare hade använt mot Stenbecks företag.
Det är en hisnande, krängande historia Per Andersson följer. En enda gång får han träffa Stenbeck på den s k Farmen i Luxemburg. Över allt lyxliv, överdådig symbolik, fast med illröd kavaj och ostyrigt hår där konvenansen bjuder ordnade anletsdrag. Han driver ett virtuellt furstendöme, men rappen över fingrarna känns på riktigt. Inom Stenbeckskoncernen finns De tio oskrivna reglerna, av vilka den första är: Du skall lyda.
”Stenbeck” är spännande, en idérik bok om den nya, avreglerade tiden och en oåtkomlig mans avtryck i densamma. Men man känner hur rapportören dras med i den höga hastigheten och accepterar huvudpersonens bild av samhället som en stelnad kropp med demokratiska försinkningar. Jan Stenbeck shoppar runt. Han fiskar efter Mona Sahlin. Odd Engström, f d vice statsminister, blir livsklok guru med månadslön på 280.000 kronor. Seriösa journalister bidrar till att legitimera spridningen av andras dynga.
Stenbeck förnekar att han velat bli någon Berlusconi; att han skulle ha politiska ambitioner är en tes som begravs av Per Andersson. Men vad ligger då bakom de återkommande uppgifterna om att han i styrelsen agerade för att få TV4 att driva EU-vänlig opinionsbildning? Och vad är utbudet i en kanal som TV3 om inte politiskt?
Nytänkandet framstår också som i hög grad selektivt där businessbriljansen garneras med nya versioner av gamla överklasslekar. I det interna ordensväsendet finns manschettknappar i tre valörer. Bara män släpps in, endast fursten har guld med emalj. Den enda kvinnan av betydelse i hela storyn är den hemska Margaretha af Ugglas, systern, utrikesministern – försvarad av ingen, pruttad på i ett soffprogram med Robert Aschberg.