(Göteborgs-Posten 4/9 2010)
Det blev några besök för mig i Juárez på 90-talet; försiktigt trevande, nyfiket registrerande. Man gick över gränsen, över en ganska kort bro, och hamnade bortom sådant man kunde veta någonting om.
Tog man en öl hade man snart en hand på låret under disken. Många ville göra affärer, ofta en sjaskig trappa upp. Maquiladoras – de amerikanskägda låglönefabrikerna – var en blomstrande verksamhet med tiotusentals nya jobb för kvinnor och samtidiga rapporter om övergrepp från chefer med överdådiga swimmingpooler. Vid decenniets mitt började uppgifterna också hopa sig om kvinnliga arbetare som bara försvann.
Under flera resor vid den tiden passerade jag gränsen både där lastbilstrafiken trängdes i bolmade svartrök och där dammet väste i vinden över någon ödslig passkontrollstation med sömniga hundar och milsvid sikt mot blånande berg i söder och evighetsvarm mesquiteöken i norr.
Över allt vandrade människor fram och åter. I Kalifornien fanns ett medborgargarde som lyste upp gränsområdet med bilstrålkastare, men på mörkersidan smög grupper av människor mot El Norte med sina förhoppningar inlindade i ett extra ombyte av kläder. I Nogales klättrade daglönarna över stängslet femtio meter från gränsposteringen, i Juárez likaså. Ingen verkade ta notis. Längre österut, där Rio Grande separerar USA från Mexiko, vadade tysta män genom vattnet och in på en okontrollerad och samtidigt allmänt accepterad arbetsmarknad.
Charles Bowdens texter stötte jag då på för första gången i en fotobok om delstaten Chihuahua. Sedan dess har jag sökt upp hans böcker och reportage; det krasar av grus och sand och elände och drömmar och brutalitet i texterna, de brinner på ett egenartat sätt i beckmörkret. Han är Cormac McCarthy omklädd till reporter.
Nu läser jag i Bowdens nya bok ”Murder City” om ett av alla kidnappade offer på väg mot sin undergång i Juárez femton år senare, alltså just nu:
”Ser du dem där ute på gatan som låtsas att du inte finns till och att den här stora bilen med tonade rutor inte existerar, som låtsas att inget av det här händer dig?
De är som du var till för bara några minuter sedan.”
Man förstår: en man som ska avrättas, bakbunden, med tejp över munnen, kanske narkotikaskuldsatt, kanske journalist, kanske bara på fel plats vid fel tidpunkt. Vanligt folks enda utväg, skriver Bowden, är att ge sig av, dunsta, blunda, låta bli att tänka på morden. Låtsas att inget av det här händer dig.
Han har gjort gränslandet till sin journalistiska hemvist på samma sätt som så många låtar hos den likaledes Tucson-baserade gruppen Calexico vibrerar av gränslös förväntan och besvikelse. I sina böcker drar han oss in i och ner i drogernas svärta och misär. En av de historier som vävs in i ”Murder City”, den om en mexikansk journalist och dennes son på flykt mot gränsen, är dramatiserad reportagekonst när den är som bäst och fick stort genomslag när den publicerades i samhällsmagasinet Mother Jones.
Samtidigt som Bowden lånar av den litterära journalistikens amerikanska giganter har han ett unikt perspektiv; han sitter i Arizona och idisslar denna gränsproblematik i ett tillstånd som pendlar mellan delirium och skeptisk polisrapportering.
Cormac McCarthy bodde i El Paso, Ciudad Juárez amerikanska tvillingstad, på 90-talet. Jag knackade på. Huset var oansenligt och kubformat och omgärdat av järnstaket och stickiga kaktusar och ingen öppnade. I stället körde jag till författarens utgångspunkter och horisonter; ett nedlagt järnvägssamhälle där hästar sadlades inför den långa ritten söderut, den dammiga evighet där avståndet mellan människorna kunde tänjas ut än mer och brisera i besinningslöst våld. Red man fel stötte man efter någon vecka på någon utanförskapad Hells Angels-kult med tatuerad eld rykande ur ryggen.
Häromåret checkade jag in på ett hotell i Las Vegas, New Mexico, ovetande om att det var där flera scener i filmatiseringen av ”No country for old men” hade spelats in. Här hann psykmördaren nästan upp mannen som stulit knarkpengarna och här föll han nästa offer i ryggen. McCarthys apokalyps har rört sig från dåtida till nutida övergivenhet.
I ”Blood Meridian” (på svenska i september) är våldet outhärdligt i ett plågsamt vackert landskap och ur massakrernas blodiga mängd lösgör sig något som inte låter sig stoppas. Här kallas han ”the judge”, domaren: ”Han dansar i ljus och skugga och han är allas favorit. Han sover aldrig, domaren. Han dansar, dansar. Han säger att han aldrig kommer att dö.” I ”No country” berättar den åldrande sheriffen om en pojke, som dödar en flicka och säger att mord är något han alltid tänkt begå. Han förstår inte längre denna grymhet, denna ondska; vart ska man ta vägen inför dessa sönderskjutna män i öknen som blivit avhumaniserade kuggar i en global affärsverksamhet med en omsättning som får civiliserade staters BNP att blekna? ”Någonstans där ute finns en verklig och levande förödelsens profet och jag har ingen lust att möta honom.”
”Murder City” är ”No country for old men” på riktigt och flyttad tjugofem år fram till nutid.
Charles Bowden balanserar gränsen på sin hud. Han är också bra på att komprimera och destillera: ljudet av terror låter exakt som tystnaden. De reportrar som rotar mördas. När lokaltidningarna i Juárez skriver om något mord är skildringarna av den perforerade bilen eller liket pornografiskt detaljrika medan mördarna omgärdas med total tystnad.
Dödandet brukar beskrivas som ett kartellernas krig, som hämnd och vedergällning i narkotikamaffiornas värld. Men om det är kartellmedlemmar som dödas borde de alla vara borta vid det här laget, så stora är dödstalen. Slutsatsen blir i stället att det är ett helt land, en hel civilisation, som har bränt ut sin hjärna och förlorat sin själ.
Utmed gränsen byggs stängsel, murar, vakttorn, sandbarriärer. De ska stoppa både knark och migration, men illusionen döljer de verkliga förhållandena. Vi tar aldrig till oss, skriver Bowden, att de krafter som släppts lösa bär namn som fattigdom, kokain, mord och förtvivlan och att de verktyg som staten förfogar över inte kan kontrollera dem.
Just när jag skriver detta rapporterar nyhetsmedierna att 72 lik har hittats på en ranch i norra Mexiko. Snart 30.000 människor har dödats i narkotikarelaterat våld sedan slutet av 2006 när president Felipe Calderón satte in militär mot knarkligorna. Vart ska man titta? Av ”Murder City” framgår att knarkhandeln köpt över tusentals poliser och soldater och att polisbilar och ambulanser inte självklart är polisbilar och ambulanser.
Om man inte dör av misshandel eller gruppvåldtäkt blir man kanske galen, precis som halva Juárez har blivit. Här finns 150.000 knarkare. En tredjedel av invånarna är beroende av drogintäkter för sin överlevnad. Längs gatorna drar barn med en arm, tre tänder och hjärncellsbrist.
Det har inget slut. Det är ett sammanbrott. Är ett samhälle möjligt?