(Sydsvenskan 20/10 2013)
I den splittrade staden Malmö har den kommunala devisen ”Mångfald, möten, möjligheter” länge låtit som en besvärjelse snarare än som en verklighetsbeskrivning. Det har också framstått som märkligt att kommunen lagt så stora resurser på att bearbeta problem som i olika sammanhang framställts som tillgångar.
Denna sociala problemförnekelse har lett till gradvis minskat förtroende för Socialdemokraterna, som efter valet 2010 höll sig kvar vid makten med minsta möjliga marginal.
Det parlamentariska läget gav Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett inflytande som inte motsvaras av deras väljarstöd. En konsekvens har blivit att Vänsterpartiets kommunalråd Hanna Thomé sett sig fri att bedriva en alldeles egen politik på diskrimineringsområdet. I en strid ström av pressmeddelanden beskriver hon Sverige som strukturellt rasistiskt och diskriminerande, och i Sydsvenskan den 8 oktober meddelar hon stridslystet att ”Malmö ska bli bättre på att leta efter och avslöja diskriminering”.
Men beror den tilltagande segregationen i Malmö på strukturell diskriminering – eller på ekonomiska klyftor, på politiska avregleringsbeslut, på att människor söker sig till dem som är precis som de själva, eller på något annat?
Det är rimligt att se komplexiteten och söka en rad olika, samverkande förklaringar. Delningen av staden har dessutom tillåtits fortgå under ett socialdemokratiskt styre med passivt eller aktivt vänsterstöd, vilket manar till eftertanke om man nu inte tror på privatiseringarnas evangelium.
Samhällets strukturer, det politiska systemet och myndigheterna, utgör i ett land som Sverige ett slags demokratiskt skelett, som till stora delar formats av arbetarrörelsen och jämställdhetssträvandena. Man kan ha många synpunkter på dessa strukturer, och på hur de förvaltas och används, men det går inte att med någon större trovärdighet hävda att de syftar till att minoriteter ska missgynnas och hållas utanför. De flesta som söker sig till Sverige flyttar från problem och inte till dem.
Många har pekat på inflationsrisken med begrepp som rasism och diskriminering, senast gästprofessorn på Malmö högskola Miri Song (Sydsvenskan 10/10). I debattens störtskur av klichébemängda anklagelser kan folk lätt gå vilse. Sanningar kan dessutom döljas, som när Malmös kommunledning initierade sitt Dialogforum sedan judar förföljts och ett par israeliska manifestationer på Stortorget angripits. Här framställdes det plötsligt som om det fanns två aggressiva grupperingar som bråkade med varandra och behövde träffas över en kopp kaffe. Dialogforum har använts som en avledande manöver för att slippa prata om det som segregationsdebatten också borde handla om: vilka är det som gör vad, varför gör de det och hur förhindrar man det?
En mekanisk samhällssyn gör det svårt att tänka analytiskt om de besvärligheter vi står inför. Trots att det fortfarande är oklart vad som låg bakom det vedervärdiga överfallet i stadsdelen Kroksbäck i september har Hanna Thomé kunnat slå fast att det rörde sig om ”afrofobi”. Frågor som behöver vridas och vändas på sitter inlåsta i formler. Då blir det också dålig politik, som när hela den rödgröna majoriteten ställde sig bakom ett kommunalt skolsamarbete med Saudiarabien. Här gav man sitt stöd åt den mest extrema form av diskriminering genom att hävda att svenska elever måste lära sig att vara toleranta mot andra kulturer.
Teorin om ett samhälle präglat av strukturell rasism och diskriminering havererade delvis när den förra regeringens diskrimineringsutredare Masoud Kamali lämnade ifrån sig en serie konspiratoriska rapporter om ett Sverige på väg mot apartheid. Kamalis utgångspunkt är att det är diskriminerande i sig att det existerar ett mottagande land med eget språk och egna samhällsinstitutioner.
Tvärtom torde de flesta iakttagare av asylpolitiken, flyktingmottagandet och försöken att få integrationen att fungera kunna identifiera en strukturell välvilja i Sverige. Orsakerna till den ökande segregationen måste sökas någon annanstans än i samhällelig motvilja mot nyanlända. Den diskussionen – om varför samhället dras isär – är nödvändig för att motverka den sortens uppgivenhet som teorin om strukturell diskriminering ofrånkomligen leder till.