(Göteborgs-Posten 10/5 2012)
Medierna kan göra oss beroende, förslava oss vid skärmen, men är också bekväma att använda som slagpåse. En politikers klavertramp, en generations förtappelse – det finns i den moderna världen väldigt lite som inte kan förklaras eller bortförklaras med att det är mediernas fel.
Neil Postman skrev en gång om underhållning till döds. En annan mediekritiker i New York, Todd Gitlin, formulerade senare om en av Marshall McLuhans gamla teser och hävdade att mediets budskap är att det inte finns något budskap. Det centrala är i stället flödet, uppkopplingen, den utbudsstörtflod som drar med sig allt och alla och dränker detaljerna i ett skum av mediepartiklar.
Där närmar man sig nästan metafysiken och två aktuella skandinaviska undersökningar kan då korrigera diskussionen och vända tillbaka uppmärksamheten mot innehållet. I Danmark visar det sig att allmänhetens misstro mot journalistiken växer och i Sverige frågar man sig om det har någon betydelse att 70 procent av journalisterna sympatiserar med de rödgröna, med en alldeles särskild övervikt för Miljöpartiet.
När det danska journalistförbundet skickade ut sina frågor om förtroendet för medierna blev svaret inte vad medlemmarna ville höra. Journalister går inte att lita på och de är fulla av förutfattade meningar. Intervjuer görs inte för nyfikenhetens eller informationens skull utan för att bekräfta en förutbestämd vinkel. Mer än hälften av de tillfrågade svarade att journalistiken har försämrats de senaste åren, bara sju procent tyckte att den blivit bättre.
Resultatet debatterades i Köpenhamn häromdagen och då pekade Ekstra Bladets chefredaktör Poul Madsen ut klipp-och-klistra-journalistiken som en förklaring. Man plockar här och där på nätet och åstadkommer en rundgång, där material återanvänds utan att någon kontrollerar det på vägen.
Undersökningen av partisympatier från JMG, Göteborgs universitet, väcker nytt liv i frågan om det är journalisternas vänsterlutning eller medieägarnas borgerliga värderingar som bestämmer hur olika ämnen bevakas.
De ansvariga må bedyra att dörrarna är stängda mellan redaktion och annonsavdelning och att ledarredaktionen är skild från nyhetsverksamheten, men reklambilagor, samarrangemang och kommenterande reportrar tyder på expanderande gråzoner. Bland journalister har det ibland odlats en självbild som den sanningssägande outsidern, men numera framstår de som alltmer kringrända av grupper som kallar dem maktfullkomliga och av ekonomiska intressen som vill reducera dem till pressreleasemegafoner.
Själv finns jag på en utskickslista som ger mig säkert femton mejl om dagen, ägnade att visa hur fint den kommunala verksamheten sköts. När jag ser att många av dessa pressmeddelanden går rakt in i lokaltidningen, som notiser eller längre texter, utan nämnvärt ifrågasättande, blir jag förstås betänksam. I dessa varumärkestider kan man notera hur tidningar inte bara växer ihop med annonsörer och festivalarrangörer utan också delar verklighetsbeskrivning med de kommunala företrädare de ska granska.
Misstron mot medierna har många skilda källor, från dem som saknar arbetsplatsreportage till dem som hävdar att fakta om invandringen förtigs. JMG-undersökningens upptäckt att fyra av tio journalister har sina sympatier hos Miljöpartiet leder dock inte självklart till slutsatsen att det är någon partilinje som smygs in bakom rubrikerna.
Letar man samtidigt fram Kerstin Ekbergs rapport från 2007, ”Här bor journalisterna”, blir partiundersökningen främst en bekräftelse på hur likformig journalistkåren är.
För den som är bosatt i innerstadslägenhet och håller sig med en uppsättning allmänhumanistiska uppfattningar om förhållanden på andra håll i samhället är det lätt att känna igen sig både på redaktionen och i Miljöpartiet. Som feel good-parti är det svårslaget: här finns ett lagom klappande hjärta för naturen och de mindre bemedlade, som får skymma det faktum att Miljöpartiet genom sitt entusiastiska stöd för friskolor gett ett handfast bidrag till den ökade segregation som sympatisörerna säkert ogillar.
Ekberg visade hur journalisterna trängs på Södermalm i Stockholm, och i något mer utspädd form i Göteborgs och Malmös centrala kvarter. De delar intressen och utblick. Det finns något förutsägbart hos journalister, en åsiktsgemenskap som inåt skapar trygghet och yrkesidentitet och som gör att händelser snabbt kan tolkas genom igenkännbara raster. Homogeniteten garanterar att man även som utomstående ganska väl kan veta vad man kommer att få: redan i ämnesvalet anas vinkeln.
Detta medför dessutom att det är onådigt att hamna utanför ramen, som Bengt Ohlsson när han väckte sådan bestörtning med sin DN-text om Slussen och kulturvänstern. När jag själv för snart tio år sedan skrev en serie kritiska kulturreportage om Rosengård i Malmö hände också något intressant. Kollegor slutade att hälsa. Journalister som tidigare hade räknat in mig i det progressiva gänget förmodade att jag hade simmat över till det som konspiratoriskt brukar kallas grumliga vatten.
Att artiklarnas beskrivningar stämde och att de var skrivna utifrån oro för och omtanke om barnens uppväxtmiljö saknade betydelse: jag bröt mot en oskriven regel när jag skildrade stadsdelens invånare som om de vore vanliga människor med ansvar för sina handlingar.
När partipressens inflytande minskade och journalistiken professionaliserades innebar det inte bara att medierna blev mer lika varandra utan också att diskussionen om de underliggande värderingarna mattades. Men nu när de traditionella tidningarna och kanalerna kläms åt av kommersialisering och atomisering (var och en sin egen nyhetsförmedlare) marknadsförs medarbetarna allt oftare som profiler och samtidsuttolkare. Förr hörde jag det aldrig medan jag numera nästan dagligen möter människor som irriterar sig på att journalister försöker undervisa och uppfostra dem.
Doldes det bättre tidigare eller är det faktiskt så att misstron växer, som i Danmark? Min egen skepsis gäller inte enbart yrkets tendens att sluta sig kring ett antal interna verklighetstolkningar utan också det som är identitetens motsats: den porösa sida som vänds mot marknadens påtryckare och den lätthet med vilken reportrar lockas över till pr-byråer eller företags och myndigheters informationsavdelningar.
Om man uppfattar det som journalistikens uppgift att nagelfara samhället är kombinationen av ökat pr-material och slimmade redaktioner en dålig nyhet. Det rör sig inte endast om omedelbara förskjutningar i en maktbalans; en ny generation vänjs långsiktigt vid andra förväntningar på mediernas innehåll. Steve Rendall hos den mediekritiska amerikanska organisationen FAIR brukar säga att det är mindre intressant att tala om höger- eller vänstervridning och mer befogat att se pressen som företagsvriden.
Mitt i allt detta existerar en journalistisk världsbild med ganska tydliga konturer. Alla som arbetat på en redaktion vet hur dessa ser ut. Den danska mätningen blir här en påminnelse om att konsensus ständigt bör ifrågasättas, om inte av andra skäl så för att läsarna, lyssnarna och tittarna ska stanna kvar.
Trovärdighet förutsätter också komplexitet och det är inte alltid journalistikens starka sida.