(Res mars 1997)
”There´s a land so I´ve been told/Every street is paved with gold/And it´s just across the borderline.” (Ry Cooder m fl)
Som alltid är småvägarna bäst.
Där står de övergivna nybyggarhusen kvar, folk pratar utan baktanke, där sitter sonen i skummörkret i bybiblioteket och sorterar mammans minnen, där springer vilddjuren tätt inpå i skymningen.
I skuggan bakom en sten vid gränsfloden hukar en man med nakna fötter och tillverkar skorpioner av koppartråd. Hans by ligger i ett annat land, i en annan tid, på höjden i söder dit luggslitna mulor masar sig från svalkan i strandkanten.
Men ingen frågar efter historia bland bergen; här tecknar varje besökare sin egen bakgrund, här är alla inflyttare, äventyrare, vandrare på väg. Både djur och människor kan välja plats vid stupet, andas in och känna uppåtvindarna. Pablo Robles, skorpionman från gränsbyn Boquillas, är mycket brun om sina nakna fötter och dessutom ytterst vänlig och han ber oss posta ett brev till en kvinna i New Mexico.
Hos den amerikanska hyrbilsfirman finns en grundregel: fordonet får inte föras in i Mexiko.
Vi hinner tänka att vi i stället borde kvittera ut två erfarna hästar, som ett erkännande av landskapets vildhet och våra förträngda fantasier. Men flickan vid disken har redan gett oss nycklarna till det sedvanliga metallicfodralet i plastförstärkt papier-maché.
Och ute i vägstoftet blir vi snart spralliga som knattespelare i omklädningsrummet före avspark. Vi trycker fast solglasögonen, mekar med radion och glider mellan corridos och country, vi låter rutorna fara upp och ner, vi sprättar colaburkar och möter motorns spinnande med trummande fingrar mot dörrens allt hetare utsida.
Första intrycket är att det liknar ett grustag där ute. Det gör oss inget. Vi är på väg! Vi vill ha grustag. Vi vill ha cruise control. Luften är fylld av kryddig torka: så rätt, så fullkomligt riktigt!
Det är märkligt hur man tar färg av den miljö man rör sig i. I huvudstaden börjar flegmatikern från landet springa i rulltrappan till tunnelbanan; i den amerikanska öknen känner man sig snart som en legend för dem som kommer sedan.
Tre kvällar efter att planet till El Paso, Texas, landat i ett moln av damm och darriga drömsyner springer vi bland mesquitesnåren och river upp smalbenen och snubblar utför slänter och spottar grus och ser polisens helljus och ficklampor lysa upp buskagens flämtande gränsklättrare. Varför dras vi med i denna katt-och-råtta-lek och på vems uppdrag? Kanske springer vi som medlöpare i ett politiskt kontrollspel, kanske för att avslöja omänskliga övergrepp. Kanske bara för privat vinning och kittling, för den pojkaktigt orealistiska spänningens skull.
På hyrbilens backspegel står det att de föremål som syns där är närmare än de verkar. I öknen är avståndsinställningen problematisk. Verklig, mytisk; löftesrik, hopplös. Det vi ser är det vi tror eller det vi önskar oss.
Källvattnet som rinner upp i Klippiga bergen har varit på väg i miljontals år. Dess minne är oskuldsfullt, utan kommentarer. Det bara letar sig söderut, nerför klipporna, filar och slipar sandstenen och söker sitt spår mot det avlägsna havet, där särarten till slut får uppgå i helheten. Rio Grande kommer från Colorado och bevattnar New Mexicos vita sand innan hon girar mot sydost och Mexikanska bukten.
Mexikanerna kallar henne Rio Bravo; den djärva, den grymma. De har sina skäl. Här har två invasioner dragit fram och färgat floden röd; den spanska norrut och den amerikanska söderöver. Sedan knappt 150 år utgör hon gräns mellan USA och Mexiko, en gräns med infraröd kameraövervakning, nergrävda sensorer och tusentals lockelser; för många den enda vägen till ett liv värt namnet.
Texas tycks oändligt och är ändå bara början på något ännu större. Vi reser från El Paso till havet, det blir bortåt 150 mil längs Rio Grande/Bravo, i det gränsland som är Gränsen. Vi vadar fram och åter över floden, som leder rakt in i Tex-Mex och blir dess saktmodigt porlande pulsåder.
Det kostar 25 cent att promenera in i Mexiko, 30 cent att passera in i USA. Betongbron mellan El Paso och Ciudad Juarez vibrerar av tung trafik och ur de hopsjunkna familjebilarnas spruckna radiohögtalare ropar domptörer och charmörer sina hyllningar till nationen, kvinnan och friheten. Barfotaflickor säljer blodröda blommor, småpojkar skakar sina påsar med pecannötter framför vindrutorna. Den som på det här sättet kommer till Mexiko omsluts omedelbart av larmet, hettan, dammet, livet.
Juarez har på kort tid sprängt sina egna ramar och är i dag en bultande, värkande tortilla, utbakad på en törstande grusslätt, där två miljoner människor snickrat plywoodskjul, riggat sprakande elledningar och formulerat små och stora drömmar om morgondagen.
Den mångåriga torkan i det inre av den mexikanska delstaten Chihuahua har frätt bort bondgårdar och boskapshjordar och drivit ut lantarbetarna på de vägar, som leder mot Mexico City i söder och Gränsen i norr. För varje gränsklättrare i varenda helljusbelyst buske väntar hundra på att följa efter. Inget konstigt med det. Här löper den längsta gränsen mellan den rika och den fattiga världen.
Centrum börjar omedelbart vid södra brofästet; utmed Juarez huvudgata flaggar restaurangerna, hattaffärerna, videobutikerna, allskönsvaruhusen och verandahotellen med förmiddagens sista trötta frukostgäster, kepsförsedda i skuggan med sina vita ben uppdragna under khakishortsen. Några kvarter till höger den stolta katedralen, där bakom de spruckna smågatorna in mot lågbudgetbarerna med den sortens flickor som genast sätter sig på pallen bredvid. Klyftan mellan världarna är alltid synlig; sjasket har sina turister, museerna en annan sort.
I maquiladoras, de tullbefriade amerikanskägda hopsättningsfabrikerna, sitter unga kvinnor på rad och pillar med elektronikkomponenter eller nya symaskinsnålar. Här är luften konditionerad medan värmen hamrar mot plåttaken utanför där dammet virvlar bland grönsaksstånden.
Den magra lönen är tjejernas första inteckning i framtiden: eget jobb ger hopp om ökat svängrum när machismon dänger sin katekes i bordet och kräver att hustrun ska stanna hemma, som mamma, som mormor, som alltid.
Vi tänker: Tex-Mex. Vi tänker tortillakäk, Ry Cooder, Flaco Jimenez, Selena, Texas Tornadoes. Och Viva Zapata. Jack Nicholson på randen till sammanbrott, Harry Dean Stantons snedslitna boots trampande ur den evighet dit inga örnar hittat.
Vi tror oss veta: kryddstark sås hälld över pulserande dragspel och smattrande trumpeter, en enchilada fylld med kaktusvärme och spetsad med tequila… Men begreppet Tex-Mex möter vi så sällan på vår resa att vi misstänker att det skakats ihop i Londons och Stockholms krogdistrikt. Texas verkar ligga norr om San Antonio. Söderut bor tejanos. I Gränslandet är gränsen upplöst. Här färdas allt fram och åter. Allt: sånt du vill och sånt du inte vill veta om.
Polisbilarna i El Paso och Laredo och Brownsville lugnar politikerna och opinionen i ett fjärran USA. Här nere låter sig ingen luras. Den som vill över tar sig över. Det kokain som ska över köper sig över.
Städerna pulserar och blöder. Inte bara El Paso/Juarez utan också Laredo/Nuevo Laredo. Lastbilstågen dundrar över gränsbroarna, flera tusen om dagen. På fredagseftermiddagarna försmäktar Laredo i dieselröken från stillastående, morrande transporter. Nafta-avtalet, frihandelsuppgörelsen mellan USA, Mexiko och Kanada, hatas av fackföreningar och populister och spär samtidigt på strömmen av kritstrecksbesökare i låglönelandet i söder. En miljon mexikaner arbetar nu i maquiladoras, betalda i devalverade pesos av företag som handlar i mer slagtåliga valutor.
Vid gränsen, i bullret och myllret och stoftmolnet, tränger ett nytt Mexiko fram. Den transnationella elektronikindustrin slår på luftkonditioneringen till ljudet av de hemlösas snickrande med vindskydd och tillfällighetshyddor. Aldrig har större summor varit i omlopp i gränsstäderna och aldrig har så många fattiga letat skärvor på marken just här.
Kanske är det detta som är Tex-Mex: den gemensamma marknad man både skryter med och hyssjar om, beroende på vilken sida av bordsskivan lönen betalas. Fysiskt har USA expanderat färdigt. Vid Stilla havet tar det slut. Ökendelstaterna erövrades eller köptes redan på 1800-talet och Mexiko förpassades söderut.
Nu iscensätts den latinska återkomsten. Se Los Angeles, se Rio Grande! Varenda amerikansk gränsstad har sin barrio. Dagens nybyggare kommer från söder (och väster, förstås). Medan ängsliga amerikaner vill bygga en ogenomtränglig mur från hav till hav fortsätter de arbetslösa att lifta mot metropolerna.
Alla dessa röster och ansikten, så många ruffiga liv på glid. Och när solen gått ner är det allvar. Knarkets pipelines löper under sanden. Politiker avsätter redaktörer i Nuevo Laredo. Polis visar ut lantarbetare två timmar innan de ska få sin veckolön. Ett fullsatt varuhus i Reynoso far i luften när ägarens kusin tänder familjegrillen vid varuintaget.
Fast allra mest betyder Rio Grande ödemark, vildmark, en tystnad bortom alla språk och kulinariska rytmer. Gränsen är en väldig rymd, endast här och var komprimerad till rastlös längtan.
Fru Bisbee, jaktchefens hustru, gnider in min nacke med myggmedel och säger att jag känns spänd efter allt vägfarande. Själv dricker hon gin och tonic och verkar väldigt avslappnad.
Myggen är de enda som stör den goda stämningen i trailerlägret där hamburgarna fräser och en golfbil snurrar omkring med en småbarnsfamilj klängande vid ratten. På en av husvagnarna sitter en dekal: Share the heritage, take a kid hunting. De här människorna gör det, med baby och gevär i samma famn. Från golfbilen ser man det villebråd som gömmer sig under buskagen.
Paret Bisbee berättar historier och nya matgäster tillkommer, väldiga skepnader i militärkepsar och nerdammade djungelvästar som presenterar sig som ingenjörer och mäklare från Houston. Vi gapar brett runt söndagsburgarna och sippar på drinkarna och ser insekterna svärma kring lyktorna under plasttaket. Trettio meter bort står mexikanerna och röker, uppblossande röda punkter i den hastigt ankommande skymningen.
Joe Finlay Jr. sitter i en fällstol med sin läsk. Han medicinerar och har ett hål i tinningen efter den operation som just återfört honom till livet. Medan han körde oss hit i en van mönstertecknad av kaktusrepor pratade han oavbrutet på spanska i kommunikationsradion. Utanför syntes bara Texas: knappnålsgräs, yuccor, solblekt mesquite och spår av hasande reptiler och fallande hökar.
Mister Finlay. Senor Finlay. Hans land, hans imperium. När han kliver ur bilen rör han sig först lite vilset med hängande armar och framåtlutade skuldror utan att man för ett ögonblick tvivlar på att han vet precis vart han ska.
Den natten somnar vi i mjuka sängar, som Mary Finlay bäddat med fluffiga quiltar, puffade kuddar och gosdjur som ser glada ut i mörkret. Annars är det lite ödsligt i den spaciösa ranchbyggnaden, där ingen eldat i spisen och bara yngsta dottern av fem syns till. På kylskåpet har någon fäst sentensen ”Barn behöver kärlek, särskilt när de inte förtjänar det.”
Victor Salazar har arbetat för Joe Finlay i 40 år. Han är alltiallo, det är han som vet var den gamle mannen sätter ner fötterna. Tidigt nästa morgon, i corralen, ser vi tjurkalvarna klämmas ihop och vridas och vändas i en väldig brödrost medan veterinären snittar upp pungarna och drar ut hornen ur skallarna. Dimmiga och blodiga och förbi av smärta stapplar djuren ut i sin nya tillvaro.
Victor Salazar tittar åt andra hållet och säger som hemma i Mexiko:
– Det blir en tuff vecka om man hängs på måndag.
Morgonsolen söker upp våra ryggar medan en av kopojkarna bär i väg hinken med testiklar. Förra vintern fick jag sådana serverade i hemlagad sås på en ranch i Nevada. Då kallades de bergsostron. Här kan jag bara gissa.
Rio Grande syns inte på charterkartan. Man åker hit för att man anar att det finns någonting bortom allt man redan sett. Vid gränser växer tanken, här tillåts den vandra över raviner och grönsaksfält. Öknen är som havet, ständigt föränderlig under ytan av kontinuitet och igenkännande. Miljoner har redan rört sig här, men just där du sätter dina fötter har ingen annan någonsin stått. Man åker hit med förhoppningen att bli legend för dem som kommer sedan.
Poeten Bobby Byrd driver sitt lilla bokförlag Cinco Puntos Press från uthuset i trädgården i El Paso. Han växte upp i Memphis med en romantisk bild av Gränsen. Amerikanska författare tycktes förr eller senare alltid hamna på driven mot Mexiko och han följde efter, trots att vännerna avrådde honom och hans hustru Lee.
Det var 70-tal och familjen Byrd bosatte sig i mesquitedammet, långt från ett Amerika som försökte smälta Watergate och som spelade tristare rockmusik än på länge. Bobby Byrd insåg att alla nyheter han hade hört om Gränsen handlade om hotet från illegala pigor och kom från nyhetscentralerna i Washington. Här nere var allting så annorlunda. Han vill inte tala om kulturblandning; för honom handlar det om en förvirrande sammansmältning av världar. De rikas barn lär sig spanska eftersom de passas av dokumentlösa mexikanskor.
– De senaste åren har vi blivit inriktade på gränslitteratur, bl a med antologin ”The late great Mexican border” med skribenter som Rubén Martínez, Alan Weisman, Debbie Nathan och Richard Rodriguez. Vi vill använda gränsen som en styrka.
Gränskulturen, har Byrd funnit, erbjuder en friktion som är bra för skrivandet. Till gränsen kommer människor för överlevnad. El Paso är en av sydvästra USA:s snabbast växande städer, speglande sig i Juarez gytter av själar, och ändå är den en enklav för sig, ett stycke land bortom allt, en vildmark där New York City vill dumpa sopor och försvaret sänka en del av sina atomrester.
Öknen formar sina livsöden, sina nybyggare. Och de som flyttar hit skapar sina föreställningar om öknen. Livet vid Gränsen blir ett tillstånd. En av de saker man kan göra här är att skriva.
Cormac McCarthy, gränslitteraturens mest självlysande eremit – han får individens utsatthet att skimra av språklig skönhet, så ömhudad att allt gör ont – har också slagit sig ner i El Paso, för att odla sin stil och undgå intervjuare och universitetsinbjudningar. I sin pickup kör han ut i spindelmarkerna och iakttar och skissar texter likt en målare vid sitt staffli.
Ingen öppnar när vi knackar på hos McCarthy. Hans hus är en vit bakugn med gallerfönster, halvt dold bakom kaktusar och skabbiga bilar.
– Han är väl och spelar golf med sina advokatkompisar, fräser Debbie Nathan, journalist och författare, som varje vecka går igenom mästarens soptunna för att finna ledtrådar till den artikel hon tänker skriva om ensamma ryttare och deras privata mytologi.
Själv flyttade hon hit för att hon ville vara nära Mexiko, nära bergen, och för att hennes barn ska växa upp i korsdraget från många sorters intryck. Gränskulturen är annars mest en litterär fetisch, säger hon, den romantiseras av de intellektuella på östkusten, som betraktar de fattigas skjul som uttryck för en postmodern arkitektur.
Debbie Nathan är en gränsmänniska; en god berättare, en som färdas blixtsnabbt mellan kulturens motsatspoler. Hennes bil är precis som Gränsen, säger hon, nersutten, dammig, omöjlig att sälja vidare.>/p> Barn simmar i Rio Grandes bruna vatten, solblänk från blöta ryggar som följer fiskstimmen och försvinner under ytan där någon slängt pantburkar ur bilfönstret.
Vi väljer de minsta vägar vi kan hitta. Ibland slutar de vid en gisten, halvt sönderfrätt träbro. Ibland upphör de bara i gruset mellan ett par vingliga yuccaplantor. Och floden är plötsligt borta, sänkt i en ravin, dold och kamouflagefärgad. Vi kör rakt igenom den vägkorsning, som på kartan kallas Esperanza, och tvärvänder en knapp timme senare när vi står ensamma med ormarna och det vita träkors, som markerar någon annans slutstation. Runt ett bilvrak klänger en handfull förvildade bikupor.
Det är mycket långt till närmaste brevlåda; på instrumentbrädan, under skorpionen av koppartråd, ligger fortfarande ett skrynkligt brev till en kvinna i New Mexico.
Någon mil norrut, på Interstate 10 och Highway 90, strömmar den tidlösa, eviga trafiken med sina kaffe-och-donut-pauser var fjärde timme. En annan värld. Den som reser till Rio Grande väljer egna rutter, här kan man sniffa på de stora orden. Överlevnad. Frihet. Rättvisa.
Vi kommer till Presidio när solen ligger på utan skuggor och den torra marken knäpper av sprickor och skorpioner. Pancho Villas män besköt en gång den lilla adobestaden från andra sidan floden och i fonden tornar de mexikanska bergen upp sig som stelnade vågkammar, darrande i värmen och beredda att när som helst brytas och skölja in.
Människorna i Presidio går långsamt och pustar ut i svalkan på tvättomaten. En kvinna passerar med paraplyet uppfällt. Bron till Ojinaga har glödgade räcken. Under ett träd framför en bilverkstad står tre män och delar på en läsk. Det dammar här i Mexiko som det dammar i Texas.
Vi är gringos. Vi är på gränsen. Några gör affärer, någon diskar svart, andra simmar över i gryningen. En dag som alla andra. Läskmännen nickar allvarsamt uppmuntrande och säger att det är för långt att gå till Ojinagas centrum. Vi tittar förbi dem, söderut längs en byväg täckt av gyllenbrunt stoft från bergen.
Natten hade vi tillbringat i Marfa. Dit kom vi från de gröna bergen ovanför Fort Davis, utmed en serpentinbana kantad av pinjeträd och störtloppssluttningar där hjortar lyfte huvudena från betet och mötte våra blickar. Ständiga kast mellan mättad grönska och sönderbränd sårighet.
Fort Davis söker de kreditvärdiga turisterna medan Marfa, döpt efter en gestalt hos Dostojevskij, inte verkar låtsas om sina fördelar. Men det var i Marfa ”Jätten” spelades in 1955 med James Dean, Elizabeth Taylor och Rock Hudson i huvudrollerna. Den stora ranchkulissen ute på slätten är numera nerfälld och bortkörd och oljan i filmen pumpades i själva verket upp längre norrut, i Pecos County. Marfas genuina centrum finns däremot kvar, med inhägnat torg framför domstolen med häkte och myndig fasad och med den intima huvudgatan dit El Paisano Hotel vänder en av sin murriga entréer.
På El Paisano bodde huvuddelen av filmgänget. Vi finner en ensam vaktmästare i en ekande lobby med breda trätrappor och välfilade paneler. Han hyr ut rum för 60 dollar, men inte ens den historiska stjärnglansen förmår kompensera ställets glåmiga ödslighet och vi checkar i stället in på det halvbesatta Holiday Capri Inn, där man kan köpa videofilmer som visar sju minuter legendariskt Marfaljus.
De mystiska ljusen i Marfa har naturligtvis aldrig kunnat förklaras, de bara uppenbarar sig i landskapet, som komna ur markens inre gömmor. När man färdas mot dem viker de undan som regnbågen. Om man fryser bilden ser ljusen ut att komma från flygplan eller en bädd av eldflugor. Kanske är det bara projektanställda gubbar som är ute och blinkar i halvdunklet.
Allt som påminner om ufon utövar en förunderlig lockelse i halvöknen. Egentligen vill vi aldrig få reda på sanningen om ljusens källa.
Också i tomheten har många velat markera sin närvaro. Sex flaggor har vajat över Texas, den spanska, mexikanska, franska, den amerikanska samt sydstaternas och republiken Texas.
Förebådande den amerikanska inmarschen utropade en grupp ranchägare, advokater och officerare 1840 dessutom republiken Rio Grande för att markera sitt missnöje med den mexikanska centralregeringen. Upproret leddes från en ranch nära dagens Zapata och Rio Grande-fanan vajade i dalgången i 283 dagar innan en huggsabel fällde flaggstången. Få saker är beständiga vid den flod som också kallas Bravo.
För drygt hundra år sedan hade Viejo Guerrero vid södra stranden 40.000 invånare och pulserade av kommers. Så kom järnvägen och förflyttade alla affärer till Laredo på amerikanska sidan. Dödskyssen blev uppdämningen av flodvattnet vid Falcon Lake, som dränkte fem städer och lämnade Guerrero som en strandad galeas i ett moln av sjöfågel. Numera sticker kyrkan och ett par andra flervåningsbyggnader upp ur sjön, avslöjade av den periodiska torka som lynnigt flyttar vattenlinjen och disponerar om landskapet.
Den friskaste av morgnar går vi i det sneda skenet som silar genom Ciudad Acunas gatunät. Borstar sopar trottoarerna och kvinnor och småflickor trycker näsorna mot skoaffärernas ännu fuktiga rutor. Utanför frisören sitter en man på en uppochnervänd hink med blanka rännilar dunstande mot cementen.
Det är den tiden på dygnet då träden nästan känns skira och människorna visslar medan de drar fram kärrorna med majskolvar och jordnötter. Svarta kråkor plockar fjädrarna på taknockarna. Skolbarn passerar på ett lastbilsflak; pekfingrar, förlägna skratt, se på mig-flin mot kameran.
Snart når solen himlen och allt ljus blir ett och odelbart.
Man kan hyra bil i Mexiko, självklart, men vi går och går på varma sulor, under arkader och oskyddade elsladdar, förbi män som hänger och pojkar som hänger bredvid, över sotiga gator med skeva fordon och rakt in i leenden och mörka blängar och genom famnar och erbjudanden och vi ser oss själva i skyltfönstren och vi är mitt i världen, nära livet.
Det är därför man reser: för att se andras gryning, för att försvinna i deras vardagssysslor.
Sett från söder är USA en obygd med reklamtavlor på spanska. Först där bakom skymtar neonet, oljan, amorteringarna. Vid gränsstationen står män i uniform och bläddrar i ens papper. Hundra meter bort klättrar de över, de som ska till sina jobb på fälten och i köken.
Men på Hidalgo-torget i Matamoros finns inget som vittnar om närheten till en magnetisk supermakt. Skoputsarna läser tidningen i skuggan under platanerna och ute på revolutionsplatsens svedda plattor dansar grupper av förskolebarn i pressade kjolar till hurtfriska sånger ur en bandspelare, som måste ha varit på resa genom Anderna och blivit tappad i Rio Grande vid framkomsten.
I Mexiko skorrar alla högtalare. De brustna trumpeterna och påstridiga rösterna, uppskruvade ur butiker och lastbilsfönster, följer oss genom marknadskvarteren där de studsar på plåttunnor och dämpas mot filtar med indianska sicksackmönster.
Sett härifrån utlovar USA tystnad. När man går över Gränsen lämnar man familjen och går ut i ensamheten.
Om nätterna knackar de illegala på ranchbyggnadens köksfönster och tigger mat på vägen norrut. Joe Finlay Jr. sålde sin ranch i Mexiko när en av maffiorna byggde en landningsbana på hans mark. Man lever utsatt under solen.
En afton tar han mig om axlarna och leder mig uppför trappan till väggar fyllda av familjeporträtt och enkelt naturmåleri. Ett långt liv samlat på träpaneler, i hyllor och skåp, bland hjorthuvuden, svämmande över alla bräddar. Ett svartvitt foto på en mycket liten pojke med stort gevär. Karlar i grupp; makthavare, solida, en värld för sig. En indianmålning: gåva från Barry Goldwater. Och så en man, högrest med överblick, omgiven av sex kvinnor i fallande ålder.
Manuel Trevino har jobbat här i åtta månader, en tvåspråkig cowboy som tvingades ut på vägarna när faderns familjeranch gick i konkurs.
– Farsan grävde allt djupare i hål som bara växte.
Det har kommit till för många mellanled i jordbruket och boskapsnäringen, säger Trevino. Han bär sorg i blicken, skild från familjen och reducerad till hjälpreda med sittplats i storkök och trötta kvällar med video.
Från mexikanernas pallar framför baracken är det trettio meter till trailerlägrets fniss och grillrök. Männen sover tätt ihop, på britsar i ett rum som håller vilddjuren borta och drömmarna koncentrerade. De talar allvarligt och långsamt, som för att inte tappa några ord på vägen.
Pedro Cruz vänsterarm bröts när han kastades av hästen. Ena lillfingret slets sönder av en snärjd kalv. Nu är det lappat med hud från magen. Han är 58 år, tog sig över gränsen 1980 och lärde sig sköta hästar genom att se hur andra gjorde.
– Min hustru och mina två barn bor femton mil söder om Nuevo Laredo. Jag hälsar på dem tre-fyra gånger om året. Alla i familjen har vant sig vid det här livet. Vi accepterar verkligheten.
Mary Finlay lagar ugnskyckling till lunch och yngsta dottern berättar om sina resor till Indien och Kina. De visar kamerorna, som Mister Finlay har gett dem, och vi tittar på fotografier med solnedgångar och boots med klackarna i öknen. Vi pratar om kontinenter bortom Rio Grande. Vi äter kyckling i en kvinnovärld med önskningar skilda från männens vardag, den med tjurblod och hagel på fingrarna.
Fem barn, fem döttrar, och ingen av dem delar faderns syn på ranchdrift. Joe Finlay kör omkring i sin van någonstans där ute i dammet, med mexikaner i kommunikationsradion, och ingen vet vart vägen leder den dagen Senor sitter av.
De migrerande monarkfjärilarna utanför köket skuggar vårt avsked och Mary Finlay placerar en gul insekt på instrumentbrädan, bredvid skorpionen och brevet till New Mexico.
Vi kommer till nationalparken Big Bend genom byn Lajitas, ännu ett grustag förvandlat till samhälle, om än litet och privatiserat, med bostadsrätter i prima virke och en Vilda västern-gata med souvenirpryttlar, hotell, kanotuthyrningsfirmor och just den sortens svala milkshakes som vi längtat efter halva dagen.
Big Bend är ett eldorado för hiking-amerikanerna. Från Lajitas leder asfaltvägar ut i vildmarken för att störta mellan bergväggar och förvandlas till stigar av småsten där Rio Grande bryter fram mellan lodräta kalkstenskulisser. Det är en av de mest sublima upplevelserna vid Gränsen att kliva ut i den grunda floden och lägga kinden mot Mexiko. Vid Castolon är ravinen ett Grand Canyon i miniatyr, upplevt underifrån.
Vadande i det smeksamma vattnet kommer ungdomar, som upprymda berättar om skallerormar och hornugglor längre bort i kröken. Påflugna sländor fyller luften när kvällssolen sveper klyftan i mörklila medan glöden falnar mot klippkanterna i väster. Floden meandrar så försynt att tystnaden tar över och berghällen känns som sammet.
Vi äter sen middag på Starlight Theatre i Terlingua, en till helt nyligen övergiven gruvby med tömda kvicksilvertillgångar, som nu väckts till liv av inflyttade konstnärer, hippies och forsrännare med aversion mot 9-till-5 och motorvägsramper utan reella utgångar. Alla i Terlingua sitter på träverandan och spelar gitarr och sjunger hobbyversioner av Joni Mitchell och Loggins & Messina; det är just den sortens by.
Starlight Theatre är traktens vattenhål, en färgstark himlabåge spänd över intima bord, med folksångarscen och en rund bar med tre kranier dinglande från taket. Kossor, tror jag. Ägaren Angie Dean svävar runt med silvrigt hår och småblommig klänning. Häromåret fick hon in Vietnamveteranen Spider i baren, en minerad själ på inre flykt utmed Gränsen. Angie bad honom sänka rösten och lät honom hamra till nya skyltar till toaletterna. Så föddes ännu en konstnär i Terlingua och Spider får numera ihop sina matpengar genom att sälja cementstatyetter av Jungfru Maria till de troende på andra sidan floden.
Det är sent när vi kör upp i bergen. I gruvbyns ruiner har de nya ökenråttorna, bankomatköns rymlingar, murat sig nya hem med kulörta lyktor som sprakar i månskensnatten. Där lever de: skal på skal, som ömsade ormskinn, som ömsade identiteter.
Vi somnar i björnarnas och örnarnas dalsänka, högt bland Chisos Mountains. Luften är torr och kryddstark. Fotograferna är uppe tidigt på morgonen. Hotellets övriga gäster går ur vägen, söker egna stigar till kontemplation och förundran.
Den som tar sig igenom öknen kommer ut som en annan.
Så åker vi med gränspoliserna i El Paso, mellan kaktusarna, längs stängslet. Nätet är närmast en gränsmarkering. Det kombineras där terrängen tillåter med en sträng av badstrandssand, som avslöjar alla avtryck från människor, kaniner och ormar.
I skymningen lämnar Noe Mendoza över. Han har just plockat upp och kört tillbaka tre dammiga män, som valde fel buske. När man är ny i polisyrket tror man att man ska åstadkomma något betydelsefullt, säger Mendoza, men snart inser man att detta är en omöjlig lek.
– Själv kör jag hem till familjen varenda kväll. De här männen har sina familjer långt, långt härifrån. När jag skickar i väg dem brukar jag säga: bättre lycka nästa gång.
Och när mörkret sänkt sig och stjärnbilderna öppnat sig för tolkning springer vi i hälarna på Dana Grayson, polisbefäl och gränskontrollant sedan tolv år; det tjuter om jeeparnas inbromsningar och gruset yr på slänten och vi hör flämtningarna som vore de droppar på vår egen hud och ur buskagen kommer uppgivna män, en, två, tre, och sedan en flicka, och de blinkar alla i det bländande helljuset och de hamnar mot motorhuven och i registren och ännu en dag går i deras liv och i morgon försöker de igen.
På en av höjderna på andra sidan stängslet brinner ett mycket litet hus. Lågorna tuggar obehindrat på den svarta silhuetten. Högt ovanför oss, osynlig på en amerikansk kaktuskulle, sitter Graysons kollega i en bil med infraröd kamera. Han kunde räkna mexikanerna i buskarna. Över polisradion beskrev han mönstret på flickans klänning.
Brownsville och Matamoros är tvillingar på grönsaksfältens lågland och mellan dem slussas Rio Grande mot mynningen vid Mexikanska bukten, där strandgräset vajar fritt över ödsliga dyner och kioskerna står tömda längs Highway 4 mot Boca Chica.
Vattnet från Colorado når det varma havet i ännu en av dessa Gränsens ödebygder, med myggsvärmar hängande kring fiskarna på den mexikanska sidan och i den fina sanden i norr kör buckliga bilar fram med plastskynken över baksätena. En pojke i blöta kläder kommer vandrande från den andra världen och kastar oroliga blickar mot oss, de obekanta.
Jag går ut i havet och känner hur porerna dricker efter veckor i torka och damm, som bankats ur urberget och själva existensen. Vilken flod som helst skulle bli glad över att få avsluta sin färd på en så fridfullt vacker plats.
Vi språkar med två pensionärer som gjort stranden till sitt fiskeparadis. Spöna står nerstuckna i den blanka sanden där de parkerat sin slitna pickup. Två gånger i veckan kör Antonio Petrarca och José Frausto hit för att spela sitt bingolotto med havet som allsmäktig domare.
Här har de sett alla sorters trafik och de föredrar att fästa blicken vid de svajande spöna.
– När man blir gammal blir man rädd, säger José Frausto. Det är många som smugglar här vid mynningen. Kommer fem-sex unga killar håller man sig undan. För dem har livet inget värde. De har ingenting att förlora.
Innan vi lämnar Rio Grande far vi ut mot Padre Island, det sydligaste av de permanentade sandrev som följer Texas kustlinje ända upp till Galveston, en dagsfärd från Gränsen. På South Padre Island reser soldyrkarna ett nybyggarsamhälle utan tungt bagage, utan bekymmer om horisonten. Hästar travar i vattenbrynet, luftkonditioneringen blåser för fullt.
Man befinner sig mitt i havet, med solreflexer över allt, och från den välvda bilbron över dyningarna ser man två länder separeras av vatten från Klippiga bergen, med droppar som varit på väg i miljontals år.
Då rör sig oväntat den gula monarkfjärilen och kasar ner från instrumentbrädan. Bakom den står skorpionen i försvarsställning. Vi placerade den där för nästan två veckor sedan och glömde bort den; den blev så snabbt en självklarhet på näthinnan, en av oss, en resenär på drift. Nu ser vi dess glänsande koppartrådar och påminns om de nakna, bruna fötterna och mulorna som stretade uppför slänten mot den skuggiga byn vid flodens strand.
Vi postar brevet till New Mexico och kör norrut, med den ljumma havsvinden tumlande genom hår och sinnen. Och alla de mörka flickorna på radion sjunger:
”You paid the price to come this far/Just to wind up where you are/And you´re still just across the borderline.”