(Göteborgs-Posten 5/6 2010)
Du skall icke dräpa, heter det i det kristna budordet. Islam kallar sig fredens religion. Är dödandet alltså naturligt och inte inlärt? Eller hänger våld och hyckleri samman?
Hos individen kan kriget efteråt återupplevas som en parasiterande sjukdom, en fläck på själen eller i psyket. Systemet tvår dock helst sina händer. Militärläkare har sedan 2001 omdiagnostiserat fysiska skador hos 22.600 amerikanska soldater i Afghanistan och Irak som personlighetsstörningar. När de skickas hem till USA med den lappen i handen går de miste om den invaliditetsersättning på livstid som de annars har rätt till.
Sänder staten ut unga människor i krigssituationer finns risken att de kommer att döda eller dödas.
När jag själv som tonåring sökte vapenfri tjänst var hela saken högst personlig. Mitt främsta argument var att de unga killarna på andra sidan förmodligen var ungefär likadana som jag och att jag inte hade något otalt med dem. Jag fick så småningom avslag på min ansökan för att mitt ställningstagande ansågs ”mer intellektuellt än emotionellt betingat” (det stod så i expertutlåtandet). Hade jag brutit ihop och gråtit hade jag kanske sluppit.
Vad händer med en person som dödar andra i allmänhetens tjänst? Danmark har skickat trupp till Irak och Afghanistan och den danske översten Lars R. Møller för i ”Vi slår ihjel og lever med det” en intressant och nyanserad diskussion om samhällets våldstolerans och individens skörhet.
Møller tycker att han själv borde ha fått känslomässiga problem eftersom han varit medskyldig till 150 människors död. Men när han återvände från uppdraget i Bosnien infann sig ingen ruelse. Fick han dåligt samvete var det för att han inte hade något.
Han betraktade sig själv som någon som fått lära sig att vara vänlig mot sina medmänniskor. Den präglingen borde göra krigstjänsten omöjlig, menar han. Tveksamheterna kan emellertid övervinnas med målinriktad träning – de skeptiska skulle säga indoktrinering – som klargör tjänstens förutsättningar.
Hur står man ut? Møller har frågat 249 danska soldater som återvänt från krigsområden. De flesta uttrycker inga direkta samvetskval. ”Nej, jag har aldrig skjutit någon som inte förtjänade det” är ett svar i mängden. Samtidigt berättar de om fysiska och psykiska reaktioner efteråt, om händer som skakar, om tunnelseende och känslan av att stå bredvid skeendet. Två tredjedelar svarar att de har dåligt eller förvrängt minne av stridssituationerna.
I decennier har vi bombarderats med våldslösningar på olika problem. Evan Wrights reportagebok ”Generation Kill”, som också blev tv-serie, visade hur unga killar från amerikanska landsbygden skickades till Irak och berusade av allmakt och upplevelsen av verkligheten som dataspel gjorde vansinnesraider in i byarna. Mediebombardemanget har gjort att den instinktiva moralen, eller inlärda civiliseringen, alltmer separerats från avtryckarfingret. Vi omges av vardagsvåld i sådan omfattning att vi nästan inte längre diskuterar det.
Samtidigt som machismon gjort comeback – som mansideal, som kommersiell formel, som politisk-religiös hotbild – har soldaterna, åtminstone de danska som Møller skriver om, professionaliserats. De tar det inte personligt. Åtminstone inte förrän de kommer hem igen och upplevelserna hemsöker dem.
Det finns något rationellt och samtidigt iskallt i konstaterandet att den som vet vad han ger sig in i löper mindre risk att krisa efteråt. Møller understryker att de återvändande danska soldaterna inte är några tidsinställda bomber. Det bör finnas psykologisk beredskap för att ta hand om dem, men de flesta kommer hem som starkare, mognare människor som har gjort något positivt för världen, skriver han.
Fan tro´t. ”Suppose they give a war and no one comes” sjöng en gång West Coast Pop Art Experimental Band. Naivt, kan jag kanske tycka nu, men jag är glad att det också har funnits sådant att lyssna till.
För Anne-Cathrine Riebnitzsky, dansk språkofficer med två vändor i Afghanistan, råder ingen tvekan om att de internationella styrkorna är goda. Hennes bok ”Kvindernes krig” är inte någon ny bokhandlare i Kabul utan en serie rättframma rapporter om kvinnor som kämpar sig till en smula syretillförsel i ”ett slags medeltid kompletterad med dromedarer, mobiltelefoner och raketförstörelse”. Riebnitzsky anser att militärer och politiker har misslyckats med att berätta att livet har blivit normalt för första gången på 30 år.
Den saken kan man ha olika uppfattningar om, men det mesta talar för att hon har rätt när hon skriver att ”om vi som ställföreträdare för Afghanistans polis och armé lämnar landet kommer talibanerna att fylla tomrummet”.
Ingen vet i dag hur det här landet som ska kunna klistras ihop till en demokrati. Man kan vilja sätta ett slutdatum för det svenska tillbakadragandet, men det går inte att strunta i det potentiella helvete som skymtar bakom Hamid Karzais korthusregim.