Där ingenting betyder någonting

(Obs, Sveriges Radio P1, 12/10 1995)

När allt är lika giltigt blir förstås allting likgiltigt.

Vem kan säga något taskigt om Nordman eller Ace of Base när så många köper deras skivor? Passar inte muslimska kvinnor i slöja och varför skulle inte den som gör större avdrag få behålla mer av lönen?

Egentligen kan man inte påstå någonting om någonting. Vi lever – precis som alla visserligen alltid har gjort – i en ny tid och då kan man inte hävda att solidaritet är bra och att ojämlikhet är dåligt. Ord upphör eller töms på innehåll. Somliga har otur och en del ber ju faktiskt om det.

Det vi känner är precis det som händer: samhället upphör som begrepp, som idé eller kollektiv som man kan tillhöra. Det existerar inte längre som skelett eller struktur i vår mitt. Vi har helt enkelt blivit alldeles ensamma.

Atomiseringen leder till att centrum löses upp och att varje konsumtionsbeteende, varenda narcissism och varje attityd lever sitt eget liv i en till synes fördomsfri, men i grunden likgiltig omgivning. Eftersom man inte bör sticka ut hakan rensas debatten på debatt och töms våra innerstäder på levande människor efter kontorstid.

Stellan Lindqvist skrev nyligen en befriande artikel i Göteborgs-Posten om skinheads, som har accepterats som mode och skattefinansierad ungdomskultur när de i själva verket står för en uniformerad ideologi som dagligen borde störas och bekämpas, i skolan och varhelst människoföraktet visar upp sitt renrakade tryne.

Också krigen passar in i denna nya tid. I gamla Jugoslavien finns ju idioter i alla läger och därför har vi inte vetat hur vi ska ta ställning, därför har vi låtit allt gå så långt att alla barriärer hunnit knäckas.

Trötta på debatt och mätta av chips bänkar vi oss i stället framför Ricki Lake och Robert Aschberg för att konsumera andras sociala missnöje och misslyckanden som apspel inför publik, komplett med skrattpaus och avbrott för meddelanden från våra sponsorer.

Marknadsideologins triumf över politiken framgår inte minst av denna känsla av att allt är tillåtet och ingenting fel. Man kan ändå inget göra. Människan är sig lik – och alltså i grunden ond. Låt dem hålla på, här sköter vi vårt. Flyktingströmmar, europarlamentariker och cyberrymder till trots har världen på några få år blivit så liten, så liten.

Men vissa saker är viktigare än andra. Och vissa åsikter och beteenden är felaktiga.

När detta inte får märkas i den allmänna debatten skenar kommersialiseringen av våra tankar. Pressen låter nöjesbilagorna svälla medan utrikeskorrespondenterna kallas hem och public service-tanken strimlas, utan att någon säger sig önska detta. Denna förskjutning i den massmediala lasten befrämjar två saker: konsumtion och ensamhet. Befriade från sammanhang griper vi efter det som är kvar av våra plånböcker.

Ensamheten bor dessutom granne med övergivenheten, som är en av fundamentalismens grundkänslor.

Reklamen, som ju ligger tätt inpå tiden som en extra hud, hyllar också ensamheten. Den smickrar vårt unika val av massproducerade varor. Vi framställs som speciella när vi inhandlar klädesplagg eller läskedrycker som alla andra speciella redan köpt. Inflytande utövas via TV Shop och fjärrkontroll.

Tidigare kände man igen diktaturer på att deras nationella lotterier hade sanslöst höga toppvinster. En vinnare tog hela potten och vann hela världen. Numera ser miljoner människor i politiska demokratier spelvinster som enda chansen att höja sig över konsumtionsgenomsnittet. Demokratier är mer horisontella och fler människor kan därför varje vecka uppleva sig som potentiella mångmiljonärer.

Poängen är dock den samma under den politiska diktaturen och den kommersiella terrorn: endast ensam kan man vinna fördelar. Den som går samman och pratar allvar med andra riskerar att försvinna i en katakomb eller att drunkna i ett förinspelat gapflabb.

När allt är lika giltigt finns inget att förhålla sig till.

Då står tv:n påpassligt där den står, mitt i lägenheten. Ett jobb som programledare i tv är en alternativ lotterivinst, lika slumpmässigt hamnar det där man minst kunde ana det. Mediernas bländande innehållslöshet rymmer en ensamhetskarriär anpassad till den nya tiden. Kändis vid 18, föredetting vid 19.

Man kan också uttrycka det så här: varenda gång Bruno Wintzell eller Agneta Sjödin eller Staffan Ling eller någon av de andra sinsemellan utbytbara visar sig i rutan är det en förspilld möjlighet.

Denna uppgivenhet är naturligtvis något slags arv som vi skickar vidare till de unga. Skratta och ta vara på extraerbjudandena – något annat är faktiskt inte möjligt. Tolerans betyder ju numera att inte bry sig.

Samtidigt som allt gjorts lika giltigt och man inte kan säga något bestämt om någonting har segregationen och ojämlikheten i vår närmaste omgivning ökat. Finns det, bortom skratten, ett samband mellan vår leda inför det vi ser och vår rädsla för det som vi inte ser?