(Göteborgs-Posten 10/2 2012)
Nick Cohen
You can’t read this book
Fourth Estate
Nittionio procent av all censur syns inte, skriver den brittiske journalisten Nick Cohen. Även om några modiga talar högt kommer de förmodade konsekvenserna av deras regelbrott att få de allra flesta att hålla tyst. På nätet kan information spridas som aldrig förr, men Cohen varnar för illusioner: musklick ersätter inte politisk handling och transparensen gör också att makten ser vad individen håller på med.
Mot uppfattningen att vi lever i en allt öppnare värld invänder han dessutom att vi för trettio år sedan var friare att ifrågasätta religioners kontrollanspråk än vi är i dag.
I ”You can’t read this book” sammanfattar Cohen den aversion mot yttrandefrihetens fiender – staten, pengarna och religionen – som under många år varit drivkraften i hans journalistik i bland annat the Observer. Idémässigt rör han sig i samma sfär som den nyligen bortgångne Christopher Hitchens. Hans hållning är välformulerat antitotalitär: rasism och teokrati måste bekämpas med samma frenesi; fascism och islamism är tankesystem det aldrig får kompromissas med.
Fatwan mot Salman Rushdie blev vår tids Dreyfusaffär, menar han. Genom den placerades terrorn inte på torget eller i tunnelbanan utan på redaktionen, hos förlaget och i teaterfoajén. Kenan Malik har tidigare beskrivit hur västvärldens intellektuella internaliserade denna dödsdom och gjorde sig stumma inför doktrinära övergrepp hos ”de andra”, med vittgående konsekvenser för det politiska samtalet.
Ömhudad religion var en icke-fråga före ”Satansverserna”. Nu är oron etablerad som dov grundton.
Det finns inget spontant hos censuren. Den har ekonomiska eller politiska motiv, det handlar inte om baktalade direktörer eller kränkta demonstranter utan om maktfullkomliga institutioner. Den skickar advokater efter dokumentärfilmare, poliser efter dissidenter och hitmen efter tecknare. Dessutom har den långt minne. Bankanställda som berättar om oegentligheter för en journalist kommer inte heller att få jobb hos någon konkurrent. Hädare ska aldrig känna sig säkra när de öppnar ytterdörren.
Påståendet att provokatörer har sig själva att skylla kan numera höras långt in i kretsar där man trodde att provokationen sågs som ett nödvändigt, livgivande inslag i demokratin. Rushdies förläggare i London tog emot brev skrivna i blod och telefonsamtal med hot om att döda inte bara honom utan även hans dotter. De andra föräldrarna i hennes skola begärde då att hon inte skulle få gå kvar eftersom risken fanns att mördarna fick tag i fel flicka (som om någon vore den rätta). I Holland krävde den mordhotade Ayaan Hirsi Alis grannar att hon skulle flytta. Rädsla urholkar själen.
Indien står med skammen att både ha varit det första land som förbjöd ”Satansverserna” och att ha drivit sin främsta konstnär, Maqbool Fida Husain, i landsflykt. I hans nya hemstad London ställdes sedan en utställning med Husains verk in av rädsla för religiösa extremister. Om detta stod det då inte en rad i tidningarna.
Cohen själv skäms över det Storbritannien som också välkomnar förtalsturism, där utländska (läs: amerikanska) medier kan dras inför rätta av utländska medborgare och tvingas till skadestånd, som vore omöjliga i länder med starkare skydd för det fria ordet (läs: USA). Både företag och kändisar i trångmål har här hittat ett rättsväsen berett att sätta yttrandefriheten under press.
Frågan som följer med mellan raderna i ”You can’t read this book”, tvärs över sidorna, är den om vad som inte blir sagt eller skrivet på grund av hotkulturens permanentade närvaro. Under ytan väntar de kränkta på att få utkräva hämnd i den stund då vaksamheten förslappas. Här finns en tydlig parallell till den skamfyllda hederskultur som begränsar ungdomars förväntningar på framtiden. ”Ett av problemen i hanteringen av hederstänkande är att det inte är det fysiska våldet som utgör systemet,” skrev Lena Andersson i Dagens Nyheter 14/1. ”Hedersmorden, som är få, är snarare tecknet på att systemet krackelerar. Det fysiska våldet följer när tvånget misslyckas.”
Systemet här är tystnaden: det är den man uppsöker som skydd, den som får människor att urskulda och till och med försvara det oförsvarbara.
Och stiger man ur ledet i ett företag eller en offentlig verksamhet rubbas det systemets cirklar, man isoleras, skaffar sig fiender i tystnadens inre. Samtliga whistleblowers jag känner till har hamnat i arbetslöshetskön, skriver Cohen. På nätet kan de sedan protestera, lägga ut dokument – men också försvinna i mängden.
Här lurar en annan aspekt som inte diskuteras närmare just i den här boken: underhållningsinfarkten. Ingen censur är mer effektiv än den som får befolkningen att vända blicken bort från hur samhället styrs och makten verkar.