Bland kaffemuggar

(Sydsvenskan 11/8 2012)

Vad behöver den vars perspektiv är instabilt och kortsiktigt? Väldigt ofta stabilitet och långsiktighet. Den insikten kräver ingen raketforskarexamen; ganska många fritidsledare skulle kunna säga samma sak.

Lustigt då att så många barn och ungdomar, inte minst i Malmö, lever ett liv där mycket gungar och väldigt lite kan sägas om morgondagen annat än att problem som inte erkänns och möts med uppriktighet (i klartext: pojkar och unga män vid sidan om samhället) kommer att växa till sig.

Kanske tycker politikerna, konferenstränade i marketingjargong, att det räcker med att marknaden fyller fritiden med sina knep och produkter? Den traditionella fritidsgården verkar i alla fall förbisprungen, av tiden och av dem som förväntades komma dit. De vuxnas eviga oro för vad det ska bli av de unga har dessutom fått annan riktning: när skolan är nere för räkning och alldeles för få barn får rätsida på bokstäver och siffror är det inte läge att prata om gänget i gångtunneln.

Fosie är annars en av de där gångtunnelstadsdelarna i Malmö, som skulle må bra av en genomtänkt, uthållig framtidsfilosofi. Här saknas mycket bakom den klämkäcka mångfaldsretoriken. När nu dessutom en av de få stabila träffpunkterna i området, Hermodsdals gym, som är så mycket mer än ett gym, får sina kommunala bidrag indragna kommer det att krävas en hel del snömos för att täcka över realiteterna.

Sahbi Hemissi, som hållit i verksamheten i tolv år, jämför med gatukontoret som brukar laga hålen i gatorna. Hålen i samhället hamnar bland kaffekopparna hos socialen, polisen och tjänstemännen och eventuella beslut skjuts till nästa sammanträde, och nästa. Den högsta stadsdelspolitikern har sagt att kommunen inte kan anställa eldsjälar, vilket ska översättas med att det är bättre med folk som inte bryr sig.

En liknande njugghet har visats boxningstränaren Dallas faderligt tålmodiga verksamhet i Rosengård, en annan instabil stadsdel där kommunen i stället gjort dyra ombyggnader av lokaler för kortvariga, hastigt försvinnande aktiviteter. Uppenbarligen saknas långsiktiga idéer hos stadsdelspolitikerna; problemen rullar de framför sig, som snöbollar som lätt växer till klot.

Därför blir det brandkårsutryckningar, tillfälliga projekt. En eventkultur etableras och manegen krattas för hiphopkonsulter och affärsverksamheter på de sociala (som Lugna Gatan) eller kulturella (som Spiritus Mundi) områdena. Med förhastade beslut utan sikte på varaktig förändring får man på köpet kriminella personer i socialarbetarjackor och medvetslösa skolsamarbeten med diktaturstater.

Det är i gapet mellan stadens imageprojektioner och dess verklighet som idéfattigdomen, passiviteten och uppgivenheten visar sig. Det finns ingen som vet vad hon ska ta sig till med gångtunnlarna och Sahbi Hemissi har inte längre någon lön.