(Göteborgs-Posten 14/6 2015)
Robert Putnam
Our kids. The American dream in crisis
Barnen utgör lackmustestet: vi doppar dem i samtiden för att förväntansfulla – eller allt oftare bekymrade – få veta något om hur det kommer att gå för oss alla.
I Sverige tycks pessimismen större än på länge. Skolorna går i kvav och förutsättningarna för att eleverna ska bli insatta, deltagande medborgare spaltas upp, skingras, förflyktigas. Hela kulturen har infantiliserats och framtiden verkar glåmig. Klasskillnader skulle kanske kunna hanteras politiskt, men vad göra åt vidgade värderingsklyftor?
Robert Putnam, statsvetarprofessor vid Harvard, blev för femton år sedan en återkommande referens i samhällsdebatten genom sin bok om det förlorade sociala kapitalet, ”Bowling alone”. Han identifierade där en förskjutning från det gemensamma till det individuella, eller det ensamma, som knappast har stannat av sedan dess.
Hans nya bok ”Our kids” famnar också brett. Med intervjuer och diagram vill han visa hur hans egen skoltids relativt egalitära småstads-Amerika (han gick ut gymnasiet 1959) har förvandlats till ett nygammalt klassamhälle där barn med olika ekonomiska förutsättningar har allt mindre med varandra att göra.
Putnam är långt ifrån den första som pratar om kris för den amerikanska drömmen om jämlika möjligheter – ”equality of opportunity” – att skaffa sig ett gott liv. De brustna löftena är ett tema som länge figurerat i debatten; minns exempelvis Gunnar Myrdals ”An American dilemma”. När journalisterna Donald Barletts och James Steeles mastodontiska artikelserie ”America: What went wrong?” från Philadelphia Inquirer kom i särtryck 1991 orsakades rockkonsertlång köbildning i tidningshusets entré.
Putnams berättelse börjar i hans gamla hemstad Port Clinton i Ohio, ett litet mini-Amerika som röstar som hela USA och som på 1950-talet befolkades av hemmafruar och heltidsarbetande fäder med barn som skulle komma att få långt bättre utbildning och, för det mesta, bättre ekonomi än föräldrarna. Klasskillnaderna doldes bakom gemensamma fritidsaktiviteter och elever med skilda förutsättningar blandades i samma skola, i samma klass.
Barnen till dem i Putnams årskull har däremot inte fått det bättre än sina föräldrar. ”Rulltrappan som förde upp de flesta i avgångsklassen 1959 stannade plötsligt när våra barn klev på.” Vi har hört det förr, också i Sverige: den generella utvecklingen har vänt, barnen rullar bakåt, nedför.
När vi nu tittar oss omkring ser vi dystopins konturer. I Putnams USA avgör utbildningsnivån om du faller eller stiger uppåt. I Sverige finns en utbredd känsla av att välfärdssystemet inte är kompatibelt med en ny och segregerad verklighet.
Mot Putnam kan man invända att han minns selektivt. Det amerikanska femtiotalet har ju beskrivits som en konformismens tid, ett tillstånd det senare revolterades mot. Fler tjejer än killar hoppade av college och rasismen var påtaglig. Å andra sidan har landet kanske aldrig befunnit sig närmare en utopisk föreställning om möjligheternas oändlighet än då.
Den franske ekonomen Thomas Picketty pekar på skenande förmögenhetsskillnader världen över. Efterkrigstidens utjämning var en parentes, läget nu påminner mer om 1890 än 1960. Vardagslivet i globaliseringens och krisernas skugga har för miljoner amerikaner kommit att handla om arbetslöshet, låglönejobb och obetalda skulder. De som fått det sämre skiljer sig oftare, missbrukar oftare, och deras barn studerar inte vidare. Att de inte längre bowlar tillsammans eller nätverkar på kyrkbacken blir då mindre förvånande. Socialt kapital uppstår inte i ett vakuum.
Mellan 1980 och 2012 ökade collegeutbildade amerikaners timlöner rejält medan de med låg utbildning fick se sin inkomst sjunka. Alltfler familjer lever i bostadsområden som är ekonomiskt separerade. Skolorna har blivit alltmer segregerade. När inkomstskillnaderna minskade gifte sig fler över klassgränserna, nuförtiden söker man partners inom samma grupp.
Det innebär att rika och fattiga amerikaner i ökande utsträckning lever separata liv och bor och uppfostrar sina barn i skilda världar.
Putnam betonar att det tar tid för inkomstklyftor och segregation att slå igenom i barnens vuxna liv. Han jämför med förbränningsmotorns långsiktiga effekter på atmosfären. Det vi gör nu, den skola och de framtidsutsikter de unga erbjuds, kommer att prägla morgondagen.
I USA söker sig skickliga lärare till höginkomststadsdelar med skolor med goda resultat. I fattigare områden råder ”ett klimat präglat av oordning och till och med fara”. En av slutsatserna i ”Our kids” är att ”låginkomstskolor producerar lågpresterande elever oavsett elevernas bakgrund och förmåga.”
Och i Sverige? Skolans värld har förändrats av kommunalisering, friskolor och fria skolval. Boendesegregationen segregerar andra områden. Det finns en spridd uppfattning att vi framöver, precis som i Putnams studie, kommer att få leva med två olika slags skolor och åtskilda arbetsmarknader.
Skulle våra barn fråga oss om detta verkar vi mest käckt uppmana dem att tro på sig själva.