(Dagens Nyheter 19/9 1986)
Eldarna brinner i rostiga tunnor och värmer den gnistrande höstmorgonen på Ryesgade. Gatstenarna är upprivna, barrikadernas byggrester – plankor, ståltråd, kylskåp och sopkärl – stänger av kvarteret. Överallt spensliga figurer i svarta huvor och blå byggoveraller, i skinnpajar och motorcykelhjälmar.
Det känns här i befästningens skugga som att stå på jordens botten: instängd, kringränd och observerad i djupet av Köpenhamns sotiga Österbrokvarter. Ute på den avspärrade trafikleden Blegdamsvej byter poliskolonnerna av varandra varannan timme, på balkongen till Rikshospitalets tionde våning sitter polisens filmteam och söker sig in genom stålspjutshindren på den uppgrävda Trepkasgade. Våra ansiktsuttryck ingraverade i evighetens videominne.
Uppemot 400 ockupanter befinner sig i ”det befriade området”. De är nu allas villebråd. En mycket stor del av dem är tonåringar, många ner i 15-årsåldern. Det svarta hålet kring dem växer, det tycks inte finnas några landgångar till det samhälle som i deras ögon enbart står för ”no future”. I Ekstrabladet är de ”en brutal här av terrorister” och enligt BT ”skrupelfria desperados”.
Jag klättrar i denna overklighetens bråte som förfärad iakttagare av två arméers kusliga spel på randen av katastrofen. Och från rådhuset ekar som vanligt tystnaden: där inne har överborgmästaren Egon Weidekamp för många år sedan slutat avlyssna den verklighet som inte låter sig planslipas i sammanträdesprotokollen.
De maskerade ungdomarna längst upp på tegelstenshögarna ser tuffa ut, men de är skiträdda och de är maktlösa. Jag har varit med inne i många av deras besatta byggnader de senaste fem åren, lyssnat på stormöten, sprungit med min bandspelare i deras galna gatloppsdemonstrationer genom rusningstrafiken. Och alltid har de tvingats ut på gatan igen, upp mot väggen, ut i den döda kommunikationens ödemark.
På ett plan knyter BZ-rörelsen an till 70-talets stadsmiljögrupper: den kräver boinflytande och ett stopp för den kommersiella kalhuggningen av livet i city. Men när de utsträckt sina krav till att gälla självförvaltning i ockuperade bostadshus och kulturlokaler har BZ-arna doppat tårna i förbjudna vatten. Medan kommunalpolitikerna förhandlat med byggbranschen har polisen gått lös på dem som satt sig ner till försvar för övergivna hyreskåkar och rivningshotade bygglekplatser.
Köerna till bostad, utbildning, arbete, till ett liv som ansetts vara en rättighet placerar stora ungdomsgrupper i den iskalla klyftan mellan utfästelse och uppfyllelse. BZ-arna har slagit upp sin vänthall mitt i samhället. De förväntar sig inte längre någonting, absolut ingenting. Det de själva skapar är det enda som är verkligt.
Striden på Österbro var förutsebar och kunde därför ha förhindrats. Den är kulmen på 80-talets oförmåga i Danmark att politiskt hantera en tilltagande social utslagning och växande generationsmotsättning vars existentiella dimension kastar en becksvart slagskugga in i 90-talet.
Jag vägrar att betrakta en 15-årig kille från Köpenhamn som terrorist eller desperado, särskilt som brottet består i att han slagit sig ned i ett hus som länge stått tomt. Om man avvisar tanken på fastighetsbeståndet – ja, hela stadsmiljön – som en spekulationsmarknad bör det inte vara omöjligt att koppla ihop bostadslösa ungdomar med tomma bostadshus.
Ansvaret ligger hos dem som har makt. De maktlösa kan till sist bara skrika, rakt ut, tills tystnaden slår lock för öronen.