(Socionomen nr 6 1989)
Vem vill väl hellre verka gammal än ung? Ungdomlighet har varit efterkrigstidens dominerande ideal; frigörande och ångestskapande, omöjligt att undkomma.
Som de flesta ideal bygger ungdomligheten på att komplikationerna opereras bort. Således har ungdomligheten skilts från ungdomen eftersom ungdomar betraktas som samhällsproblem.
Ungdomlighet är disciplineringens fernissa. Den sitter på oss allihop, det är i alla fall vad vi hoppas.
Ungdomstiden beskrivs ofta som en vänthall. I alla avseenden har den förlängts både uppåt och nedåt i åldrarna. Ungdomens kombination av oansvarighet och blodigt allvar har smittat av sig, runnit ut som bläck. Begreppet ungdom har tömts på innehåll.
Det är kanske rentav dags att dödförklara ungdomen: ungdomstiden är snart förbi, inte bara för de unga, utan för oss alla.
Detta tänker jag medan jag sitter på kafé i Lund och fikar med Thomas Ziehe, den inte minst i Sverige alltmer omhuldade tyske pedagogen som i flera böcker – nu senast ”Kulturanalyser” – försökt visa hur de unga svarar på förändringar i samhället.
Ungdomsforskning är i ropet: hos de unga söker vi vuxna en kristallkula när vi tvivlar på vår egen orienteringsförmåga.
Till ungdomsforskarna från Lund till Umeå har läromästaren Ziehe nu ett dystert besked:
– Allt som hänger samman med ungdom kommer att upplösas. Diskussioner om det typiska för en viss ålder kommer snart att vara gammalmodiga. Vi pratar om ungdomsproblem eftersom vi föreställer oss att de unga visar oss framtiden. Det är en illusion att vi genom att syna de unga skulle kunna kontrollera denna framtid. Så enkelt är det inte längre. Förändringen, den kulturella moderniseringen, finns mitt bland oss, på gott och ont.
Han menar att det moderna samhället kännetecknas av traditionsupplösning;
– Det självklara har förändrats oerhört mycket på 20 år. Numera är det accepterat att vara lite alternativ. Därmed minskar utrymmet för provokationer. Generationsmotsättningarna minskar. Vuxna skiljer sig, byter arbete, är inte ”färdiga” lika tidigt som förr. Jag tvivlar på att ungdomsproblem skiljer sig från vuxenproblem.
Svensk ungdomsforskning lutar sig tungt mot Ziehes kulturkritiska utsagor. Hos honom möts ett socialt och ett psykoanalytiskt perspektiv. Han är professor i pedagogik vid universitetet i Frankfurt, men kan närmast beskrivas som en tvärvetenskaplig impressionist.
Han sysslar inte med enkäter och statistik, utan med teckentydning och tidsavläsning. Med sin teoretiska lärofader Jürgen Habermas talar han om ”den nya oöverskådligheten”:
– Aldrig förr har vi haft så få traditioner att luta oss emot, aldrig tidigare har vi varit tvingade att träffa så många val. Läraren ger inte längre barnen tillgång till världen. Det monopolet är brutet. Barnen har andra referensramar och annan kunskap, Numera finns inga vita fläckar, barnen vet allt om de vuxnas värld. Man kan undra vad som händer med dem som inte har några upptäckter kvar att göra.
Det är spännande att läsa Ziehe. Han försöker se öppningar där förvirringen är som störst.
– Åttiotalets Tyskland är ett mindre brutalt samhälle än 1950-talets, som jag var barn i. Det finns ingen anledning att vara kulturpessimist som så många tycks vara i Sverige. Vem kan på allvar hävda att det var bättre förr?
Här är ungdomsarbetslösheten extremt låg och den sociala oron väl dold. Samtidigt genomförs kampanjer (som ”Tänk ett slag”) mot de ungas beteende och varje projektansökan, som nämner ”åtgärder mot ungdomsvåldet”, kan räkna med välvillig behandling.
Upplevelsen av att samhället har förråats kopplas av medierna och i vårt medvetande samman med begreppet ungdom. Definitionsmässigt ses de unga som ett problem.
– Regeringar vill gärna uppträda som föräldrar, säger Ziehe. Resten av befolkningen ser inte de pekpinnar som de unga möts av. Ungdomar har ögonen på sig, därför tror man att deras miljöer är särskilt farliga. Men vem vet vad som händer i hemmen, bakom stängda dörrar?
Vår bild av barnen präglar naturligtvis de institutioner vi skapar åt dem. De premierar en viss livsstil, både i skolan och på socialbyrån. I skoldebatten sägs ständigt att skolan ska efterlikna verkligheten, arbetsmarknaden, livet utanför. Varför det, frågar Ziehe. Skolan är ju vår allra bästa chans att tänka nya tankar, att bryta med konventionella uppfattningar om hur allting bör vara.
Thomas Ziehe har genom åren fört fram en rad bestickande tankar, till exempel:
När auktoriteterna undergrävs försvinner den sociala kontrollen och de unga överlämnas åt sig själva och ”sin” kultur. Ungdomskulturen blir en ”social livmoder” i föräldrarnas frånvaro, livet en abstrakt tillvaro i fritidssektorn.
Medierna har trätt i verklighetens ställe: genom massmedierna får de unga filtrerad andrahandskunskap som konkurrerar ut de egna erfarenheterna. Ut ur det släckta videorummet träder en människa med splittrade snapshotreferenser, oförmögen till djupare känslor som kärlek och solidaritet.
Ingen chockeras längre av en punkare, den kulturella moderniseringen har trängt långt in i vardagen. Tidigare skapade subkulturerna nya stilar och symboler. Numera har de blivit konservativa öar i det moderna, befästningar som skyddar medlemmarna mot vardagens snabba svängningar. Bland dessa nostalgiska subkulturer är hårdrockarna de verkliga ”fundamentalisterna”.
Det sista är intressant, tycker jag. Hårdrockens ständigt starkare ställning, inte minst bland arbetarpojkar, tycks motsäga Ziehes idéer om subtilare sociala och estetiska nyanser och om minskade generationsklyftor. Hårdrocken är ju den enda föräldrafria musik som finns kvar.
– Det kan stämma, men den tillåter en också att vara naiv. Man kan leka ironiskt med satanismen och den dåliga smaken. För en stund glömmer man vad det innebär att få ansvar.
Thomas Ziehe låter blicken svepa över staden och i sönderslagna sociala strukturer ser han också nya språk och förhållningssätt växa fram. De ungas problem kan inte beskrivas i sextiotalstermer; de har ett annat sätt att kommunicera.
Han har fått mycket skäll för att han bortser från klass- och könsskillnader i sina samtidsanalyser och jag frågar honom om det är möjligt att prata om en enda västerländsk ungdom.
– Ja, trots de nationella olikheterna finns det uppseendeväckande mycket som förenar, svarar han. Jag har varit i Brasilien och där finns samma rörelse. Över allt finner man samma tendens att vara mer självständig i förhållande till föräldrarna, ett minskat behov av att vara öppet rebellisk, ökad vikt vid stil och estetik, misstro mot hierarkier och heltäckande politiska lösningar. Alla ungdomar befinner sig i en nationell kultur, men också i ett internationellt sammanhang. Många unga är mer internationella än exempelvis politikerna. Moderniteten, det moderna livet, möjliggör en tolerantare inställning till andra.
– Men lever vi inte också i den stora ledans tid, med både rikedom och katastrofhot framför ögonen, på samma gång verkliga och overkliga?
– Jo, och det finns en grupp ungdomar som blivit övergivna längst ner. Avståndet mellan de mäktiga och de maktlösa kommer att öka. Framtidens ojämlikhet kommer kanske att märkas tydligast genom att de rika kan köpa sig friskluftsreservoarer medan de flesta tvingas framleva sina dagar i en syrefattig miljööken.
Den ”kulturella friställning” som följt i urbaniseringens, masskommunikationens och ungdomsrevoltens spår har lett både till sökande och avtrubbning, till ett intresse för ytan och ett behov av djupet. Det har blivit svårare att koppla en viss klädstil till en speciell åsikt; allt är osäkert.
– Det har inte funnits någon kollektiv identitet på länge, säger Ziehe. Visst finns klassamhället kvar, men den ökade individualiseringen har framför allt gjort oss mer beroende av institutionerna.
– Den senaste tiden har jag intervjuat ungdomar på olika nöjesställen i Malmö. Där ligger motsättningarna på ytan. Det är lätt att se vem som kommer från hyreshusen i Rosengård och vem som hör hemma i villastäderna. Och gängbråken mellan ”invandrare” och ”svenskar” (gränserna flyter) vittnar knappast om någon ökad tolerans, säger jag.
– De som har det bra kan kosta på sig en viss tolerans. De kan välja svart musik, de kan umgås med folk med annan hudfärg. På samhällets botten finns andra grupper som känner sig hotade av invandrarna. Det finns en risk att klyftan mellan de toleranta och de intoleranta kommer att växa. Jag kan tänka mig att vi snart når en punkt, där samhällets pluralism leder till starka motreaktioner med krav på fundamentalism. Kraven på enkla normer är det stora hotet, både i öst och väst.
– Du talar om att de stora överdrifternas tid är förbi. Finns det då inte längre några skäl för de unga att protestera och revoltera?
– Definitivt. Framför allt arbetslösheten, de flesta har det inte som ni i Sverige. Tillväxt i ekonomin minskar inte automatiskt arbetslösheten, se på Västtyskland. Andra goda skäl att protestera är miljöförstöringen och den omänskliga behandlingen av vissa flyktingar. Men vi ska inte skapa endimensionella teorier om samhället eller kulturen. Man är inte enbart förtryckt turk eller deprimerad arbetslös. Om vi bara ser problemen märker vi inte de positiva saker som händer bland människorna. Aldrig förr har så många varit engagerade i socialt gräsrotsarbete i mitt hemland. Ungdomar är inte bara offer. De flesta skulle inte vilja byta med sina föräldrar.
Ironi är också ett verksamt medel i umgänget med överheten. Som den gode ungdomsforskare han är, kan Thomas Ziehe inte låta bli att notera det senaste klottret på de tyska husväggarna: ”Tänk dig att det är krig och din tv är trasig!”
Ungdomen då, håller den verkligen på att upplösas?
Ziehe skrattar:
– De unga har i alla fall inget behov av ungdomligheten. De behöver inte göra uppror mot religionen eller patriarkerna. Den sortens extas eller eufori måste vara svår att uppnå i dag.