(Göteborgs-Posten 25/10 2015)
Det är en gammal god och progressiv idé att bekämpa rasism. Därför är det svårt att förstå varför det bland dem som i dag kallar sig antirasister finns en vilja att rastrera det svenska samhället i svartvita termer och göra ras och härkomst till huvudfrågor i samhällsdebatten.
Ibland kan det faktiskt kännas en smula lystet; Sverige ska beskrivas på ett sätt som visar att det minsann inte är så schysst som det sägs.
Budskapet om en både strukturell och på individplanet starkt närvarande rasism och diskriminering sprids paradoxalt nog av skribenter och debattörer med omfattande tillgång till medievärlden. På så vis har vi fått en antirasism som inte bottnar i rasism utan i positioneringar. Det är en delvis ny form som inte drar sig för att själv dra rasistiska slutsatser om kopplingen mellan yta och innehåll.
Det är en antirasism som tror att rättvisa uppnås genom politisk kamp baserad på pigmentering och gruppidentitet. Det är en kraftig pendelrörelse bakåt, in i kulturellt särartstänkande och narcissistisk betoning av det ursprungliga.
Det är en föreställning om att demokratisk mångfald handlar om kvoter och inte om åsiktsbredd.
Man kan här påminna sig vad den då uppmärksammade brittiske ungdomskulturforskaren Dick Hebdige brukade säga på 1980-talet: Den som letar tillräckligt länge efter sina rötter kan bli skinhead, oavsett hudfärgen.
Och nu händer just det att de som bedriver identitetspolitik tycks vilja att allt ljus ska riktas mot människors ursprung.
Individen representerar då inte i första hand sitt eget kunnande utan företräder andra med samma bakgrund. Ett mera rättvist samhälle förväntas uppstå om man upprättar kvoter på utbildningar och arbetsplatser. Representationstänkandet får som konsekvens att kommuner, företag och kulturinstitutioner måste börja fundera över hur många syriska invandrare det ska gå på varje homosexuell person för att samhällets mångfald ska kunna speglas på ett korrekt vis.
Den här identitetsvurmen har brett ut sig i det tomrum som skapats av politikens avideologisering. Har man inga idéer att debattera blir det viktigare att se sig som bärare av något annat. Mångfald och tolerans har blivit samhälleliga honnörsord och identiteten en politisk markör som kan ge både skydd och inflytande. Här har det skett en vurpa ut i det historiska diket: åsikter kopplas till pigment och kön. Vad vi är, eller tros vara, skymmer det vi gör. Även de som inte vill veta av den sortens bakåtsträvande tvångsansluts till föreställda gruppidentiteter.
Det låter förstås som en soppa, och det är det också. Toleransen för skilda livsstilar som identitetspolitiska tänkare säger sig arbeta för är i praktiken väldigt snävt definierad. Mångfalden omfattar inte heller dem som röstar fel eller på andra sätt avviker från de starka normer som utvecklats i den normkritiska identitetssfären. Identitetspolitiken har utformats som en tvångströja.
Det senaste exemplet på identitetsbaserad förvirring är det förslag till kulturpolitiskt program som Miljöpartiet just presenterat. Mångfald görs här till en rent matematisk fråga, som skulle kräva att stat och kommuner upprättade register över bland annat härkomst och religiös tillhörighet.
Hos de svenska identitetsföreträdarna ekar ett språkbruk – intersektionalitet, vithetsnorm, rasifiering – som importerats från amerikanska universitet. Mycket annat känns igen från tiden då Svarta panterpartiet och liknande minoritetsrörelser i USA bröt med medborgarrättstraditionen och formulerade separatistiska program med hög coolhetsfaktor och lägre samhällsförankring.
I det identitetspolitiska finns även brittiska kopplingar till dödshotet mot författaren Salman Rushdie, vilket bland annat ledde till att asiatiska invandrare nästan över en natt omdefinierades som ”the Muslim community”. Svenska politiker, kulturminister Alice Bah Kuhnke inte minst, har plockat upp den brittiska tråden genom sitt samarbete med ultrakonservativa islamska företrädare. I identitetspolitikens hägn har kulturrelativister och yttrandefrihetsmotståndare flyttat fram sina positioner.
Den pågående migrationsströmmen till Sverige stärker sannolikt grupptänkandet eftersom många nyanlända kommer från samhällen med klanstrukturer, där släkt, rötter och religioner skänker det reella eller upplevda skydd som staten inte förmår. Många medlemsstater i FN gör sin egen tolkning av de individuella mänskliga rättigheterna och gör om dem till grupprättigheter. Internationellt har identitetspolitiken blivit konturskarp genom försöken att med våld och hot tysta författare, konstnärer och andra kritiker av religiös fundamentalism.
Inget är lättare än att få stöd för sin känsla av att ha blivit kränkt. Och ändå är det självklart så att yttrandefriheten är till just för man ska kunna ifrågasätta och trampa på tårna. Idéer och värderingar är inte medfödda; de saknar hudfärg och de formas när de konfronteras med den samhälleliga debatten och verkligheten.