Hon som var fel sorts migrant

(Bulletin 26/6 2021)

I ett mindre överhettat identitetspolitiskt klimat borde Ayaan Hirsi Ali ha välkomnats av vänstern och av dem som kallar sig feminister.

Föga anade hon, när hon lämnade Somalia, att hon efter ankomsten till Europa skulle visa sig vara fel sorts afrikan, fel sorts migrant, fel sorts ateist och fel sorts brottsoffer (först könsstympning, sedan dödshot). När jag för femton år sedan lyssnade på henne på Institute of Contemporay Arts i London hade många med vänsteråsikter bestämt sig för att hederskulturen var en rasistisk myt och muslimer ett namnlöst kollektiv av passiva offer för västerländsk kolonialism. Ayaan Hirsi Alis personliga erfarenheter av patriarkalt och religiöst förtryck kunde viftas bort som tillrättalagda för en fördomsfull publik.

Hon var snarare en Onkel Tom än en kvinna med egen röst. På scenen i London blev hon kallad yttrandefrihetsfundamentalist av sin samtalspartner, historikern och författaren Timothy Garton Ash.

– Han har senare bett om ursäkt, berättade Hirsi Ali när jag intervjuade henne i Stockholm 2015. Då skämde han ut sig, men han har slutat att relativisera och prata om å ena sidan och å andra sidan…

I Sverige har hennes böcker ofta recenserats just på det viset: det hon skriver kan visserligen vara värt att ta på allvar, men det borde ha uttryckts på ett annat sätt. Därigenom undviks också de uppriktiga frågor hon ställer om migrationen till Europa av reaktionära värderingar och om den skeva brottsstatistiken över våld mot kvinnor. I den nya boken Villebråd (Fri Tanke, 2021) menar hon att svenska myndigheter skyggar för verkligheten och pekar på hur metoo-rörelsen blundat för sexuella övergrepp utanför de vita kändiskretsarna.

Hirsi Alis envetna försvar för barns och kvinnors frihet och autonomi skulle under normala omständigheter ha gjort henne till sönderkramad feministikon, men gamla positioner och debattregler är inte längre giltiga. Så länge religionskritik avfärdas som rasism och hot mot författare och konstnärer urskuldas som reaktioner på kränkthet tvingas vi leva med samhälleliga hålrum fyllda med besvärad tystnad.

Med kortfilmen Submission (2004)ville den holländske tv-producenten Theo van Gogh visa på den ideologiska oförsonligheten hos ett trossystem som betyder just detta, underkastelse. Salman Rushdie, Jyllands-Posten, Lars Vilks och Charlie Hebdo är bara några av dem som tvingats möta allvaret i den övertygelsen. En islamist mördade van Gogh på öppen gata och Ayaan Hirsi Ali, som skrivit filmens manus, tvingades gå under jord.

I boken Kräv er rätt! (Bonnier Fakta, 2004) hävdade hon att ”många muslimska kvinnor saknar mänskliga rättigheter och i heders- och skamkulturen är kvinnan som varelse reducerad till sin mödomshinna”. ”På det hela taget”, skrev hon, ”gör islam att samhällen stagnerar och blir eftersatta.” Även om det skulle vara sant gick det inte att säga detta offentligt utan att bli kastad till vargarna. Hirsi Ali lämnade Nederländerna och migrerade vidare till USA.

– Islamofobi är ett falskt begrepp, sa hon när vi träffades 2015. Det har sitt ursprung hos de saudiska wahhabiterna som har varit framgångsrika i sin kampanj för att få västerländska medier att döma ut ifrågasättanden av islam. En av de mest nedslående konsekvenserna av spridningen av detta nonsensbegrepp är införandet i många länder av lagar mot hate speech.

Vi bläddrade i en bok jag varit redaktör för, Egna röster, egna bilder (2014), om somalier i Sverige och om ett Somalia som gick förlorat i inbördeskriget, och kommenterade fotografen Lars Strandbergs färgintensiva bilder från ett bröllop i Lund.

– Kläderna har traditionella mönster, men brudens hår är inte täckt. Hon har nagellack, makeup, smycken. Det är så här jag minns Somalia från 1970-talet. Nu är allt förändrat. De har gjort landet färglöst. Jag var kvar där till 1992 och då var fler kvinnor klädda så här än i hijab. Numera kan man inte gå som de här festkvinnorna någonstans i Mogadishu eller i somaliska delar av Nairobi. Det är mycket sorgligt.

Boken hade getts ut av en somalisk kulturförening, Hidde Iyo Dhaqan, som jag samarbetat med under många år. Ordföranden hade en intressant historia; hans far hade varit chef på kulturdepartementet under Somalias kortvariga demokratiska period och hans farfar var poet och skapare av ett eget skriftspråk, jämsides med de latinska och arabiska. Själv satt han i en liten föreningslokal i den slitna stadsdelen Seved i Malmö.

På torget utanför firades Somalias nationaldag mitt i sommaren med influgna artister från London och Toronto. Medan det sjöngs och dansades stod bistra, religiöst tyngda män i utkanten av folksamlingen och gnisslade tänder. De hade kommit från en förort i Göteborg för att iaktta avfällingarna.

Jag minns en dag när vi åkte med en större grupp tonåringar från kulturföreningen, tjejer och killar, till ett internat på skånska ostkusten. Det berättades historier och gjordes intervjuer till boken. Plötsligt tog jag mod till mig och frågade vad de tyckte om Ayaan Hirsi Ali.

Unisont for killarna ut i ett aggressivt fördömande. Det var som om jag hade nämnt djävulen vid namn.

Utbrottet förvånade mig; Hidde Iyo Dhaqan hade alls ingen religiös framtoning, tvärtom stod verksamheten öppen mot hela stadsdelen, malmöitiska tanter spelade bingo i lokalen och ordföranden satte på vinylskivor med amerikansk 60-talssoul när andan föll på. Men för de unga var Hirsi Ali en no go-människa, hennes synpunkter på islam ett no go-område. Hon var inte värd deras argument, i den mån de hade några konkreta invändningar.

Ayaan Hirsi Ali flydde ett planerat tvångsäktenskap och lämnade religionen som format hennes uppväxt. Hon förkroppsligade den färd via upplysningens idéer och välfärdsstatens framväxt som präglat den sekulariserade västvärlden, och ändå misstros hennes patos av många som rimligtvis borde välkomna det.

Är det så enkelt som att islam är det enda tabubelagda ämne som återstår?

Kanske ställer vi inte frågorna för att vi inte vill höra svaren. Vi har fått lära oss att världen behändigt kan delas upp i halal och haram och med sneda leenden avslutar vi meningar med ett inshallah. Men att skoja på riktigt går ju inte.

Yttrandefrihetsfundamentalismen var ett förljuget begrepp som seglade upp efter elfte september-attackerna i USA och försökte sätta moraliskt likhetstecken mellan dem som verkar för människors rättigheter och dem som motsätter sig dem. Rätten att yttra sig har sedan dess hudfärgsrastrerats. Att prata om förtryck har blivit förtryckande i sig – i alla fall om fel sorts person, med fel sorts bakgrund och utseende, noterar hur den som framställs som offer också kan vara förövare.

– När man ropar islamofobi efter vanligt folk blir de så rädda att de hellre dör än riskerar att bli kallade rasister. Det var den här oheliga alliansen mellan islamofobibranschen och den stelbenta vänstern som stötte bort mig, säger Ayaan Hirsi Ali.