Hederskulturen är genuint främlingsfientlig

(Bulletin 9/7 2021)

När man bryter kontakten med familjen blir man ensam, säger tjejen som nu lever med skyddad identitet.

– Innan jag sökte skydd hade jag inte riktigt förstått hur långt det hade gått, hur begränsad jag egentligen var. Det var som om jag levde i en illusion. När jag var mindre såg jag hur alla andra hade kul med sina vänner, hur de låg ute på gräset och solade. Själv skulle jag städa min brors rum och laga te åt honom och stryka och vika kläderna.

Hon bor i en medelstor svensk stad, hennes mamma finns i Sverige medan pappan befinner sig i ett land i Mellanöstern. Det fanns andra i hennes närhet som blev utsatta för hedersförtryck, berättar hon, men de hade syskon att dela sina upplevelser med.

– Hos oss var det mina bröder som utövade förtrycket.Den yngre slog mig, den äldre hotade med att skära halsen av mig om jag inte lydde. Jag skämdes. Folk frågade mig varför jag inte kunde ha linne på mig och då sa jag att jag inte ville visa mina armar – inte att jag inte fick det. Det var som i en sekt. Man blev hjärntvättad på något vis. Mina lärare såg nog att någonting var fel, hur min bror eller min mamma kom och hämtade mig vid skolan. De borde ha gjort en orosanmälan.

Hederskulturen är en fortsatt växande skuggvärld, en systematisk orättvisa som svenska politiker och myndigheter låtit rota sig och som många av dem dessutom länge blundade för.

Säger man att vissa värderingar är bättre än andra har det ingenting med utseende eller härkomst att göra. Det är bara en värdering av värderingen. Hederskulturen har inte orsakats av det svenska samhället. Den har tvärtom importerats med avsikten att behålla uråldriga föreställningar och maktförhållanden intakta och få dem att fästa på insidan av ett modernt samhällsskal.

Detta har varit svårt att hantera för dem, som trots att de ogillar att barn är ofria, gifts bort och behandlas illa inte vetat hur de ska bete sig för att inte framstå som inskränkta. Här har det uppstått en rejäl tankevurpa: att det skulle vara mer fördomsfullt att motarbeta hederskulturen än att bevara den.

Men hedersförtrycket utgörs av ett helt paket av just fördomar, vidskeplighet och destruktiva maktrelationer. Ett strikt regelverk styr flickors och pojkars vardagsliv. Det är ett slags maffiaorganism med ryggen mot omvärlden. Det tar ifrån barnen självständighet, rörelsefrihet, synlighet, glädje. Hederskulturen är genuint främlingsfientlig. Den vill vara för sig själv och hålla på med sitt utan att bli störd.

Allra bäst fungerar hedersideologin när ingen utanför den egna kretsen lägger märke till den.

I alla ingrodda system finns en slående brist på nyfikenhet. Sådana förhållanden och nätverk kommer man inte åt med allmänna löften om ökad välfärd; hot- och kontrollkulturen försvinner inte med utbyggd samhällsservice.

Det som skiljer ut hederskulturen och gör den speciell är ju strukturen, dess långsiktiga kalkyl och dess släktbaserade prägel. Om den leder till våldshandlingar förbereds dessa kollektivt och de möts sedan av kollektivets bifall.

Det är ett slags gängkriminalitet.

Skolkuratorn på ett gymnasium i södra Sverige berättar om hur hon samlat några tjejer runt sig för att prata om kärlek.

– Det märktes att de aldrig hade fått göra det tidigare. Vi kom in på vilka regler som gällde för dem. Det känns som att hedersnormernas förtryck inte är något som samhället vill prata högt om eftersom problemet är så utbrett. Det är som om vi accepterar att ungdomar med den bakgrunden ska ha det så här. Vi kan inte göra någonting åt det. Vi har släppt det. Men det är överväldigande.

I de studier som gjorts har antalet ungdomar som berörs av hederskulturen successivt ökat, från 70 000 i dåvarande Ungdomsstyrelsens Gift mot sin vilja från 2009 till dagens uppskattningar på närmare en kvarts miljon.

Ändå hörs fortfarande det dröjande ljudet från dem som släpar benen efter sig. När de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö beställde en kartläggning, Heder. Det hedersrelaterade våldets och förtryckets uttryck och samhällets utmaning, gick uppdraget till Rúna í Baianstovu vid Örebro universitet, som i sin bok Heder (Studentlitteratur, 2017) hade väckt liv i påståendet att hederskulturen är en ”rasistisk och förtryckande stereotyp om invandrare”. För ett par år sedan avrådde Skolverket från att i läroplaner använda begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck” eftersom det påstods vara ”svårtolkat” och kunna ”leda till att olika grupper ställs mot varandra”.

– De som inte jobbar med ungdomar tror kanske att strikt övervakning bara förekommer i extrema fall, säger kuratorn på det sydsvenska gymnasiet. Nej, det är normen! Du har alltid någon som håller koll på dig och ryktesspridningen är omfattande. Problemet har blivit oss övermäktigt i skolan, på alla sätt och vis. Vi som jobbar inne i systemet är ganska ensamma, det känns inte som om politikerna är ute och ser hur verkligheten ser ut.

Det har förvisso hänt en hel del, med lagskärpningar, ett nationellt kompetensteam och ökad kunskap om vad som skiljer hedersförtryck från annat våld. I statens fördelning av pengar till myndigheter och organisationer som ska motverka hedersförtrycket märks trots det fortfarande ambivalensen, en rädsla för att stöta sig med lättsårade grupper som skulle kunna påstå att de blir stigmatiserade.

Bakom kulisserna pågår en ständig dragkamp både om ekonomiska medel och om hur olika samhällsproblem ska formuleras. Politiker som Amineh Kakabaveh (V) och Ann-Sofie Hermansson (S) har stötts ut för att de drivit hedersfrågan. Abstrakta akademiska teorier pressas ner över en verklighet som är väldigt påtaglig. Krypskyttar skickas fram. Ett snitslat spår av förnekelse har under ett par decennier lett in i undervisningssalar och tidningsspalter.

Den sydsvenska skolkuratorn suckar:

– Enligt socialtjänstlagen ska man anmäla så fort man misstänker att ett barn far illa, men om jag följde detta skulle jag inte göra annat än anmäla varenda dag.