(Fokus 10/9 2026)
Om världen verkar hopplöst konstgjord och inskränkt spelar jag mina skivor med Gillian Welch.
Låten “Everything is free” skrev hon när streamingföretagen skakade om upphovsrättsbranschen och det konstnärliga värdet störtdök i den kommersiella sumpmarken. Textens budskap om likgiltighet inför musikens kärna, känslan, förmågan, arbetet, kunde lätt förflyttas till andra hörn av samhället. Allt var tillgängligt och samtidigt möjligt att förfalska och bedra.
När jag nu plockar fram “What we had” från senaste albumet “Woodland”, från 2024, förstår jag att Gillian Welch har tjuvlyssnat på det politiska samtalet i Sverige: “What we had was unspoken/It flowed like wine, like music/What we had is broken now/Though we thought we could never lose it.”
Det dominerande intrycket är att de flesta gått miste om någonting, både infödda och inflyttade, och kring denna emellanåt svårgripbara saknad kan människor med skiftande bakgrund samlas som vore den en besvikelsens midsommarstång.
Zoomar man dessutom ut skymtar en civilisatorisk nedgång vid horisonten; västvärlden är sig inte lik.
Ju mer det talats om att bejaka utvecklingen desto starkare har reservationerna blivit. De flesta av oss har varit med om en kollektiv mental förskjutning, möjlig att förringa eller exploatera. Den kan liknas vid en antropologisk busstur genom bruksorterna och förorterna i världens en gång modernaste land. Gårdagens exceptionalism hade inte bara materiella sidor utan naturligtvis också en moralisk, med internationella förpliktelser och självförebrående tvekan inför orättmätigt välstånd.
Flykten från samtiden tar sig många parallella uttryck, in i livsstilsbubblor, streamade serier, klankulturer eller egoistiska versioner av individualism. Med mobilen som slagruta behöver ingen titta upp och notera sin omgivning.
Redan på 1960- och 70-talen formulerade såväl Svensktoppen som proggen en längtan efter något som gått förlorat. Existentiell vantrivsel blev ett allmäntillstånd medan Sverige var som mest expansivt och jämlikt. I dagens debatt är enigheten än större om att det mesta var bättre förr; klimatet, socialdemokratin, arkitekturen, välfärden, läskunnigheten och musiken.
Nu saknar vi Dolly Parton, för att hon band samman människor och knöt ihop tiden. Country blir det självklara soundtracket för dagar som dessa. Nästan alla tycker om att säga att de älskar country; efter att i sin ungdom ha tyckt att den var töntig har de insett att den beskriver livet på tre minuter och att den sortens berättelser fyller ut hålen i tillvaron med hågkomster, sentimentalitet och orealistiska förhoppningar.
När de politiska partierna talar i snarlika termer om ett försvunnet Sverige handlar det ändå bara delvis om hemlängtan. Främst är de pessimistiskt oroliga för morgondagen, som de inte alls vet hur de ska kunna hantera. En återkommandeproblembeskrivning används samtidigt som förklaring: misslyckad integration.
I sin villrådighet söker partierna en stabil bas.
S är således ombud för de offentliganställda sedan arbetarklassen deserterat till SD. Båda vill återföra landet till den ospecificerade punkt på tidsaxeln då mycket i ekonomin och välfärden rent statistiskt faktiskt var sämre, men den samhälleliga tillhörigheten större. MP är ombud för abstraktioner och alarmismer som gör sig bra i kulturnyheterna. C är troligen ombud för S, i likhet med Dagens Nyheter, det dominerande mediepartiet. M är ombud för villafolkets längtan efter att äntligen få slippa gangsterrappen. V är ombud för Hamas.
Om KD och L är det svårare att yttra sig; kanske är de båda ombud för upplevelsen att allt skulle kunna vara annorlunda om de själva inte vore så väldigt konventionella.
Opinionsmätningarna tyder på att vi kan få en regering påminnande om dem, som var med och utformade den nya segregationen och dess elände. En sådan återkomst måste nog ändå ses som någon form av nostalgi, om än med inslag av masochism.
Klart är att invandrarröster avgör valet i många städer, och förmodligen även på riksplanet. Bidrag i utbyte mot mandat, ömsesidiga beroenden, olika typer av stöd flyter in i varandra.
Så ser den globaliserade rundgången i systemet ut, och valets verkliga segrare blir därför sannolikt självbevarelsedriften – eller som den ibland kallas: klientelismen.
Hur mycket människor än flyttar, inom kommunen eller mellan världsdelar, vill de framför allt känna igen sig.