Den som kräver respekt förtjänar den sällan

(Bulletin 10/12 2021)

Kommer ni ihåg respekt, ett ord som under några år var det vanligaste i svensk samhällsdebatt innan det ersattes högst upp på topplistan av kränkthet och föreföll att försvinna in i minnenas arkiv?

Precis som heder en gång associerades med någonting rättskaffens, innan det kom att förknippas med våld och släktförtryck, genomgick respekten när den blev rubrikord en omvandling från något man kunde göra sig förtjänt av till något man först och främst hotade sig till.

Man kan ibland förledas att tro att upptäckten av hypermaterialism och machovärderingar inom gangsterrappen är ny. En annorlunda typ av gängkriminalitet i Sverige, brutalare, utförd av yngre, har satt sökarljuset på en från början amerikansk musikgenre, som ju faktiskt diskuterats, kritiserats och försvarats i flera decennier. Skeptikerna, illa till mods inför kvinnosynen, vapenfetischismen och föraktet för svaghet, jämfördes tidigt med dem som en gång för länge sedan förfasade sig över dansbaneeländet; de var kort sagt offer för moralpanik. Tillskyndarna beskrev texterna som rapporter från en bister verklighet. Skottskadorna skänkte autenticitet. Populariteten gjorde att gettoromantiken smälte samman med big business.

För gangsterrapparna var respekt ett centralt begrepp. Fick man den inte på annat sätt kunde man skrämma hela kvarteret.

Konceptet importerades till Sverige och var och en som kände sig missgynnad kunde hävda att han – nästan alltid en han – inte möttes med tillbörlig respekt. I Malmö för tjugo år sedan formaliserades den inställningen när paraplyföreningen Respekt bildades i Rosengård med syfte att tillskansa sig lokaler och bidrag. Den vände sig direkt till stadsdelspolitikerna med sin önskan om manlig förbrödring.

Som så många andra sammanslutningar med vagt idéinnehåll påstod sig Respekt representera en opinion som inte kände till dess existens. Samtidigt spreds respektkulturen som ringar på vattnet. Hela begreppet tömdes på annat innehåll än den hotfulla vantolkningen när äldre pojkar begärde respekt av yngre, elever krävde respekt av lärare och kaxiga ungdomar ansåg att samhället måste ge dem respekt.

Vad innebar då detta? Den instrumentella synen på respekt tycktes missa ordets positiva innebörder. Varför skulle någon respektera dåligt eller destruktivt beteende?

I detta kodord kunde en mängd frustrationer samlas utan att närmare preciseras. Ingen hade tidigare kunnat missa betydelsen av Aretha Franklins version av ”Respect”, från 1967, med text av Otis Redding, men det nya svenska respektlandskapet kändes mest som en förlängning av gammal förortstristess med mopeder och mellanöl på betongtorget. Respekt hade blivit en social klyscha, en implicit varning, ett löfte om ingenting.

Man hörde också det omisskännliga ljudet av kvinnoförakt. Det smög sig fram genom hederskulturen, ut i skolkorridorerna där tjejer kallades horor, in i den moralpolisiära verksamheten i trappuppgångar där kvinnor utan slöja trakasserades och i matbutiken där de som köpte fel sorts kött fick höra detta hela vägen ut i kassan.

Den nya respekten kändes inte vid Aretha; den var snarare hennes motsats.

Så småningom blev kränkt ett begrepp som smidigare lät sig fogas in i det svenska systemet av föreningsstöd och diskrimineringsanmälningar. Det var mer tilltalande, och mer trovärdigt, med individer som i medierna beskrev hur illa de behandlats än med ilskna unga män, som krävde respekt med fingrarna viftande mot kameran.

Har respektattityden försvunnit då? Knappast – snarare har den i modererad form blivit en hållning i vardagen, så normaliserad att man inte tänker på vad den står för när den visar sig på nätet, på skolgården eller i samhällsdebatten.

Kanske skulle den aldrig ha blivit lika gångbar om den inte varit en integrerad del av den maffiakultur, som fortsätter att fascinera nya generationer av välartade medelklassmänniskor. Av de flesta konsumeras den på film, men dess livskraft beror på att den är närvarande i samhället och hela tiden fortplantas. Maffian är en organisationsform som tycks överleva oavsett hur samhället i övrigt struktureras.

Uppenbarligen finns det något som kittlar med det dovt hotfulla och hierarkiska, ett mindre samhälle med egna regler inneslutet i det större, åtminstone så länge verksamheten är förlagd till Neapel eller New Jersey. Att maffior även ätit sig in i det svenska välfärdssystemet är inte lika trevligt och därför har detta (alltför) länge förträngts i offentligheten.

Respektkulturen är en hotkultur, en smygande förgiftning. Även om själva ordet inte längre används lika flitigt har det infiltrerat språket och sättet människor kommenterar varandra på, inte minst i sociala medier. Respektmissbruket räcker visserligen inte för att förklara dagens ofta aggressivt illasinnade debattklimat, där vilken vänlig och humanistisk själ som helst kan bli utfryst eller stämplad som nazist, men någonstans har dagens soppa rörts ihop och kryddats med såväl respekt som kränkthet, hånfullhet och identitetssvärmeri.

Ytterst handlar det om hur man ser på sig själv och sin plats i större sammanhang. Kravet på respekt kan komma ur en underdogkänsla, en upplevelse av maktlöshet. Lika självklart uttalas det hos dem med uppblåst ego och behov av att demonstrera maktfullkomlighet.

Sedan det upphörde att förknippas med allmän hederlighet har begreppets trovärdighet sjunkit som en sten. De som påstridigt kräver respekt har alltmer sällan skäl att bli respekterade.