Där gatstenen landar upphör Sverige

(Kvartal 21/4 2022)

Rasmus Paludan borde inte vara något problem. Man kan kasta vilka invektiv man vill efter honom, men ett sunt samhälle har inga svårigheter att hantera en narr eller byfåne.

Religionsfriheten är inte på något sätt hotad av yttrandefriheten – tvärtom är den senare den förstas förutsättning – medan exemplen är otaliga på hur organiserad religion tystar människor.

Precis som med andra ideologier får man kritisera och driva med islam, men de som gjort detta har, oavsett om det skett i Islamabad eller London eller Amsterdam eller Köpenhamn eller Paris, i många fall riskerat sina liv. Ett sådant vardagslivets regelsystem borde naturligtvis kunna diskuteras, men just här råder en globaliserad känslighet. I drygt tre decennier har alla som velat yttra sig offentligt levt i Rushdieaffärens skugga.

Salman Rushdies ”Satansverserna” brändes på bål av muslimer i brittiska Bradford 1989. De flesta av dem hade förmodligen inte läst boken; de drogs med av upphetsningen precis som de rasande folkmassor, som deltog i protesterna mot Jyllands-Postens Muhammedteckningar utan att ha bläddrat i tidningen. Ett par hundra människor dödades vid upploppen 2006 i Libanon, Syrien, Iran, Nigeria och Pakistan. Av statsvetaren Jytte Klausens bok ”The cartoons that shook the world” (Yale University Press, 2009) framgår att inte heller de ledande företrädarna för den islamska paraplyorganisationen OIC hade sett teckningarna när de klagade hos den danska regeringen.

Våldet mot polisen i svenska städer under påskhelgen hade bara en väldigt ytlig koppling till religiös upprördhet. Kraften i destruktiviteten kom inte ur kränkthet utan en styrkeposition som byggts på under många år. Svensk offentlighet har låtit en rad parallellsamhällen etablera sig, som numera inte enbart har sin egen infrastruktur utan också en organiserad brottslighet med starkt våldskapital och förgreningar in i viktiga samhällsfunktioner. Till de negativa begrepp som i debatten fästs vid miljonprogramsområdena – patriarkal kultur, hederskultur, hotkultur, maffiakultur – kan läggas gangsterkulturen.

Det var den som markerade revir under påsken.

Koranbrännaren var oftast inte ens närvarande där polisen angreps och bilar, skolor och bussar stacks i brand. Våldsverkarna var inte ute efter honom. Deras hat riktades åt annat håll.

Det var helt enkelt inte någon ömhudad andlighet som utmärkte de här anfallen mot samhällets företrädare. Däremot bekänner de inblandade sig till en machokultur utan nationsgränser, som borde få alla som anser sig tillhöra någon form av vänster med feministisk profil att protestera i högan sky.

Denna gangsterkultur på steroider har i decennier fått finansiering genom det svenska systemets godtrogenhet och har framgångsrikt kunnat presentera sig som offer för utanförskap, rasism och diskriminering när den vänt sig till medier, universitet, politiker och bidragsmyndigheter. Den har kunnat äta sig in i de offentliga verksamheterna och knyta till sig delar av en vilsen förortsgeneration. Det har varit ett skickligt spel med medlöpare och möjliggörare. En världsbild från 1970, med Vietnamkrig och afrikansk antikolonialism, hänger fortfarande kvar på väggarna och i inandningsluften i statliga och kommunala myndigheters fikarum.

På Aftonbladets kultursida 19/4 beskrev Mathias Wåg upploppen som ”en naturlig utveckling, en explosion ur lång tid av frustration” och placerade in dem i en sekelgammal tradition av protester ”från en ung arbetslös underklass utanför arbetsmarknaden”. Han ville till och med påminna läsarna om Martin Luther King och rassegregationen i den amerikanska Södern. Enligt Arbetets ledarskribent Martin Klepke (18/4) genomfördes kravallerna av ungdomar ”som fullständigt hamnat fel i tillvaron”.

Det senare är naturligtvis sant, om än lite för bussigt omskrivet, medan Wågs uppfattning ligger i linje med den som uttrycktes av de svartklädda demonstranter i Malmö, som i tisdags tågade under parollen ”Stoppa polisvåldet”.

Upplopp i förorten har från och till romantiserats av dem som inte bor där. I hårdhänta klassamhällen tvingas de fattiga revoltera när de saknar röst i offentligheten. För en del sociologer och antropologer har stenkastarna i Orten blivit ombud för det uppror de inte själva mäktat med; politisk medvetenhet har lästs in där den inte nödvändigtvis har funnits. Analysen har oftast utelämnat de omfattande personella och ekonomiska insatser som i flera decennier gjorts för att förorten ska bli som resten av staden. Den fattigdom som kan iakttas i dagens Sverige är inte främst ekonomisk.

De som den här gången angrep polisen var äldre och mer målmedvetna än de ungdomar som för femton år sedan eldade och vandaliserade i Rosengård sedan en islamistisk förening blivit av med sitt hyreskontrakt. I samma stadsdel sattes nu en stadsbuss i brand med förare och passagerare ombord, boende i samma område.

Även barn var med och kastade sten; därför blir det en förenkling att tala enbart om gängkriminalitet. Trots alla projekt och satsningar, trots alla försök till dialog som alltid förkastats som otillräckliga, har klyftorna vidgats. Samtal var knappast vad påskens våldsverkare var ute efter. Problemet för Magdalena Andersson blir att hon när hon ska vända på varenda sten, vilket hon lovat, kommer att finna flera regeringars – inte minst socialdemokratiska – försummelser.

Nya generationer har skolats in i avståndstagande från det samhälle som tagit emot dem och deras föräldrar. Småpojkar ha suttit på fädernas axlar sent om kvällarna när bilarna brunnit. Barnen har fått höra att omgivningen, utanför stadsdelen, är omoralisk. Det bor människor i Sverige som tycker väldigt illa om det här landet – och vi som alltid levt här kan inte förstå det och vet inte heller hur vi ska handskas med det.

Många blandar i dessa dagar bort korten; de pratar om yttrandefrihet och religion och utanförskap, men i grund och botten handlar det om hur ett välordnat samhälle, tidigare världsrekordhållare i social ingenjörskonst, har förlorat förmågan att värna sådant som varit gott och att förnya sådant som behöver förbättras.

Begreppet parallellsamhälle har efter påsken 2022 fått en ännu bistrare innebörd. Där gatstenen landar upphör Sverige.