Borde kvinnor skaffa maskingevär?

(Bulletin 25/9 2021)

Det sägs på sina håll att Sverige har feminiserats och att det är en viktig förklaring till landets olycka. Med det senare avses då den tilltagande otryggheten och ett allmänt förfall hos den välfärd vi betalar skatt för.

Vill man ha ett mjukt samhälle krävs i en bister värld ett hårdhänt försvar. I stället har vi fått mesiga socialsekreterare utan MMA-certifikat och poliser som bjuder på kaffe när de borde slå batongen i huvudet. Det finns en oförståelse för att de strukturer och värderingar, som växt fram i ett av världens modernaste, mest jämställda och minst rasistiska länder, måste skyddas och föras vidare till nya generationer. Demokratin har blottat strupen och hela nationen uppvisar grava tecken på självskadebeteende.

Som hos många andra nidbilder finns här korn av sanning. Men det är tveksamt om man kan skylla på samhällelig feminisering. Är det inte tvärtom machokulturen som klampar fram och tvingar oss alla att ändra beteende och bli mer vaksamma?

Det stora bekymret är inte att det finns ett överskott av poliser med hästsvans eller socionomer med huvudet på sned utan att det finns för många antisociala, kriminella och brutala män utan någon som helst respekt för omgivningen. Det är produktionen av dem som behöver upphöra; när de efter sin inskolningstid i destruktiva miljöer möter samhällets representanter har det inte så stor betydelse hur de senare ser ut i håret. Ofta är det kört långt tidigare. Behovet av samhällsväktare har ökat på grund av att antalet samhällsförstörare har fått växa.

Politiken rör sig annars gärna in på symbolikens domäner, språket stuvas om, nya ord tillkommer, andra dekonstrueras.

Låt oss följa efter en bit på väg. Med pronomenet ”hen” som murbräcka märks en vilja att bli könsneutral, men i politiseringen av språket går det faktiskt inte att finna särskilt många fall av uppluckring av manliga normer. Tvärtom är det ”hon” som håller på att bli alltmer sällsynt i sammanhang där hon tidigare var självklar.

I skolan lärde jag mig på svensklektionerna att man skulle skriva ”hon” om man inte kände till könet på personen i fråga. Människan var ”hon”, liksom havet, naturen och jorden. I flera yrkesbeteckningar har den kvinnliga ändelsen senare plockats bort och den manliga formen blivit allenarådande: inga fler lärarinnor, skådespelerskor, författarinnor… Ett sällsynt exempel på motsatsen är sjuksköterska.

Det skulle alltså kunna hävdas att språket har maskuliniserats samtidigt som många språkbaserade yrken, som lärarens, har blivit feminiserade. Den amerikanska skribenten Rebecca Solnit skrev för några år sedan en liten bok om pösmunkiga kulturmän, Män förklarar saker för mig (Daidalos, 2016), som många nog kunde känna igen sig i. Numera tycks män inte ha så mycket att berätta, åtminstone inte för det uppväxande släktet i klassrummet. Samtidigt finns det ett stort antal pojkar som sitter där, eller borde sitta där, och som efter nio eller tolv år av kvinnodominerad undervisning går ut och maskuliniserar livet på gator och torg.

Vilken sorts feminiserat samhälle har vi fått där kvinnor anser sig behöva gå på självförsvarskurs eller lära sig boxas? Sådant som ofta beskrivits som negativt i mansrollen övertas okritiskt som feministiskt statement när det egentligen är en reaktion på något man inte vill veta av. Bör kvinnor skaffa maskingevär?

Den dag våldsutövningen blivit könsneutral kommer vi säkert inte att vilja kalla det jämställdhet utan inse att machokulturen har segrat också i vårt undermedvetna.

Nu är det på modet att säga att alla vita män är hemska eller att påstå att manligheten är ett gift. Den som tänker efter inser att det är skillnad på talibanerna och dem som växt upp i Tranås eller Tidaholm. Utgångspunkten tycks dessutom vara att kvinnor är snällare än män, vilket återstår att bevisa.

Ytterst handlar bekymren inte om kostymgubbar på väg till sammanträdet utan om vår befogade rädsla för våld och hot om mera våld. Vissa samhällen, som det svenska, har vant sig av med våld som konfliktlösare och förmår inte hantera vare sig irrationell eller organiserad brottslighet. Redan i synen på barnuppfostran skiljer sig uppfattningarna åt mellan olika kulturer; hos oss är ju barnaga olaglig sedan 1979.

Delar av invandringen till Sverige har bestått av unga män, som uppfostrats med örfilar och växt upp på platser där kvinnans värde är hälften av mannens. Ett anmärkningsvärt mansöverskott har uppstått i vissa åldersgrupper och det är inte någon sociologisk hemlighet att ynglingar utan fotfäste i vardagen kan orsaka problem, särskilt när de uppträder i grupp. Att det svenska samhället inte skulle påverkas var blott fluffigt önsketänkande.

Numera går unga tjejer omvägar genom stan, blir hämtade av föräldrarna, ändrar sina vanor. Kvinnor, som har tagit sig hit från patriarkala länder, har inte sällan gjort det för att komma undan den sortens män och hierarkier de nu riskerar att stöta på även i sina nya hemkvarter. De som bär sig illa åt skaffar sig makt och tvingar andra att anpassa sig. För många av de vänstersinnade kvinnor som flytt hit utgör den svenska vänsterns relativa ointresse för hedersförtryck och hotfulla brödraskap ett svårbegripligt svek.

Det verkar således inte riktigt rimligt att skylla otrygghetens problem på en feminisering av samhällets värderingar och institutioner. Vad vi ser är snarare hur en tveksam version av manligheten tillåtits breda ut sig.

Går det riktigt illa kommer Rebecca Solnit att få resa hit från San Francisco och skriva en uppföljare om män, som utan omsvep förklarar för henne var skåpet ska stå.