Barnen som blir inlåsta i ett eget hörn av samhället

(Bulletin 3/10 2021)

Runt millennieskiftet testades arabiskspråkiga förskolegrupper i Jönköping och 2005 följde Malmö efter med hänvisning till ”eniga forskare”. Enighet sades råda om att barn först måste lära sig sitt modersmål för att sedan kunna ta till sig andraspråket, i det här fallet svenska.

Samtidigt fanns givna farhågor: de här barnen riskerade att bli inlåsta i ett eget hörn av samhället.

Språkforskarna var inte heller så överens som det påstods. Det tog inte lång tid att hitta amerikanska tvåspråksexperter, som kunde visa att de forskare i USA som svenska kollegor hänvisade till varken hade använt sig av kontrollgrupper eller studerat särskilt många barn i den yngsta åldersgruppen. Den sortens ifrågasättanden var dock inte välkomna på svenska universitet och högskolor, där uppslutning bakom modersmålsteorin sågs som en förutsättning för att få forskningsmedel och tjänster.

Några år senare kom en stor dansk undersökning fram till att det inte fanns några skillnader mellan barn som först undervisats på annat modersmål och dem som bara talat danska. Slutresultatet blev nästan detsamma, deras danskkunskaper skilde sig inte åt.

Även om svenska kan talas på olika sätt är det numera en självklarhet att man fungerar bäst i ett samhälle om man behärskar dess språk. Teorierna bakom är mindre viktiga än utfallet. Att ministrar nu vill ha sådana språkkrav, som de tidigare dömde ut som främlingsfientliga, visar på en anpassning till en allmän oro för att människor i Sverige inte längre ska kunna kommunicera med varandra.

I sjukvården och hemtjänsten kan det medföra risker när anställda talar dålig svenska och i Stockholm har flera stadsdelar svårt att rekrytera förskolepersonal som behärskar svenska språket. Stadens revisorer kallar på byråkratspråk situationen ”utmanande”. Eftersom problemen är störst i områden med många boende med utländsk bakgrund befästs avståndet till det omgivande samhället. Vem ska lära barnen svenska om varken föräldrarna eller förskolans personal klarar av det?

Välkommen till verkligheten, skulle man kunna säga med ett stänk av sorg i rösten.

De tidiga farhågorna för att små barn skulle låsas in i modersmålet och inte utveckla sin svenska besannas här i mycket större skala. Där det bedrevs försöksverksamhet med förskolor med andra språk än svenska har parallellsamhällena och språklösheten nu permanentats. Det är en snöboll som rullar och växer av egen inneboende, destruktiv kraft.

Det hjälper inte att vara född i Sverige; växer man upp i en social och kulturell enklav riskerar man att vid skolstarten vara lika dålig på svenska som de barn som just anlänt hit.

Utredningen Förskola för alla barn – för bättre språkutveckling i svenska (SOU 2020:67), som förra liberala skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm, presenterade för ett knappt år sedan, bör läsas som en larmrapport. De som behöver svenskträning som mest får ingen eftersom de stannar hemma med föräldrar och syskon. Utredarna vill naturligtvis få in fler barn i förskolan, men utan kompetent personal kan deras isolering bara komma att förstärkas.

Går det då längre att prata om ett välfärdssamhälle? Det svenska systemet har varit präglat av strukturell välvilja och har därför inte riktigt velat erkänna att ”utmaning” kan vara en eufemism för ”uppluckring” eller ”sönderfall”.

Babels torn störtade samman – ”Vi stiger ned och skapar förvirring i deras språk, så att den ena inte förstår vad den andra säger” (1 Mosebok 11:7) – och hela Sverige har i vissa avseenden varit ett högmodsprojekt med sin självbild full av modernitet och moralism. Den säregna blandningen av det rationella och det idealistiska har kanske förhindrat många att se den oplanerade verklighet, där vi inte har språk och världsbild gemensamma.

Också skriftliga meddelanden från myndigheter och företag innehåller allt oftare språkliga felaktigheter, tidningsjournalister känner inte längre till skillnaden mellan subjekt och objekt, i Sveriges Radio hanteras kända uttryck och prepositioner så lättvindigt att betydelsen flyger bort och om textskyltarna hos SVT någon dag skulle vara rättstavade måste kors ritas i taket.

I det märkliga landet Somalia var radion efter självständigheten den kanal, som kunde samla människor runt ett gemensamt och korrekt språk, ett slags rikssomaliska som de flesta förstod. Striden om orden, inte minst de skrivna, var där en del av den politiska debatten; skulle den europeiska eller den arabiska influensen segra? Först 1972 introducerades ett officiellt somaliskt skriftspråk med latinska bokstäver. När landet föll sönder i inbördeskrig tystnade också musiken, poesin, sången, sådant som varit gemensamt.

Det fanns insikter om språkets betydelse att hämta i det somaliska projektet Egna röster, egna bilder, som jag var involverad i 2011-2014 i Malmö och som bland annat resulterade i en bok med samma namn.

”Det finns inga kulturinstitutioner”, sa en av de intervjuade. ”Det finns inget museum, inget bibliotek, inga människor som är ansvariga för att bevara kulturarvet. De politiker som sitter där nu har inget intresse av det somaliska språket.”