Yttrandefriheten på nätet: ”Få kan resonera, alla kan känna”

(Bulletin 14/1 2021)

På 1980-talet någon gång skrev journalisten Alexander Cockburn en artikel om datorer, som väckte visst uppseende och ganska mycket munterhet. Bosatt i Kalifornien varnade han för att den digitala tekniken skulle kunna göra framtidens arkiv värdelösa eftersom man då inte kommer att kunna veta vilka handlingar som har manipulerats på vägen. Hur kan man vara säker på att det dokument man läser är originalet?

Cockburn, på den tiden känd vänsterkolumnist i bl a The Nation, hade också en annan invändning. När man överger skrivmaskinen riskerar språket att bli sladdrigt eftersom man så obehindrat kan strö ut bokstäver över skärmen.

Om man hade kvar sin reseskrivmaskin och inte förstod sig på internet, men ändå ville skaffa sig rudimentära insikter, var det till amerikanska västkusten man skulle resa. Technördar och kosmiska cowboys höll till i garagen bredvid varandra. En av Grateful Deads låtskrivare startade Electronic Frontier Foundation. Stewart Brand, som skapade nätcommunityn The Well och höll i Whole Earth Catalog, bodde på en hippiehusbåt i Sausalito.

För tjugofem år sedan for jag till San Francisco och intervjuade flera av dem som då kallades visionärer. Flera oroade sig för en ny telekommunikationslag som ville få bort ”oanständigt” material från nätet. Paul Saffo, chef för Institute for the Future, menade att de som ville bevara den charmiga friheten på nätet måste organisera sig, men han gjorde också en lite överraskande förutsägelse:

– Även om internet sprids snabbt kommer det att förbli ett nischmedium. Antalet nätanvändare i förhållande till jordens hela befolkning är lika med noll.

Howard Rheingold, författare till The Virtual Community, såg möjligheterna till direktkommunikation på nätet – ”att ge andra bilder än CNN” – som ett nödvändigt maktskifte.

– Massmedierna har gjort demokratin stor skada genom att byta ut medborgarrollen mot underhållning förklädd till samhällsdebatt.

Roligast var det att prata med Jaron Lanier, mannen som hittat på begreppet ”virtual reality” och som till en början gladdes åt att kaoset i rymden tycktes bevisa att anarki kunde fungera. Ganska snart började han emellertid tvivla på det nya mediet, som enligt honom kunde göra människor förvirrade, nördiga och trångsynta – och dessutom skapade oerhörda risker för övervakning och intrång i privatlivet.

På Laniers hemsida möts man sedan flera år tillbaka av texten: ”Jaron har inga sociala mediekonton alls och alla som utger sig för att finnas är falska.”

Långt innan Silicon Valley blev superkapitalistisk nod och de stora techföretagen började redigera innehållet i det som av många uppfattats som en allmänning, uttryckte den amerikanske 1700-talspolitikern Fisher Ames farhågor för att människor inte skulle kunna hantera alltför mycket decentralisering, demokrati eller frihet. I värsta fall kunde en demagog kliva fram ur oredan och ta makten.

Som kongressledamot i den unga amerikanska nationen varnade Ames för att ”få kan resonera, alla kan känna”, en fras som på ett både sorgligt och kusligt sätt pekar rakt in i vår samtid.

Det ska också sägas att Alexander Cockburn, som dog 2012, ändrade uppfattning om datorerna. Han var ganska tidigt ute med att starta ett digitalt nyhetsbrev och bekymrade sig sedan mer över att slapphet i språket kunde orsakas av att tankarna där bakom var trötta. Fyra gånger om året drog han ur sladden för att köra land och rike runt i sin nedsuttna Plymouth; resandet, sa han med en menande blick på de datorstationära kollegerna, är ett oumbärligt journalistiskt redskap.