Vi är inte rädda för det främmande

(Bulletin 6/2 2021)

Fördomar brukade länge förklaras med rädsla för det främmande. Det kunde säkert stämma på den tiden då människor inte reste så långt och informationen om omvärlden var begränsad, men nuförtiden är det snarare rädslan för det välkända som dominerar. Om man är bekant med det som orsakar ens bekymmer blir det också svårt att beskriva det som en fördom.

De moderna svenskarna, som gått i bräschen för charterflyg, u-landsbistånd och invandring, kan knappast beskyllas för inkapslad fruktan för sådant som ligger bortom horisonten. Tekniska nymodigheter omfamnas snabbt och osäkra framtidsprojekt som EU har anammats utan att särskilt många frågor ställts. Om en amerikansk president beter sig på ett artfrämmande sätt ägnar vi så många tv-timmar och spaltmeter åt honom att han blir mer bekant för oss än våra egna äldre släktingar.

Nej, svenskarna står inte främmande inför världen, men kanske i ökande utsträckning för sig själva, sitt samhälle och sin egen historia.

Kunskap vidgar tanken och ge större förståelse för komplexiteten i det skenbart entydiga, men den tycks även kunna leda till mer bestämda åsikter. Skilda synsätt behöver inte bero på att de som tycker annorlunda är okunniga; de kan bara ha dragit andra slutsatser. Ju mer man får veta om saker man inte vill veta av, desto mer förskräckt kan man bli av sina nya insikter.

Rädslan för det välkända hämtar sin näring ur vardagliga erfarenheter, i skolan, i vården, i parken, ute på stan. Även den som vill ge de sociala problemen enbart socioekonomiska förklaringar kan tvingas erkänna att otryggheten ökat – om problemen inte funnes skulle man ju inte behöva leta efter orsaker. I det svenska samhället, som till helt nyligen uppfattades som funktionellt och förutsägbart, söker sig de som säger sig uppskatta mångfald ofta till bostadsområden och skolor där mångfaldens negativa konsekvenser kan undvikas.

En känsla av ensamhet, eller övergivenhet, eller rentav svek, infinner sig lätt och det är nog en sådan man kan urskilja lite varstans i samhällsdebatten. Där ansvaret förflyktigas på makthavarnivå förtunnas förtroendet och tilliten hos alla som måste leva med både fattade och uteblivna beslut.

Rädslan för virusmolnet kommer att ge med sig när det försvinner, när detta nu sker. Längtan efter det normala är stor. Mycket annat som oroar och skaver blir emellertid kvar. Begravd inuti de flesta samhällsproblem som diskuteras ligger insikten om att Sverige, denna på det främmande så nyfikna nation, efter en period av välfärdsuppbyggnad tagit på sig ett nära nog övermäktigt integrationsprojekt. Det här uppdraget har vägletts av en blandning av hybris och självutplåning. Den svenska exceptionalismen har på ett lite bakvänt vis använts för att göra Sverige mindre speciellt och mer likt en mindre välordnad omvärld.

Om inte förr så under pandemin har samhällssystemets bräcklighet uppenbarats; eftersom välfärden ansågs färdigkonstruerad fanns inget behov av beredskap eller planering för global smittspridning eller omfattande migration. Inget annat litet land skulle heller ha klarat av att under två decennier friktionsfritt – en svensk kullageridé! – ta emot två miljoner nya människor med okända förutsättningar och för vilka det svenska var ett främmande samhälle.

Det är fortfarande så att systemet är anpassat till en mindre befolkning än den som numera tar det i bruk. Det är inte heller konstruerat för människor som inte förstår språket eller misstror systemets representanter. Allt sådant kan i dag låta självklart, men när samhället nu försöker bygga ifatt sig självt är förutsättningarna sämre än de hade varit om självbilden varit mer realistisk.

Det som sker kan liknas vid en illa finansierad renovering, där beslut fattas utan att ritningar vecklas ut. Grunden har inte inspekterats, försäkringsläget är oklart. Allt får skyndas på genom att rädslan för det främmande ersatts av rädslan för det skrämmande.