Utan gränser klarar sig varken människan eller samhället

(Bulletin 17/1 2021)

Vi kräver för mycket av livet och för lite av oss själva, skrev den amerikanske historikern Christopher Lasch 1979 i The culture of narcissism. Världen hade blivit flytande, hållbarheten hos varor och relationer förkortad. Det mesta runt omkring oss uppmuntrar enligt Lasch till eskapism och motverkar den ”moraliska realism”, som krävs för att vi människor ska kunna hantera begränsningarna i våra liv.

Hans mer än 40 år gamla bok har fortsatt aktualitet i dagens selfie-värld, där yta och innehåll så ofta förväxlas och gräns låter mer hotfullt än gränslöshet.

Ett samhälles öppenhet finner man i utrymmet mellan just gränslöshet och kontroll. Utan gränser kommer samhällets funktioner att upplösas och med alltför strikt övervakning blir tillvaron outhärdlig. Mycket talar för att detta också stämmer om människan, som kan förvildas eller förtvina, slukas av världen eller bli fullständigt negligerad.

Pandemiåret har visat hur ivrigt många av oss nu längtar efter både äventyr och trygghet, öppenhet och säkerhet.

Det är lätt att ta till sig visionen om ett jordklot utan gränser, men svårare att uppskatta människor med gränslöst beteende. I båda fallen finns hänsyn att ta. I en värld med stora skillnader mellan system, kulturer och livsvillkor kommer möjligheten att resa fritt inte att kunna bli liktydig med att bosätta sig var som helst med fullständiga rättigheter. En större global rättvisa uppnås inte genom att fattiga människor flyttar till rikare länder. För att samhällen ska fungera behöver de också kunna veta vilka som befinner sig innanför gränserna och för att flyktingar ska kunna rädda sig undan icke-fungerande samhällen måste det finnas gränser som de kan fly över.

När det nu ska inrättas en ny statlig myndighet för mänskliga rättigheter är det underförstådda budskapet att dessa är hotade i Sverige. I bakgrunden skymtar ett slags miljöpartistisk narcissism anpassad till personer som inte behöver ta ansvar för sina påståenden.

Den här sortens gränslöshet har kommit att ideologiseras alltmer genom att mänskliga rättigheter använts för att ifrågasätta nationalstaten och dess gränser runt medborgarskapet. Sverige blev ett av de första riktigt lojala FN-länderna och har sedan snabbt undertecknat internationella deklarationer, konventioner och traktater, som egentligen främst riktar sig till sådana nationer som struntar i dem. På något märkligt vis lyckas man då glömma bort sina egna framsteg på rättighetsområdet.

För ett år sedan skrevs FN:s barnkonvention in i vår lagstiftning, vilket allmänt uppfattades som en framgång trots att svensk lag länge gett barn, och framför allt flickor, ett bättre skydd än den kompromiss mellan mer och mindre barnvänliga stater som formuleras i konventionen.

Sammanblandningen som ofta görs mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter kan framstå som medveten. I svensk tappning har mänskliga rättigheter kommit att definieras som sådana krav på välfärdsstaten som den som formulerar kraven finner rimliga. Rättigheterna blir då en socialpolitisk hävstång, men välfärdssamhället skulle knappast finnas till utan gränsdragningar. Förmodligen är det också så att med aktiva medborgare får man mänskliga rättigheter på köpet, medan det omvända är mer tveksamt.

Tillhörighet är något fysiskt och samtidigt symboliskt. Det är svårt att se någon motsättning mellan att hålla sig med en självbild som världsmedborgare och att vilja leva med tryggheten som en rättsstat kan ge. Vilka gränser som behövs och hur de kan dras, i vardagen och på kartan, får vi diskutera liksom nödvändigheten av att kunna överskrida dem.

I stället för att bygga upp en ny narcissistisk myndighet kan vi här säkert ha viss nytta av Christopher Laschs moraliska realism.